RSS Flöde

Etikettarkiv: Oscar

Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

Coda – den ”franska” Oscarsvinnaren

Postat den

Natten till i dag genomfördes årets upplaga av filmgalornas filmgala: Oscarsgalan. I vanlig ordning utan vare sig kontrovers eller pompa och ståt.

Men det delades så klart ut priser också och trots att det saknades frankofona inslag i de traditionellt mest uppmärksammade kategorierna så blev det ändå en sorts fransk triumfkväll.

Galans stora vinnare med sina tre tunga priser, däribland det för bästa film, blev Coda som är en nyinspelning av det utmärkta franska filmen Familjen Bélier (La famille Bélier i original) från 2014. Klicka på länken för att se vad jag skrev om den i samband med den svenska premiären.

Att filmens manus, som såklart bygger på det franska originalmanuset, också belönades understryker den frankofona kopplingen ytterligare.

Jag har faktiskt inte sett Coda så jag kan inte uttala mig om hur den står sig mot originalet, men erfarenheter från tidigare nyinspelningar ger stöd för en viss skepsis.

Hur det nu än är med det så vill jag en dag som denna slå ett slag för Familjen Bélier för den inte redan sett den.

En sann visionär har gått ur tiden

Jag har sedan lång tid tillbaka ett extra gott öga till fransk-kanadensisk film. I dag kom det sorgliga beskedet att en av de främsta anledningarna till det, regissören Jean-Marc Vallée, avlidit.

Den blott 58-årige filmskaparen var mest känd för sina amerikanska produktioner som oscarsbelönade Dallas Buyers Club och tv-serierna Big little lies och Sharp objects.

Starka upplevelser allihop men allra starkast intryck på mig gjorde hans kanadensiska genombrottsfilm C.R.A.Z.Y från 2005. En film som är inte på långt när så omtalad och känd som den förtjänar.

Även hans film Café de Flore från 2011 förtjänar att lyftas fram mer än vad den gjort.

Tillsammans med Denis Villeneuve, även han på senare år mycket framgångsrik inom den amerikanska filmen med Arrival, Dune och Blade Runner 2049 på meritlistan, och Xavier Dolan utgjorde han en sorts visionär och mycket spännande fransk-kanadensisk filmskapartrojka som var med och förde filmkonsten framåt.

De andra två kommer säkerligen att fortsätta göra det men Jean-Marc Vallées filmröst kommer att vara saknad och jag kan denna dag inte låta bli att tänka på alla filmiska upplevelser som han säkert hade inom sig men som nu aldrig kommer att bli verklighet.

En tragedi i sig men allra mest är det såklart en tragedi på ett mänskligt plan och för hans nära och kära.

Vila i frid, Jean-Marc Vallée och tack för de upplevelser du hann ge oss!

Adam – gripande och varmt kvinnodrama

Fortfarande begränsad av coronapandemin så börjar ändå bioverksamheten att komma igång mer och mer igen. De stora publikfriarna till biopremiärer skjuts förvisso fortfarande på framtiden, men det för å andra sidan med sig att smalare filmer får mer plats på repertoaren.

Som till exempel den marockansk/fransk/belgiska pärlan Adam i regi av långfilmsdebutanten Maryam Touzani som får sin svenska biopremiär i dag fredag. Den hade sin urpremiär vid förra årets Cannesfestival och var Marockos bidrag till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Adam är en lågmäld, synnerligen vackert fotograferad och gripande film om två kvinnor som på varsitt sätt får sina liv kringskurna av traditionella syner på kvinnoroller. Den utspelas i Casablanca och dit anländer unga Samia, höggravid med ett utomäktenskapligt barn. Hon säker tak över huvudet och ett jobb men ingen vill härbärgera henne. Det vill egentligen inte den strikta ensamstående änkan Abla heller, men hennes åttaåriga dotter övertalar henne att trots allt göra det.

Abla är skeptisk till nykomlingen och vill helst att Samia bara håller sig undan och att hon ska kunna driva sitt lilla bageri, som hon efter makens död sköter om helt själv, i fred. Abla stålsätter sig men snart börjar det, med små steg i taget, visa sig att mötet mellan de två kvinnorna ska förändra deras liv.

Maryam Touzani håller berättelsen i strama tyglar och låter den få tid att utvecklas. Nisrin Erradi och Lubna Azabal är bägge mycket bra i sina roller som Samia respektive Abla och det fantastiska fotot signerat Virginie Surdej ger filmen visuell sensualism och värme som smittar av sig. Adam är med andra ord ett utmärkt alternativ för ett biobesök såhär nu när höstmörkret och kylan knackar på dörren.

