Filmtips för årets firande av den franska nationaldagen

Det är som ni som följer denna blogg, trots mina ambitioner att råda bot på det, fortsatt glest mellan uppdateringarna. Nu är det det dock dags för ännu ett. Såhär på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett filmtips med anknytning till densamma och den traditionen ämnar jag att upprätthålla.

Årets tips får bli Les Adieux à la reine (i Sverige hittas den under sin internationella titel Farewell, My Queen) från 2012. Benoît Jacquots film utspelas under några av den franska revolutionens mest intensiva dagar. Den skildrar nämligen livet på slottet Versailles mellan den 14 och 18 juli 1789.

Berättelsens huvudperson är den unga kvinnan Sidonie Laborde. Hon tjänstgör huvudsakligen som lektris åt drottningen Marie Antoinette. När ryktena om att någonting dramtiskt och omvälvande sker inne i Paris börjar florera på slottet sprider sig oron, framförallt bland aristokraterna. Många väljer också att lämna slottet.

Sidonie, som snabbt fått en speciell realtion till den nyckfulla drottningen, väljer dock att stanna. Allt för att kunna komma drottningen än närmre. Det blir några dramatiska dagar i drottningens närhet.

Les Adieux à la reine är baserad på Chantal Thomas prisbelönta roman med samma namn från 2002 och är en fiktionaliserad berättelse byggd utifrån det verkliga skeendet under de där julidagarna 1789.

Den kastar inget nytt ljus över det hela, vi har trots allt kunnat se och läsa åtskillga skildringar av just det här skedet i den franska historien tidigare, men den känns ända hela tiden intressant. Benoît Jacquot är omsorgsfull och noggrann med detaljerna. Scenografin och kostymerna är fantastiska.

Dessutom är det välagerat av den namnkunniga ensemblen med Léa Seydoux och Diane Kruger i rollerna som Sidonie respektive drottningen i spetsen.

Som allra bäst är filmen i de skeden då den skildrar tjuv och rackarspelet bakom kulisserna. Såväl bland tjänstefolket som noblessen pågår manövrerande nästan värdigt ett House of Cards. Då bränner det till i handling och dialog.

I andra lägen är det betydligt mer ljummet och lite väl traditionellt skildrat. Allt sammantaget så tycker jag dock att Les Adieux à la reine är klart sevärd. Inte minst en dag som denna.

Ha en riktigt trevlig Quatorze juillet, mina frankofila vänner!

God frankofon jul!

Härmed vill jag önska dig kära läsare en riktigt god jul! Traditionsenligt här på bloggen gör jag det genom att skriva om en julfilm. Eller julrelaterad film kanske är ett mer passande uttryck denna gång. Filmen i fråga är nämligen ingen julfilm per se, men eftersom en julmiddag i goda (men inte nödvändigtvis glada) vänners lag är filmens nutid och det som ramar in själva berättelsen känner jag ändå att den passar att skriva om i dag.

Un plan parfait, som filmen heter, hade fransk premiär 2012 och är regisserad av Pascal Chaumeil, men har vad jag vet ännu inte dykt upp på den svenska marknaden. Med tanke på att den redan har några år på nacken så känns det kanske inte helt troligt att den heller kommer att göra det, men man ska aldrig säga aldrig. Om du reagerar på namnet Pascal Chaumeil men inte riktigt kan placera det så kan jag ge lite hjälp på traven genom att säga att han är mest känd för att ha regisserat publiksuccén Heartbreaker (L’Arnacoeur i original).  En film som till och med biovisades här i Sverige.

Någon publiksuccé i stil med Heartbreaker blev Un plan parfait aldrig och den är enligt min mening kanske inte lika bra heller, men nog skulle jag säga att den är väl värd att se. Själva berättelsen tar alltså sin början under en julaftonsmiddag. Corinne har bjudit med sig sin chef Valérie hem till sin familj. Valérie är nämligen deprimerad, för att inte säga förkrossad, efter att nyligen ha skilt sig från sin man.

För att försöka muntra upp Valérie berättar de övriga middagsgästerna om sin släkts äktenskapliga förbannelse; att allas första äktenskap slutat i skilsmässa. Corinne börjar att berätta den hysteriska och äventyrsfyllda historian om hur hennes egen syster Isabelle, när hon står inför att äntligen få gifta sig med mannen i sitt liv, tänker sig att undkomma förbannelsen.

Tillsammans med Corinne utarbetar hon den perfekta planen. Hon ska resa på blixtvisit till Danmark för att ingå ett skenäktenskap. Där ska det nämligen vara tillåtet att gifta sig och skilja sig samma dag. Snabbt och smidigt, utan att informera sin trolovade om det hela. På planet till Köpenhamn hamnar Isabelle bredvid den lite egensinnige reseguidereportern Jean Yves. Tycke uppstår inte.

