Dussinet fullt i frankofilins tjänst!

I dag är det födelsedagsfest på BleuBlancRouge och i födelsedagstårtan sitter hela tolv ljus! Och jag har lika svårt som vanligt när jag skriver dessa årliga inlägg att förstå att det gått så lång tid sedan jag skrev det där premiärinlägget och lanserade bloggen.

Så här på bemärkelsedagen vill jag tacka dig som under året året varit inne och läst något eller några inlägg och kanske till och med skrivit något i kommentarsfälten. Jag hoppas att jag kunnat vara till hjälp i navigerandet genom den frankofona kultursfären.

Andra människors barn – en film om det där vi kallar livet

Den belgiskfödda skådespelaren Virginie Efira håller på att utvecklas till en rejäl BleuBlancRouge-favorit.

Just nu är hon dubbelt bioaktuell i Sverige och hon imponerar stort i båda filmerna. Först var det Minnas Paris och i fredags hade Andra människors barn (Les enfants des autres) svensk premiär.

Det handlar om två sinsemellan tämligen olika filmer men Virginie Efira visar upp samma typ av nedtonade men nyansrika och känslostarka agerande.

I Andra människors barn spelar hon den 40-åriga gymnasieläraren Rebecca. När filmen tar sin början är hon i den spirande fasen av nyförälskelse, hon har just träffat den ensamstående småbarnspappan Ali. De blir snabbt ett par och efter en tid introduceras hon för hans fyraåriga dotter Leila som han har delad vårdnad av.

Leila och Rebecca utvecklar ett starkt band men samtidigt känner Rebecca att hon gärna vill ha ett eget barn och att hennes biologiska klocka tickar allt snabbare,

Andra människors barn är skriven och regisserad av den franska regissören Rebecca Zlotowski (i Sverige förmodligen mest känd för En ovanlig flicka) som skrivit manuset med inspiration från sitt eget liv och det märks att hon har många känslor investerade i sin berättelse. Det känns alltigenom trovärdigt och hon berättar med inkännande värme för alla rollfigurer.

Det är ingen avancerad historia vare dig berättartekniskt eller handlingsmässigt utan en film om livet och dess vardagliga glädjeämnen och utmaningar. Den övertygar lika mycket i skildringen av lyckan som av sorgen, för båda delar är närvarande i filmen.

Rent berättarmässigt går det att hitta inspiration från mästare som Eric Rohmer som Agnès Varda, som båda briljerade i att hitta magi i skildringar av det vardagliga. Framförallt tycker jag mig se ekon av den senares lekfullhet i Rebecca Zlotowskis regi.

Och så var det det där med Virginie Efira. Det verkligen lyser om henne och hennes agerande präglas av total trovärdighet. Kemin med motspelaren Roschdy Zem, som levererar en finfin insats i rollen som Ali, är påtaglig och deras samspel är utmärkt.

Andra människors barn är en sorts bonusfamiljskildring i nouvelle vague-skrud och ett av vårens måsten att se för den som gillar fransk film. En fin och anspråkslös liten film som letar sig raka vägen in i hjärtat.

Flickan från Brooklyn – ännu en effektiv bladvändare från Frankrikes kung av spänning

Så här på Världsbokdagen är det såklart på sin plats med ett boktips här på BleuBlancRouge. I detta fall dessutom om en bok av Frankrikes bäst säljande författare det senaste decenniet.

För det är just det han är den från Antibes bördige och nu 54 år gamle författaren Guillaume Musso. Men trots hans monumentala framgångar på hemmaplan och att hans böcker sedan tidigare nått framgångar utomlands så dröjde det till häromåret som han för första gången översattes till svenska.

Sedan har det gått desto fortare med utgivningen av Musso-romaner i Sverige. För några veckor sedan släpptes den sjätte; Flickan från Brooklyn (La fille de Brooklyn i original) från 2016 och fler är på gång.

Den nu aktuella Flickan från Brooklyn är en för Musso tämligen typisk roman och om du ännu inte har upptäckt honom är den ett bra ställe att börja på med att ta sig an honom. Även om det i mitt tycke inte är någon av hans allra bästa stunder.

