RSS Flöde

Etikettarkiv: Roschdy Zem

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Fängslande och atmosfärrik noir med ekon av mästaren Melville

Postat den

219122-22091-une-nuit-2012-22091-543830984-jpg-620x0-1

Först och främst, försök att bortse från den usla ”svenska” titeln. Paris by Night, är något man förväntar sig att läsa på ett vykort men som titel på en av de bästa thrillerfilmerna som du kan se just nu, den släpptes på svensk dvd i förra veckan, är den naturligtvis helt förkastlig. Den franska originaltiteln Une nuit är kanske inte heller den vassaste eller mest säljande, men definitivt bättre. Om inte annat är det en korrekt beskrivning av vad det handlar om. Filmen utspelas nämligen under loppet av en natt.

I centrum i den på ytan enkla handlingen står polisen Simon Weiss. Han arbetar på sedlighetsroteln vid parispolisen och glider natten igenom runt och försöker hålla koll på den undre världen. Just den här kvällen har han fått en ny parter, eller snarare chaufför som skjutsar honom mellan nattklubbar och ljusskygga etablissemang.

Simon Weiss är en principfast men samtidigt korrumperad polis, det står snabbt klart och under nattens lopp konfronteras han med såväl smågangsters som polisens internutredare som har honom under uppsikt. Det blir en händelserik natt och våldet och en våldsam uppgörelse tycks hela tiden ligga på lut. Men Paris by Night är inte den dussinthriller som beskrivningen kanske skvallrar om.

Den saknar egentligen riktiga actionscener men är synnerligen spännande och intensiv ändå. Regissören Philippe Lefebvre jobbar skickligt med stämningsskapande och skruva upp spänningen på annat sätt. Den utmärkta dialogen och fina skådespelarinsatser, Roschdy Zem är smått briljant i rollen som Simon Weiss, bidrar också till att göra filmen så bra. Inspelad på plats, på riktiga nattklubbar och barer och med sin autentiska ton har den en dessutom en realism som ger den extra skärpa och udd.

Det finns en stil, elegans och melankoli i Paris by Night som åtminstone för mina tankar till den franska gangsterthrillerns mästare, Jean-Pierre Melville. Kanske allra främst då hans Bob le Flambeur från 1956. Riktigt så bra är inte Paris by Night men det är något i personteckningarna i den som liknar Bob le Flambeur på ett mycket tilltalande sätt. Och att jag ens jämför med och drar paralleller med den är i sammanhanget rejält beröm. Jean-Pierre Melville är en av mina absoluta favoritregissörer och Bob le Flambeur är i mitt tycke av hans bästa filmer.

Paris by Night gick lite i tysthet direkt till dvd här i Sverige. Jag tycker att det är en underskattad liten pärla som hade förtjänat större uppmärksamhet och att visas på stor duk.

I Zolas fotspår

I bland kan en film vara så mycket mer än bara en film och få faktiska konsekvenser i samhället och rätta till orättvisor. Det vet den fransk-algeriske filmmakaren Rachid Bouchareb vars film Infödd soldat (Indigènes) från 2006 var en starkt bidragande orsak till att Frankrikes nationalförsamling faktiskt beslutade att delvis ändra ettt missförhållande som filmen tar upp.

Infödd soldat handlar om en grupp av de män födda i de forna kolonierna i Nord- och Västafrika som under andra världskriget tog värvning i den franska armén och stred för befriandet av det Frankrike som de flesta av dem aldrig satt sin fot i. Filmen berättar om hur dessa soldater systematiskt diskriminerades av de egna och att de även efter kriget fortsatt blev diskriminerade. Bland annat genom att de infödda krigsveteranerna inte fick samma pension som de etniska franska och att de dessutom fick se sina pensioner helt indragna efter sina respektive länders frigörelse från Frankrike.

Det sägs att den dåvarande presidenten Jacques Chirac rördes till tårar under en specialvisning av filmen och i samband med filmens officiella premiär i Frankrike meddelande den av Dominique de Villepin ledda regeringen att reglerna kring hur pensionerna till krigsveteranerna från andra världskriget betalas ut skulle ändras så att de infödda veteranerna därefter skulle kunna kvittera ut samma pension som de franska. Kravet på att få ut de frysta pensionerna retroaktivt har dock inte hörsammats.

Rachid Bouchareb är som producent och medverkande i manusbearbetningen en av männen bakom filmen Omar dödade mig (Omar m’a tuer i original) som fick sin svenska biopremiär i fredags. För regin står skådespelaren och regissören Roschdy Zem, berömd från bland annat Infödd soldat och flera andra av Rachid Boucharebs filmer. Det märks att Roschdy Zem har tagit intryck av sitt arbete med Bouchareb. Det glödande engagemanget och det underliggande raseriet mot de rasistiskt färgade postkoloniala orättvisor som det än i dag dyker upp bevis på i det franska samhället är detsamma i Omar dödade mig som i exempelvis Infödd soldat.

Omar dödade mig är baserad på verkliga händelser: affären Omar Raddad, ett av 90-talets mest uppmärksammade rättsfall i Frankrike. Den morockanske trädgårdsmästaren Omar Raddad anklagades och fälldes 1994 mot sitt nekande för mordet på en av sina arbetsgivare, en rik änka, tre år tidigare. Han dömdes till 18 års fängelse, men benådades 1998 efter påtryckningar från den marockanske kungen Hassan II av president Jacques Chirac. I den franska lagens mening är han alltjämt skyldig till mordet och har därför även efter benådningen kämpat för att rentvå sitt namn. Den kampen för Roschdy Zem på ett övertygande vis vidare i sin film.

