RSS Flöde

Etikettarkiv: Steven Spielberg

En solvarm och jazzig klassiker som alltid piggar upp

vacances-de-m-hulot.jpg

Nyårshelgen är kanske filmhelgen framför andra för mig. Det vet du som följt den här bloggen ett tag. Du vet också att jag har en förkärlek för att se klassiska äventyrsfilmer kring just nyår. Den senaste nyårshelgen valde jag dock ett annat spår.

Den här gången fick nyårsklassikern bli en gammal goding av ett annat slag: Jacques Tatis underbara genombrottsfilm Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot) från 1953.

Det är också något med Semestersabotören som åtminstone för mig känns väldigt mycket nyår. Kanske är det för att den brittiska komedin Badliv, som jag kommer i håg det i alla fall, ofta visades på TV under runt just nyår under mina barn- och tidiga ungdomsår.

Badliv är en synnerligen Tati-inspirerad historia. Den skulle kunna beskrivas som en Semestersabotören korsad med Benny Hill. Åtminstone är det så jag kommer ihåg den. Det var inte igår jag såg den senast om man säger så.

Semestersabotören var Jacques Tatis andra långfilm och den blev som sagt hans stora genombrott. Den nominerades bland annat till en Oscar för bästa manus, vilket är en prestation i sig för en film utan egentlig handling. Jacques Tati hann bara med att färdigställa sex långfilmer före sin död i november 1982. En anledning till det var de ekonomiska svårigheter han hamnade i efter att ha satsat allt och lite till på att göra filmen Playtime.

Den oerhört ambitiösa och avancerade filmen tog nio år att göra och hyllades av kritikerna när den 1967 fick premiär. Men ekonomiskt blev den ett rungande fiasko och sviterna av det följde med Tati resten av hans liv. En annan anledning till att han inte gjorde fler filmer var att han var notoriskt pedantisk och ruskigt envis.

Den där pedantiskheten visar sig inte minst i hur han hanterade Semestersabotören. Den hade alltså premiär 1953 men den version av den som oftast visas i dag kommer från 1978. Det var den sista av flera putsningar av filmen som Tati gjorde genom åren.

Bland annat lät han 1963 spela in en ny version av filmens klassiska och karaktäristiska soundtrack och 1978 spelade han in och la till en scen som var en parodi på Steven Spielbergs Hajen. Men trots den nya scenen är faktiskt 78-versionen nästan tio minuter kortare än originalet från 1953. Jacques Tati såg 78-versionen som den slutgiltiga av filmen och det är lätt att hålla med. Den är lite rappare, lite snyggare och mer följsam.

Det var också i Semestersabotören som Jacques Tatis älskvärda och berömda alter ego monsieur Hulot introducerades. Filmen har som sagt ingen regelrätt handling utan den går ut på att den godhjärtade men klumpige Hulot i en serie sketchlikande tablåer skapar mindre kaos bland de övriga gästerna under en semestervistelse på en badort vid den franska atlantkusten.

Med influenser från stumfilmstiden, i synnerhet från Buster Keaton, skapade han en stil som var hans egen och som i sin tur har influerat många andra. Den suveränt orkestrerade filmen genomsyras av en helt oemotståndlig, mild och lite tystlåten humor. Som nästan alla av Tatis filmer finns här inslag av samhällskritik men den är aldrig elak.

Jacques Tati hade en osviklig komisk timing och även om det sällan är så att man skrattar högt åt det som sker i Semestersabotören så är den fylld av dråpliga och roliga scener. Och som åskådare sitter man med ett leende på läpparna från början till slut.

Semestersabotören är en rak och enkel berättelse, vissa skulle säkert till och med kalla den simpel, och Jacques Tati skulle komma at ta enorma steg i sin filmiska utveckling i de två efterföljande filmerna Min onkel (Mon oncle) och Playtime.

I ett filmhistoriskt perspektiv väger bägge tyngre än Semestersabotören, men som ren och lättsam underhållare var Jacques Tati förmodligen aldrig bättre än här.  Om du för första gången ska närma dig Tatis filmografi så är det i mitt tycke med den du ska börja.

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Fiendeland Joyeuxnoel

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Indiana Jones 20 år tidigare

Postat den

emi_412724_mainstory1

Tidigare i år fyllde Frankrikes the king of cool Jean-Paul Belmondo 80 år. Jag vet inte om det är därför eller en ren tillfällighet men den senaste tiden har i alla fall ett antal av de bästa filmer som han har medverkat kommit ut i fina nyutgåvor på dvd i Frankrike. Däribland Philippe de Brocas banbrytande och alltjämt fantastiskt underhållande actionäventyr Mannen från Rio (L’Homme de Rio i original) från 1964, en film som var en stor inspiration, vilket Steven Spielberg aldrig hymlat med, till Indiana Jones-filmerna och som alltså föregick Jakten på den försvunna skatten med knappt 20 år. Mannen från Rio var i sin tur gravt influerad av flera av de klassiska Tintin-albumen. Och kärleken var besvarad. Tintinskaparen Hergé kallade den för den bästa Tintin-filmatiseringen, trots att den egentligen inte var någon sådan utan bara lånade element från några av albumen.

Det är alltså nästan 50 år sedan Mannen från Rio hade premiär och det vore att ljuga att påstå att den inte naggats lite i kanten av tidens tand, men den håller förbluffanda bra än i dag. Högklassiga stunts, ett välskrivet och roligt manus och inte minst en Jean-Paul Belmondo i charmig högform är saker som bidrar till det. Filmens fantastiska tempo är en annan sak som definitivt drar sitt strå till stacken. Filmen är dessutom oerhört intressant som tidsdokument eftersom en sekvens i den utspelas i Brasilia som vid tidpunkten för inspelningarna fortfarande höll på att byggas underden berömde arkiteten Oscar Niermeyers överseende.

Mannen från Rio handlar om soldaten Adrien som anländer till Paris för att under sin permission umgås med sin fästmö Agnès (spelad av en förtjusande Françoise Dorléac). Han anländer precis i tid för att få se henne bli kidnappad av några mystiska män. Adrien sätter genast efter henne för att rädda henne, något som snabbt får honom att hamna på ett plan till Rio – och mitt i en internationell stöldhärva som involverar några ovärderliga gamla statyetter från en påhittad inkaliknande urbefolkning och Agnès försvunna pappa som är expert på just denna befolkning.

Mannen från Rio innehåller mängder av fantastiska och härliga actionscener, varav flera syns i andra versioner i Jakten på den försvunna skatten, och är ett närmast perfekt alternativ för den som vill ha lättsam matinéunderhållning en sommardag. Det är påhittigt, rappt och roligt. Och framförallt inte tråkigt för en enda sekund. Alla fans av Indiana Jones-filmerna bör definitivt kolla in den här filmen. Jag håller tummarna för en svensk DVD-utgåva också. Något för Studio S eller Njutafilms kanske?

Vi får aldrig glömma

la-rafle_175

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.