Musso har ett grundrecept som han ofta följer i sina spänningsromaner, De utspelar sig ofta i både Frankrike och USA, handlar om någon form av hemlighet i det förflutna och inleds med att någon försvinner spårlöst. Flickan från Brooklyn fyller så att säga bingobrickan i detta avseende.

Den handlar om författaren Raphaël som när han är på en romantisk resa på franska rivieran hamnar i ett gräl med kvinnan han snart ska gifta sig med. Det slutar med att Anna som hon heter avslöjar att hon bär på en hemsk hemlighet och chockad lämnar Raphaël platsen.

När han lugnat ner sig något och är redo att återvända till henne kommer nästa chockbesked: Anna ärt spårlöst förvunnen, Tillsammans med vännen Marc som har en bakgrund som polis börjar han det mödosamma arbetet att försöka hitta henne och samla ihop alla bitarna för att lägga pusslet kring hennes mörka förflutna.

En annan sak som kännetecknar Mussos romaner är att de trampar gasen i botten direkt och även där levererar Flickan från Brooklyn. Med sitt rappa, effektiva och medryckande sätt att skriva snärjer han snabbt in läsaren och drivet och de snillrikt utformade intrigerna där överraskningarna alltid ligger på lut ser till att det sedan är svårt att lägga i från sig böckerna.

Kort sagt så vet han hur man konstruerar en riktig bladvändare. Allt detta svarar Flickan från Brooklyn i stora delar upp mot. Det som gör att att jag inte gillar den här boken lika mycket som några av hans andra är att jag inte tycker att personteckningarna inte är lika bra som när han är som bäst. Det gör att jag inte känner lika mycket för karaktärerna.

Men spännande och oförutsägbart är det och tempot är så högt att underhållningsvärdet aldrig sviktar. Det är bara det att det är lite med ytlig underhållning än i hans bästa stunder.

Minnas Paris – Virginie Efira glänser i gripande drama

Jag tyckte väldigt mycket om Alice Winocours förra film Proxima så förväntningarna kring vad hon skulle hitta på härnäst var från min sida höga.

Nu är uppföljaren bioaktuell i Sverige och den förstärker intrycket att Winocour är en filmmakarkraft att räkna med för Minnas Paris (Revoir Paris) som den heter är ännu en stark bioupplevelse.

Den handlar om Mia, en kvinna som några månader efter att ha överlevt en terroristattack mot en bistro fortfarande plågas svårt av traumat.

Hon har inga egentliga minnen av vad som hände under själva attacken och plågas av att inte veta. Efter att sedan attacken ha vilat upp sig hos sin mamma som bor på landsbygden beslutar sig Mia för att återvända till Paris för att se om hon kan fylla i de omfattande minnesluckorna från den ödesdigra kvällen.

Hon söker upp en stödgrupp för andra överlevare i hopp om att någon där kan hjälpa till. Bit för bit lägger hon pusselbitarna på plats men river såklart samtidigt upp såren igen. Dessutom brottas hon med den sorts skuld som inte är helt ovanlig bland personer som överlever traumatiska händelser där andra fått sätta livet till.

Virginie Efira är storartad i huvudrollen och belönades tidigare i år helt sin ordning med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

Alice Winocour som även skrivit filmens manus regisserar inkännande och med stor värme för sina rollfigurer. Det känns hela tiden trovärdigt och griper tag.

Det är överlag nedtonat berättat och Winocour använder sig ofta av det effektiv greppet att skildra genom att inte visa.

Minnas Paris tar inte bara det individuella utan även det kollektiva perspektivet och skildrar också hur händelsen påverkar närstående och anhöriga.

Det märks att Alice Winocour känner starkt för det hon berättar i sin film och konstigt vore väl annars eftersom inspirationen till den kommer från att hennes egen bror var en av de överlevande vid terrorattacken mot Bataclan i november 2015.

