Let’s dance!

Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.

Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.

Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.

Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.

Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.

Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.

Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.

Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.

Ozon provocerar och berör – igen

François Ozon har egentligen alltid påmint en hel del om Luis Buñuel men frågan är om han någonsin har gjort det mer än i sin nya film Jeune et jolie från förra året. Likheterna är så många att vissa till och med kallat Jeune et jolie för en Belle du jour (eller Dagfjärilen som den fick heta i Sverige) 2.0.

Inte så konstigt att det blev så kanske med tanke på att Jeune et jolie innehåller flera blinkningar till Belle du jour, bland annat placerar Ozon huvudrollsinnehaverskan Marine Vacht i positioner som parafraserar några av de ikoniska som Buñuel placerade Catherine Deneuve i i sin klassiska film.

François Ozons filmer har alltid haft en voyeuristisk ådra och han är en distanserad och iakktagande filmmakare som med återhållet satirisk blick klarsynt och fängslande tar sig an det han vill skildra. I Jeune et jolie är det voyeuristiska draget starkare än någonsin och det är en aning problematiskt, vilket jag ska återkomma till senare.

En annan sak som hela tiden varit tydligt i François Ozons filmer är att han som filmskapare är starkt litterärt påverkad. Inte sällan finns där mer eller mindre tydliga kapitelindelningar, så också i Jeune et jolie. Den är indelad i fyra delar, alla inramade av en sång av Françoise Hardy.

Det litterära blir inte mindre tydligt av ett en dikt av 1800-talspoeten Arthur Rimbaud spelar en viktig roll i filmen. Men samtidigt är Jeune et jolie inte lika litterär som exempelvis Ozons förra film Bakom stängda dörrar (Dans la maison).

Jeune et jolie handlar om ett år i den unga flickan Isabelles liv. Vi får först möta henne när hon just ska fylla 17 år och är på sommarsemester med din familj. På semstern blir hon av med sin oskuld till en tysk pojke. Det är en upplevelse som hon känner sig likgiltig inför. När berättelsen sedan fortsätter har det blivit höst och hon fortsätter att utforska sin sexualitet.

Utan att vi får någon som helst förklaring till varför så har hon nu vid sidan av sina gymnasiestudier börjat arbeta som prostituerad och vi får följa med på flera möten med olika typer av klienter med olika typer av önskemål. Isabelle lyckas hålla det hela hemlighet och tycks inte ta skada av det hon gör, men hela tiden finns det en känsla av hotfullhet över situationen och till slut händer något som ställer saker på sin spets.

Sin vana trogen ställer sig François Ozon vid sidan av sin berättelse, mer som observatör än skildrare. Han varken dömer eller skönmålar det Isabelle håller på med. Tolkningen av det som sker lämnar han över till åskådaren och det är något som jag i grund och botten gillar. Men i samband med de många och ofta ganska explicita sexscenerna uppstår ändå i mina ögon ett problem.

Här känner jag mig som åskådare inte helt bekväm med hur det voyeuristiska kameraarbetet närgånget registrerar Isabelles kropp. Å andra sidan så är det kanske just denna obekvämhetskänsla som François Ozon är ute efter att skapa hos betraktaren? Att belysa hur fin skiljelinjen mellan subjekt och objekt är och hur omärkbara gidningarna däremellan kan vara.

En annan mycket möjlig tolkning är att han vill visa på att vi alla i dagens genomsexualiserade samtid på ett eller annat sätt är voyeurer. Häri ligger också mycket i det som gör François Ozon till en så spännande regissör. Han moraliserar aldrig och levererar ytterst sällan färdiga svar. Tolkningsmöjligheterna han lämnar är många och han är något av en mästare på öppna och gåtfullt stämningsfyllda slut.

En annan lite problematisk sak med Jeune et jolie är att François Ozon neutrala hållning till det han skildrar gör att den tangerar en mytbild av den lyckliga horan som fransk film tyvärr historiskt sett har varit förtjust i. Jag skriver tangerar eftersom jag ändå tycker mig kunna läsa in, det handlar ju mycket om att läsa undertext hos François Ozon, att han inte är ute efter att förmedla den bilden.

En annan sak som jag tycker räddar Jeune et jolie från att trampa ner i dessa grumliga vatten är att det i själva verket inte är en film om prostitution. I grund och botten är det en film om ungdomlig oskuldsfullhet och aningslöshet och de faror som lurar på en person i det där sköra gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. Prostitutionen är i Jeune et jolie enbart en metafor för dessa allehanda faror.

Det här är helt enkelt en uppväxtfilm, eller en filmisk bildungsroman om man vill fortsätta att använda litterära referenser. Och som sådan är Jeune et jolie mycket intressant och fängslande. Dessutom mycket välspelad. Det går inte annat än att konstatera att Marine Vacht är ett fynd i huvudrollen.

Jeune et jolie ställer många spännande frågor. Bland annat går den som att se som en Ozonsk kommentar kring vad som händer med sexualiteten, främst hos ungdomsgenerationen, i en värld som vår där porren aldrig är längre är ett datorklick bort.

Det är i dagsläget oklart när, om ens om, Jeune et jolie får svensk premiär. Ingen sådan är ännu planerad. Det vore väldigt tråkigt om den inte kommer att visas här. Dels för att det är en bra film, dels för att den säkerligen kan leda till många spännande diskussioner.