Den bild av hela affären och av den franska polisens och landets rättsväsendes arbete som tecknas i Omar dödade mig är verkligen inte smickrande. Det är snarare en historia om hur en skyldig skapas för en snabb lösning av ett uppmärksammat fall och hur bevis fabriceras och andra uppenbara fakta som talar i en annan riktning ignoreras. Det allra starkaste, och kanske enda riktiga, bevis mot Omar Raddad som fanns var den skrift i blod som fanns på väggen vid den plats där mordoffret hittades.

Skriften blev synnerligen omtalad och har parafraserats i många olika sammanhang sedan dess och har gett filmen dess originaltitel. Enligt utredningen så ska det ha varit den mördade kvinnan själv som med sitt eget blod ska ha skrivit Omar m’a tuer på väggen för att ange sin mördare. Omar och hans försvarare menar att det är någon som har försökt att sätta dit honom (och lyckats).

Roschdy Zem går ut stenhårt i sin kritik och drar paralleller med det kanske allra mest berömda och beklämmande fallet av fransk rättsröta: Dreyfus-affären vid det förra sekelskiftet. I motsats till Alfred Dreyfus har dock alltså Omar Raddad ännu inte fått upprättelse.

Roschdy Zem berättar historien om Omar Raddad med ett lågmält och återhållet raseri. Filmen är ganska stramt hållen och litar fullt och fast på den inneboende sprängkraften i berättelsen. Det är rakt berättat, utan åthävor och breda gester. Sami Bouajila, även han känd från bland annat Infödd soldat, är briljant och fullständigt trovärdig i rollen som den timide analfabeten Omar Raddad och hans insats är en av nycklarna till att filmen är så stark och lyckad.

Huruvida det är en film som berättar den fullständiga sanningen i fallet eller inte är naturligtvis svårt att avgöra, det är trots allt en partsinlaga, men bakom filmen döljer sig omfattande research och den har en stark känsla av autenticitet kring sig. Omar dödade mig är en stark, engagerande, upprörande och gripande film som känns. På riktigt.

Fullt ös i ”ny” fransk actionfilm

Postat den

Hans Allt för henne (Pour elle) från 2008 blev en stor framgång och gjordes dessutom i en utmärkt (kors i taket) amerikansk version, regisserad av Mike ”Crash” Haggis, under namnet The Next Three Days häromåret.

Därför känns det lite märkligt att den franske regissören Fred Cavayés senaste film, jag använder medvetet inte ordet nya eftersom det är två år sedan den gick upp hemma i Frankrike, A bout portant aldrig fick svensk biopremiär. I morgon släpps den dock sent omsider på svensk dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Extra märkligt känns det för att Point Blank är en i många stycken lika bra film som Allt för henne. Men det är ju som jag har varit inne på tidigare inte alltid så lätt att förstå sig på den svenska biobranschen. Hursomhelst är det bra att den till slut får svensk distribution, låt vara bara på dvd.

Point Blank är en tät, tempostark och tuff thriller. Den är bara 80 minuter lång och Fred Cavayé trycker gasen i botten från första bildrutan. Här handlar det inte om att långsamt bygga upp något utan vi kastas rakt in i stormens öga. Filmen inleds med att en skadad man jagas av två andra män. Som åskådare har vi ingen aning varför eller vilka de är. Den skadade mannen lyckas undkomma sina förföljare men inte förrän han har blivit påkörd av en motorcyklist.

Mannen hamnar på sjukhus och där fortsätter attackerna mot hans liv. En manlig undersköterskestudent, som vi nyss har fått reda på har en höggravid fru, lyckas avstyra mordförsöket på den skadade mannen, men finner sig snart i en veritabel mardröm. Mördarna ser nämligen inte med särskild blida ögon på att han lagt sig i deras affärer och kidnappar hans fru. De lovar att inte skada henne mot att han lyckas ta den skadade mannen ut från sjukhuset och levererar honom till dem.

Naturligtvis går allt inte enligt planerna. Den skadade mannen, som visar sig vara en förhärdad och efterlyst brottsling, har inga som helst planer på att ge sig så lätt. Dock står det snart klart för de båda att de ligger ännu sämre till än vad de inledningsvis trodde och att deras enda chans att klara sig levande ur det hela är att samarbeta.

Point Blank bjuder på några rejält svettiga actionscener, bland annat en spektakulär jakt ner genom folkvimlet i den parisiska metron och det finns ytterst få lugna stunder för att kunna hämta andan under de 80 minuterna. Kanske hade den vunnit på några minuters längre speltid och just några fler lugna stunder, men jag gillar verkligen ambitionen att aldrig stå still.

Manuset är kanske inte lika väl utmejslat och smart som i Allt för henne och den emotionella kärnan är heller inte lika stark, men i ren action mätt står sig Point Blank starkare. Och något jag verkligen gillar med både Allt för henne och Point Blank är att de håller sig tämligen trovärdiga och realistiska i actionscenerna. Visst, vi pratar inte dokumentär här, men Fred Cavayé håller det hela i ett starkt grepp så att det aldrig spårar ur, vilket det ju har en tendens att förr eller senare göra i de flesta actionrullar av den här typen.

Point Blank är inget actionmästerverk à la Bourne-filmerna men med sitt höga underhållningsvärde och sin hantverksskicklighet höjer den sig väl över genomsnittet. En typisk stark trea om jag skulle tvingas sätta betyg på den. Riktigt bra bruksaction helt enkelt. Att så duktiga skådespelare som Gilles Lellouche och Roschdy Zem gör huvudrollerna förvärrar inte direkt situationen heller. Håll hårt i chipsskålen för det blir åka av.