Förlorade illusioner – gammaldags och brännande aktuellt

Den blev förra årets stora vinnare på den franska Césargalan genom att plocka hem hela sju statyetter, sent omsider får den nu svensk biopremiär. Jag pratar om Xavier Giannolis ambitiösa och stjärnspäckade filmatisering av Honoré de Balzacs 1800-talsklassiker Förlorade illusioner (Illusions perdues i original).

Det är en film som känns gammaldags, men på ett bra sätt. För Förlorade illusioner är en kostymfilm av ett snitt som får åtminstone mig att tänka på de liknade filmer från åttio- och nittiotalen som fick mig att förälska mig i fransk film.

Vi pratar två och en halvtimme påkostad, hantverksskicklig och välagerad underhållning med ett storslaget anslag. Dessutom med mängder av kända namn i rollistan: Cécile de France, Gérard Depardieu, Xavier Dolan, Vincent Lacoste och Jeanne Balibar för att nämna några.

Allra först i rollistan står dock Benjamin Voisin (som tidigare setts i bland annat François Ozons Summer of 85), en relativ nykomling men med hög stjärnpotential. Han spelar filmens huvudkaraktär, den unge Lucien som lämnar landsbygden för den myllrande huvudstaden Paris.

Han anländer med ambitioner att bli poet men som för att får nöja sig med att använda sina talanger med pennan i tabloidpressens tjänst. En värld där korruption, maktmissbruk och slirande på sanningen är stapelvara.

Lucien visar sig ha fallenhet för att snabbt navigera sig uppåt i dessa samvetslösa salonger och skrymslen men frågan är hur länge det går att hålla sig kvar på toppen i en värld där vänskap och lojalitet är begrepp som om de en existerar lätt kan ändras för pengar eller bara individuell ambition.

Förlorade illusioner må utspelas på 1800-talet men tematiken och flera av de ämnen som tas upp känns brännande aktuella än i dag.

Xavier Giannoli, som för övrigt också regisserade just nu SVT Play-aktuella Uppenbarelsen, berättar effektivt och rappt, tempot är högt och speltiden på knappt två och en halv timma känns betydligt kortare. Däremot kan jag känna att det i bland i första hand är ett ytligt bländverk. Xavier Giannoli tycks mest vara intresserad av att berätta en sedelärande historia och inte så mycket av att ge sina rollfigurer något psykologiskt djup.

Passagerare i natten – varsamt melankolisk Parisnostalgi

Den franske regissören Mikhaël Hers charmade många, inklusive undertecknad, med sin förra film Amanda. Nu är uppföljaren aktuell på svenska biografer.

Passagerare i natten (Passagers de la nuit) som den heter fortsätter i samma spår, men den här gången tar regissören Hers oss tillbaka i tiden ändå till det tidiga 80-talet.

Återigen är det personer i någon form av kris som står i fokus. Här en medelålders kvinna som just genomlidit en traumatisk skilsmässa och är vilsen i livet.

Elisabeth som heter bor i Paris och på grund av sömnsvårigheter lyssnar hon en hel del på att nattradioprogram med samma namn som filmen. Efter att ha fått ett brev uppläst i det Karlavagnen-liknande programmet söker hon kontakt med programledaren och blir erbjuden jobb i teamet.

Ungefär i samma veva stöter Elisabeth på den drogberoende och vilsna unga kvinnan Talulah. Elisabeth berörs av henne och tar Talulah under sina vingar.

Passagerare i natten är en varsamt iscensatt film bestående av lika delar nostalgi, melankoli och livskraft. Fotoarbetet, det med stor fingertoppskänsla utvalda soundtracket och finfina skådespelarinsatser (inte minst av Charlotte Gainsbourg i rollen som Elisabeth) gör det till en angenäm och mycket fransk filmupplevelse.

Det märks att Mikhaël Hers låtit sig inspireras av mästaren Eric Rohmer. Han lyckas mycket riktigt också smyga in en fin hyllning genom att låta några av rollfigurerna i en scen gå och se dennes klassiker Fullmånenätter (Les nuits de la pleine lune) från 1984.