Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’os) från i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Medan männen faller

Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset.

Att han skulle utmärka sig som manusförfattare är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusmakare genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande.

För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden.

Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.

Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film.

Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla.

Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer även av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independent-estetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.

Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldsfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.

Se männen falla är en mörk och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz).

Om man ska skjuta in sig på något i Se männen falla som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där.

Den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.

Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.

Audiard gör det igen!

2012 kommer kanske inte att gå till historien som ett av de starkaste filmåren någonsin men det andra halvåret har definitivt varit starkare än det första och de senaste två månaderna har inneburit en riktigt stark slutspurt på filmåret på de svenska biograferna.

Denna slutspurt kröns av årets sista fullpoängare, Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os i original) som gick upp på svenska biografer i fredags. Det är en filmisk julklapp som både smeker på kinden och riktar ett hårt slag mitt i solar plexus.

Det är filmisk poesi blandad med brutal realism och jag älskar varje sekund av det. Jag är djupt imponerad av att Audiard har lyckats följa upp den mästerliga och med rätta tokhyllade En profet (Un prophète) med en på många sätt helt annorlunda film som är lika bra och innehar samma emotionella sprängkraft.

Med tanke på att han dessförinnan  gjort starka filmer som Den diskrete hjälten (Un héros très discret) och Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arreté) är det bara att konstatera att vi talar om en av vår tids främsta regissörer. Inte minst om vi talar om att skildra olika sidor av maskulinitet och våldsamhet.

Rust and bone innehåller samma tematik som i stort sett alla Jacques Audiards filmer gör men skiljer sig ändå ganska rejält från de andra eftersom det i grund och botten är en kärlekshistoria. Låt vara en annorlunda kärlekshistoria långt ifrån genrens klichéer, men ändock en kärlekshistoria.

Den handlar om Ali, en emotionellt handikappad men fysiskt stark ensamstående far som tar sin femårige son med sig och lämnar Belgien för att söka lyckan vid den franska Rivieran. Efter att ha tagit tillfälliga jobb som nattväktare och dörrvakt på en krog kommer han i kontakt med ett annat sätt att tjäna pengar: att delta i illegala street fighter.

Av en slump korsar Alis vägar Stéphanies. Hon arbetar med att träna späckhuggare och träffar Ali för första gången i samband med ett bråk på en nattklubb. Efter att hon råkat ut för en svår arbetsplatsolycka som berövar henne bägge benen vänder hon sig i sin ensamhet och depression till Ali.

De två egentligen ganska olika människorna tyr sig till varandra och de möts i ett synnerligen dramatiskt skede i respektive liv, men kanske kan de hjälp varandra att få rätsida på tillvaron.

Rust and bone är en i många skeden ändlöst vacker film, här finns scener som jag för alltid kommer att bära med mig. Jacques Audiard visar prov på enorm känslighet i sättet att berätta Alis och Stéphanies historia på.

Balansen mellan det skira och vackra å ena sidan och det stenhårda och brutala å den andra är perfekt utförd. Det är en film som griper tag direkt och som sedan aldrig släpper det. Det fantastiska fotot, den ypperliga rytmen i klippningen och Jacques Audiard personregi är tre av filmens trumfkort. Ett fjärde är Matthias Schoenaerts och Marion Cotillard i huvudrollerna. Jag har svårt att sätta ord på hur ruskigt bra de är och nöjer mig med att konstatera att det inte finns en falsk ton i deras samspel och att deras respektive rollinsatser andas fullständig autenticitet.

Rust and bone är en film som känns och med tanke på de många våldsinslagen är det inte alltid en lätt film att titta på, men även i de mest brutala ögonblicken hittar Jacques Audiard någon form av poesi så låt dig inte skrämmas bort av dem.