När Isabelle kommer fram till Köpenhamn och det visar sig att den danske man som hon har avtalat att ingå (och bryta) skenäktenskapet med inte dyker upp tvingas hon snabbt omformulera sin plan. Hon tar sikte på att följa efter Jean Yves och snärja honom i stället. Det betyder också en omväg via Kenya, och ett äventyr den kontrollerade Isabelle sent ska glömma. Och det är ändå bara början…

Det är kanske inte alltför svårt att lista ut hur det hela ska sluta, men vägen dit är kantad av en hel del komiska poänger. Kemin mellan Diane Kruger och Dany Boon (som spelar Isabelle och Jean Yves) är absolut nöjaktig.Trovärdigheten är det måhända lite si och så med och manuset hänfaller lite då och då till några fånigheter, men det uppvägs av charm, småputtrighet och (faktiskt) en del svärta. Som romantisk komedi fungerar Un plan parfait absolut helt okej och julinramningen ger naturligtvis lite extra krydda så här års.

Joyeux noël à tous mes chers lecteurs!

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Not so special forces

Det är såklart roligare att tipsa om saker som jag tycker att du ska se, läsa eller höra, men ibland kan ett råd om att inte se något vara minst lika värdefullt. Inte minst i mått av sparad tid till att göra något annat och vettigare. Om du inte har ett närmast ohälsosamt intresse för det militära eller kanske ingått ett vad med någon om att se alla krigsfilmer som någonsin gjort så skulle jag rekommendera dig att undvika den franska filmen Forces spéciales som just i dag under den internationella titeln Special Forces släpps på svensk dvd.

Det är nämligen en på många sätt riktigt dålig film som det stinker 80-tal om lång väg – ända från den Iron Eagle-influerade inledningssekvensen ackompanjerad av cool rockmusik till den översentimentala finalen. Hela anrättningen har en ogenerad känsla av rekryteringsfilm över sig, men så är den också delvis finansierad av den franska armén.

Special Forces handlar om en grupp franska elitsoldater som sätts in för att rädda en kvinnlig fransk journalist som kidnappats av en grupp talibaner i Afghanistan. Operationen är inledningsvis en framgång men när gruppen efter att ha fritagit henne och med talibanerna i hasorna lyckats fly startar problemen.

Den helikopter som ska hämta upp dem mitt ute i den ogästvänliga afghanska ödemarken skjuts ned och dessutom går gruppens signalutrustning sönder i eldstriderna med fienden. De tvingas nu på egen hand försöka sätta sig i säkerhet, hela tiden jagade av talibanerna som till varje pris vill sätta stopp för dem.

Det mest positiva man kan säga om Special Forces är att det i sina bästa stunder är en ganska snygg. Då märks det att det är en påkostad historia med ganska hög ambitionsnivå när det gäller realism. Stridsscenerna, och de är många till antalet, är inspelade under överseende av den franska militärmakten och en dekorerad för detta elitsoldat i den franska marinkåren gör själv en av de ledande rollerna.

Dessutom är filmen inspelad under tuffa förhållanden i Djibouti och Tadzjikistan som påminner om dem där filmen utspelas. Fotografen David Jankowski gör ett bra jobb och fångar den dramatiska naturen i bitvis hisnande och vackra vidbilder. Problemet är att den långfilmsdebuterande regissören Stéphane Rybojad inte utnyttjar det utan ofta hamnar i ett klichéspäckat och trist berättarformat som snabbt blir tjatigt. Han visar sig vara väldigt, och då menar jag väldigt, förtjust i att använda sig av panoramabilder i fågelperspektiv där kameran så att säga snurrar över motivet.

Att rollistan toppas av bevisat duktiga skådespelare som Benoît Magimel, Djimon Hounsou och Diane Kruger förpliktigar, men tyvärr lyckas Stéphane Rybojad inte dra nytta av det heller. Hans egenförfattade manus är alldeles för kantigt, schablonartat och förutsägbart för att ge skådespelarna något vettigt att arbeta med.

Dialogen är katastrofal, karaktärerna skissartade och berättelsen både ologisk och fördomsfull. Trots alla ansträngningar att göra själva stridsscenerna så trovärdiga som möjligt så är just trovärdigheten ett av de områden där Special Forces visar upp verkliga brister.

Jag skrev tidigare att Special Forces är en påkostad film och det är det. Men det är naturligtvis också en fråga vad man gör med och får ut av pengarna. Den kostade ungefär lika mycket som Kathryn Bigelows Hurt Locker att göra. Skillnaden i kvalitetsnivå mellan de båda filmerna är dock avgrundsdjup.

Hurt Locker satte starka avtryck och skrev som bekant in sig i filmhistorien genom att kamma hem några välförtjänta Oscarstatyetter. Special Forces däremot är en filmupplevelse att snarast möjligt förtränga. Min toleransnivå är generellt sätt betydligt högre när det gäller franska filmer och jag drar som bekant mer en gärna en lans för frankofon kultur men det finns en gräns även för mig. Special Forces befinner sig en bra bit på fel sida av den gränsen.