Madeleine och taxichauffören tar oss med på en varm och engagerande feel good-färd

Enkelt, effektivt och medryckande. Svårare än så är det egentligen inte att sammanfatta den franska biosuccén Madeleine och taxichauffören (Une belle course i original) som sedan någon vecka är aktuell på den svenska biorepertoaren.

92-åriga Madeleine ska flytta in på ålderdomshem. Det är beläget på andra sidan Paris och för att ta sig dit bestämmer hon sig för att åka taxi. Slumpen gör att hon hamnar i taxichauffören Charles bil.

Alltför många orosmoln i livet just nu gör att han har en dålig dag och till en början är han inte alls nöjd att åka på just den här körningen. Madeleine vill nämligen ta sin tid att ta sig till sitt nya hem och på vägen genom den franska huvudstaden har hon för avsikt att göra stopp på platser där viktiga händelser i hennes liv utspelats.

Under resan berättar hon sin fängslande livshistoria för en alltmer engagerad Charles och även för oss åskådare blir det en allt angenämare färd.

En stor anledning till att Madeleine och taxichauffören fungerar så bra är kemin mellan stjärnorna Line Renaud och Dany Boon som glänser i huvudrollerna. Manuset är välskrivet och medryckande och regissören Christian Carion (som tidigare gjort bland annat Joyeux Noël, eller Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta i Sverige) hittar en bra nivå i tonträffen, vilket gör att filmen undviker att fastna i den sentimentalitetsfälla som många liknande filmer gått rätt in i genom åren.

Att Pierre Cottereaus fina fotografi utmärkt fångar de parisiska miljöerna gör naturligtvis sitt till för att höja feel good-faktorn ytterligare lite till. Jag hade åtminstone ett brett leende på läpparna när eftertexterna började rulla.

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!