Frankofiliskolan del 16: Krigsfarsen

I dag är det exakt 125 år sedan bröderna Auguste och Louis Lumière i Paris genomförde en första visning av rörliga bilder inför publik. Ett viktigt datum i filmhistorien således, även om den 28 december samma år när den första filmvisningen inför en betalande publik (även denna i Paris) brukar räknas som filmens födelse.

Så det känns passande att i dag gå vidare med ytterligare en del i Frankofiliskolan eftersom den film som nu står på tur har en speciell plats i den franska filmhistorien. I drygt 30 år var det den mest sedda filmen överhuvudtaget på franska biografer innan en viss Titanic gjorde sitt segertåg över världen och skev om rekordböckerna.

Just nu innehar vår film femte plats på listan över mest sedda filmer på bio i Frankrike och tredje plats om man bara räknar franskspråkiga filmer. Jag pratar om den komiska pärlan La grande vadrouille, eller Den stora kalabaliken som den fick heta på svenska biografer, från 1966.

17,2 miljoner biljetter löstes för att se La grande vadrouille och för att sätta denna siffra i perspektiv för att förstå hur fantastisk den är så motsvarar den utifrån Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten 34 procent av landets totala befolkning!  För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades av Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare, bland annat i Den vilda jakten på Cadillacen (Le Corniaud) som vi ju redan tidigare avhandlat hör i Frankofiliskolan, och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen.

La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan. Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet.

En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan. Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna, men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna. Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger.

Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig. Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

Att filmbolaget bakom filmen dessutom hette Les films Corona är en lite sorglustig detalj i sammanhanget som ger en oväntat aktualitet till filmen.

Bienvenue chez les Belges

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tis. Dialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart. 

Jul med frankofona förtecken

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!

Ett radarpars fantastiska svanesång

Det kanske är ett bevis på att jag faktiskt börjar bli gammal nu, men på senare tid har jag (som du kunnat delvis har kunnat följa här på bloggen) ägnat mig en hel del åt att se om gamla franska farser med kultstämpel – och dessutom gillat dem skarpt. Ytterligare ett tillskott till bevisbördan är att jag som en del i mitt firande av min 40-årsdag i måndags valde att se om Les aventures de Rabbi Jacob från 1973.

Les Aventures de Rabbi Jacob, som i Sverige lanserades under den fullständigt osannolika titeln Fan ta’ bofinken men som nu finns återutgiven i en utmärkt dvd-version under titeln Rabbi Jacob, var ännu en formidabel succé signerad radarparet regissör Gérard Oury och det komiska geniet Louis de Funès.

Jag har tidigare talat mig varm för deras Den stora kalabaliken (La Grande vadroulille) och Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud), men frågan är om inte Les Aventures de Rabbi Jacob (jag fortsätter att använda den titeln, kan inte ta Fan ta’ bofinken på riktigt allvar) var deras bästa film tillsammans.

Visst, även den har åldrats betänkligt med tiden men mycket i den känns alltjämt modernt och relevant. Med tanke på de senaste årens framgångar för extremhögern i Europa känns filmens antirasistiska tema sorgset aktuellt. Och kanske viktigast av allt, eftersom det rör sig om en komedi, är den fortfarande bitvis hejdlöst rolig.

Louis de Funès spelar Victor Pivert, en extremt fördomsfull på gränsen till öppet rasistisk och kolerisk fabriksägare. På väg till sin dotters bröllop lyckas han inte bara avskeda sin judiske chaufför utan också bli tagen som gisslan av den arabiske upprorsledaren Slimane, som i sin tur är jagad av konkurrerande arabiska terrorister. Som om detta inte vore nog har Pivert dessutom polisen efter sig eftersom de av misstag har fått för sig att han är en mördare. För att fly undan från både polis och de de arabiska terroristerna tvingas Pivert och Slimane att klä ut sig till två mycket omtyckta rabbiner på besök i Paris. Och det här är ändå bara början.

Les Aventures de Rabbi Jacob är precis lika hetsig, hysterisk och tempostark som den korta sammanfattning av handlingen antyder. Det är helt enkelt fars, den intelligenta varianten, på hög nivå. Visst, det bjuds på en veritabel störtskur av fördomar och klichéer, men det är ju liksom också meningen.

Genom att öppet spela på dessa klichéer och fördomar lyckas den ironisera dessa å det grövsta och filmens centrala tema om det starka och eftersträvansvärda i att samarbeta över de, som det ibland kan tyckas, oöverstigliga kulturella gränserna är som jag har varit inne på tidigare inte direkt mindre aktuellt i dag än 1973 då filmen spelades in. Les Aventures de Rabbi Jacob är en skrattfest som värmer hjärtat och faktiskt har något att säga – en närmast oslagbar kombination. Det blev Gérard Ourys och Louis de Funès sista film tillsammans. Vilken värdig avslutning på ett smått briljant samarbete!

Ett idiotsäkert koncept?

De senaste veckorna har jag med anledning av några aktuella exempel varit inne på ämnet märkligt översatta titlar och senare den här veckan är det dags för ännu en fransk film med märklig svensk titel. Men de kunde förr i tiden också.

Redan 1965 slog de svenska titelmakarna till med Den vilda jakten på cadillacen när den franska succéfilmen Le Corniaud skulle lanseras här. Vi lämnar den lättglömda och töntroliga svenska titeln därhän och konstaterar att själva filmen är en höjdare. Med sina knappt 12 miljoner sålda biljetter blev den 1965 års i särklass mest sedda film i Frankrike och den har haft klassikerstatus sedan dess och den ledande trojkan bakom succén, regissören Gérard Oury och skådespelarna Louis de Funès och Bourvil, skulle året efter komma att återförenas i en av fransk films allra största framgångar någonsin: La Grande vadrouille (Den stora kalabaliken).

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.