Jag trodde inte att ens att det var möjligt men faktum är att jag för några veckor sedan insåg jag att fått en överdos av frankofon kultur. Visst låter det absurt? Men likafullt kände jag att efter ett drygt halvår med frankofona intryck nästan varje ledig sekund vi behövde en liten paus från varandra det frankofona och jag. Därav den senaste tidens inaktivitet här på bloggen. Nu blev det ingen absolut paus, men efter några veckor med sparsamt med frankofona kulturyttringar har suget verkligen kommit tillbaka igen. Mer än så behövdes inte.
Detta första blogginlägg på några veckor ska jag ägna åt en julfilm. Fattas bara annat såhär da’n före da’n före dopparedan. Men det är ingen traditionell julfilm det handlar om. Arnaud Desplechins En julberättelse (Un conte de noël) från 2008 handlar nämligen om en synnerligen dysfunktionell familj av närmast Lars Norénskt mått.
Den synnerligen infallsrika och 150 minuter långa filmen utspelas, förutom en kort prolog, under några få dygn men under dessa dygn hinner det hända en hel del. Familjen Vuillards matriark Junon, spelad av en inspirerad Catherine Deneuve, har drabbats av en sällsynt form av cancer. Hennes enda hopp är en ryggmärgstransplantation, men det är en riskabel process både för henne och den potentiella donatorn.
En donator som dessutom måste komma från de egna släktleden. Med dessa dystra förutsättningar samlas hela släkten i familjens fina våning i Roubaix. För att göra situationen extra explosiv så är det för första gången på flera år som Junons struliga son Henri (spelad av alltid intressanta Mathieu Amalric), familjens svarta får, tillåts vara med i gemenskapen.
Som en del i en uppgörelse med sin syster Elizabeth som räddade honom ur en stor ekonomisk knipa gick han med på att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom. Allvaret i Junons situation gör dock att Elizabeth tillåter att Henri får komma hem, men det är inte direkt något kärt återseende. Och spänningen mellan Elizabeth och Henri är inte den enda konflikthärden i familjen Vuillard. Under den intensiva julhelgen kommer de flesta av dem upp till ytan.
En julberättelse är definitivt ingen traditionell feelgood-film, men trots den melankoliska och neurotiska grundtonen går det inte att blunda för att den samtidigt är djupt mänsklig och att Desplechin känner stor värme för sina, på många sätt ganska osympatiska och komplicerade, karaktärer är det inget tvivel om.
En julberättelse har dessutom en mörk och sorgsen sorts humor som gör att den ibland påminner en hel del om Wes Andersons mästerliga The Royal Tenenbaums. I andra skeden drar den mer åt 60-talets Nouvelle vague.
Arnuad Desplechin har gjort en film som är fri i formen men som ändå hela tiden på ett imponerande sätt håller ihop. Manuset är synnerligen välskrivet och den ytterst namnkunniga skådespelarensemblen presterar på toppnivå. Det gör att filmen, trots sin väl tilltagna speltid, inte är trist för en sekund. En julberättelse är i ständig framåtrörelse och på många sätt helt oförutsägbar. Låt dig inte avskräckas av det allvarliga temat, En julberättelse är en sådär typiskt storslagen, ambitiös och känslostark film som hör en helg som julen till.
BleuBlancRouge 