Madeleine och taxichauffören tar oss med på en varm och engagerande feel good-färd

Enkelt, effektivt och medryckande. Svårare än så är det egentligen inte att sammanfatta den franska biosuccén Madeleine och taxichauffören (Une belle course i original) som sedan någon vecka är aktuell på den svenska biorepertoaren.

92-åriga Madeleine ska flytta in på ålderdomshem. Det är beläget på andra sidan Paris och för att ta sig dit bestämmer hon sig för att åka taxi. Slumpen gör att hon hamnar i taxichauffören Charles bil.

Alltför många orosmoln i livet just nu gör att han har en dålig dag och till en början är han inte alls nöjd att åka på just den här körningen. Madeleine vill nämligen ta sin tid att ta sig till sitt nya hem och på vägen genom den franska huvudstaden har hon för avsikt att göra stopp på platser där viktiga händelser i hennes liv utspelats.

Under resan berättar hon sin fängslande livshistoria för en alltmer engagerad Charles och även för oss åskådare blir det en allt angenämare färd.

En stor anledning till att Madeleine och taxichauffören fungerar så bra är kemin mellan stjärnorna Line Renaud och Dany Boon som glänser i huvudrollerna. Manuset är välskrivet och medryckande och regissören Christian Carion (som tidigare gjort bland annat Joyeux Noël, eller Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta i Sverige) hittar en bra nivå i tonträffen, vilket gör att filmen undviker att fastna i den sentimentalitetsfälla som många liknande filmer gått rätt in i genom åren.

Att Pierre Cottereaus fina fotografi utmärkt fångar de parisiska miljöerna gör naturligtvis sitt till för att höja feel good-faktorn ytterligare lite till. Jag hade åtminstone ett brett leende på läpparna när eftertexterna började rulla.

God frankofon jul!

Härmed vill jag önska dig kära läsare en riktigt god jul! Traditionsenligt här på bloggen gör jag det genom att skriva om en julfilm. Eller julrelaterad film kanske är ett mer passande uttryck denna gång. Filmen i fråga är nämligen ingen julfilm per se, men eftersom en julmiddag i goda (men inte nödvändigtvis glada) vänners lag är filmens nutid och det som ramar in själva berättelsen känner jag ändå att den passar att skriva om i dag.

Un plan parfait, som filmen heter, hade fransk premiär 2012 och är regisserad av Pascal Chaumeil, men har vad jag vet ännu inte dykt upp på den svenska marknaden. Med tanke på att den redan har några år på nacken så känns det kanske inte helt troligt att den heller kommer att göra det, men man ska aldrig säga aldrig. Om du reagerar på namnet Pascal Chaumeil men inte riktigt kan placera det så kan jag ge lite hjälp på traven genom att säga att han är mest känd för att ha regisserat publiksuccén Heartbreaker (L’Arnacoeur i original).  En film som till och med biovisades här i Sverige.

Någon publiksuccé i stil med Heartbreaker blev Un plan parfait aldrig och den är enligt min mening kanske inte lika bra heller, men nog skulle jag säga att den är väl värd att se. Själva berättelsen tar alltså sin början under en julaftonsmiddag. Corinne har bjudit med sig sin chef Valérie hem till sin familj. Valérie är nämligen deprimerad, för att inte säga förkrossad, efter att nyligen ha skilt sig från sin man.

För att försöka muntra upp Valérie berättar de övriga middagsgästerna om sin släkts äktenskapliga förbannelse; att allas första äktenskap slutat i skilsmässa. Corinne börjar att berätta den hysteriska och äventyrsfyllda historian om hur hennes egen syster Isabelle, när hon står inför att äntligen få gifta sig med mannen i sitt liv, tänker sig att undkomma förbannelsen.

Tillsammans med Corinne utarbetar hon den perfekta planen. Hon ska resa på blixtvisit till Danmark för att ingå ett skenäktenskap. Där ska det nämligen vara tillåtet att gifta sig och skilja sig samma dag. Snabbt och smidigt, utan att informera sin trolovade om det hela. På planet till Köpenhamn hamnar Isabelle bredvid den lite egensinnige reseguidereportern Jean Yves. Tycke uppstår inte.

När Isabelle kommer fram till Köpenhamn och det visar sig att den danske man som hon har avtalat att ingå (och bryta) skenäktenskapet med inte dyker upp tvingas hon snabbt omformulera sin plan. Hon tar sikte på att följa efter Jean Yves och snärja honom i stället. Det betyder också en omväg via Kenya, och ett äventyr den kontrollerade Isabelle sent ska glömma. Och det är ändå bara början…

Det är kanske inte alltför svårt att lista ut hur det hela ska sluta, men vägen dit är kantad av en hel del komiska poänger. Kemin mellan Diane Kruger och Dany Boon (som spelar Isabelle och Jean Yves) är absolut nöjaktig.Trovärdigheten är det måhända lite si och så med och manuset hänfaller lite då och då till några fånigheter, men det uppvägs av charm, småputtrighet och (faktiskt) en del svärta. Som romantisk komedi fungerar Un plan parfait absolut helt okej och julinramningen ger naturligtvis lite extra krydda så här års.

Joyeux noël à tous mes chers lecteurs!

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!