Papicha – drömmar och kärlek i fundamentalismens tid

Sakta men säkert börjar bioverksamheten att komma igång igen och med det också premiärerna. I fredags hade till exempel Algeriets Oscarsbidrag från förra året, den algeriskfranska samproduktionen Papicha, svensk biopremiär.

Det är en känslostark och välspelad film som utspelas 1997 i ett splittrat och av inbördeskrig märkt Algeriet. Militanta och fundamentalistiska organisationer flyttar stadigt fram sina positioner och patrullerar på gatorna.

Mitt i detta försöker människorna, och kanske främst de unga, att leva ett så normalt som möjligt. Papicha handlar om 18-åriga Nedjma som läser på universitetet. Hon och hennes tjejkompisar får se sina liv alltmer kringskurna av de radikala fundamentalisterna, men Nedjma är en viljestark ung kvinna som absolut inte vill vika ner sig eller ge kall på sina drömmar.

En av dessa drömmar är att bli modeskapare och inom kort ska hon och hennes vänner genomföra en modevisning med hennes skapelser. Så är det i alla fall tänkt, men motståndet utifrån blir bara starkare och starkare.

Papicha är regissören Mounia Meddours långfilmsdebut. En tät och väl sammanhållen sådan som skickligt växlar mellan olika stämningslägen. Ensemblen med Lyna Khoudri (som den svenska biopubliken tidigare i år kunde se i De ovanliga) i spetsen gör genomgående bra rollprestationer, vilket leder till en stark känsla av autenticitet i tonträff och agerande.

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Mommy Mia, vilken film!

mommy2

Såhär kvällen före Oscargalan är det ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i ett intensivt skede av den så kallade filmgalesäsongen. Här och nu tänkte jag dock lämna filmgalornas filmgala därhän och i stället sätta blickfånget på det som skedde i Paris i fredags kväll.

Då var det nämligen dags för Frankrikes främsta filmpris César att delas ut. En av de filmer som belönades under kvällen var Xavier Dolans senaste mästerverk Mommy. Att Oscarsjuryn inte nominerat den till priset för bästa icke engelskspråkiga film är enligt min mening obegripligt, men det är en annan diskussion.

Mommy är en oerhört stark historia, en av regissör Xavier Dolan suveränt kontrollerad känslobomb till film. Ramberättelsen är nog så enkel. Det handlar om relationen mellan en ensamstående medelålders mamma och hennes tonårige son.

Det som komplicerar det hela är att den där relationen är synnerligen explosiv. Sonen Steve är en orolig själ som när filmen inleds just har relegerats från den ungdomsanstalt som han bor på efter att ha satt eld på kafeterian.

Mamma Diane är heller egentligen inte i den allra bästa av livssituationer för att ta hand om den krävande sonen. Har har nyligen blivit änka och dessutom blivit av med sitt jobb. Ändå väljer hon att försöka ta hand om sin son.

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Steve pendlar våldsamt i känslolägen och kan i ena stunden attackera Diane fysiskt för att i nästa bedyra henne sin kärlek. Och Diane själv är heller, av förklarliga skäl, inte i sin känslomässigt mest stabila period i livet. Hjälp för dem båda i den påfrestande och besvärliga situationen ska dock komma från ett oväntat håll.

Tonläget i filmen är genomgående högt och det är på gränsen till enerverande, men tack vare fantastiska skådespelarinsatser och känslig och exakt regi av Xavier Dolan håller sig Mommy hela tiden på rätt sida gränsen.

Med andra skådespelare och en annan regissör hade det lätt kunnat kantra över i överspel. En hel del av förtjänsten till att det hela tiden fungerar så bra är den äkthet i tonträffen som Xavier Dolan mejslat fram i sitt mycket välskrivna manus.

Anne Dorval och Suzanne Clément har redan tidigare gjort fantastiska insatser i regi av Xavier Dolan och bägge är fenomenala även här. Jag kan dock inte låta bli att imponeras extra mycket av nykomlingen Antoine-Olivier Pilon. Hans insats i den krävande rollen som Steve är något utöver det vanliga.

Mommy är en film som känns. Och då menar jag rent fysiskt. Redan tidigt kryper sig en känsla av obehag på och en del scener känns som knytnävsslag i magtrakten, men det hela blir uthärdligt tack vara de stråk av ljus som Xavier Dolan hela tiden släpper in i berättelsen. Det är en balansgång mellan känslolägena och han klarar av den briljant.

Sin vana trogen experimenterar Xavier Dolan med bildformat och berättarteknik och även denna gång visar han en osviklig känsla för att ge varje berättelse han vill berätta den allra bästa formen för att göra det. I Mommy blir det hela extra effektfullt.

Det ska bli oerhört spännande att fortsätta att följa Xavier Dolan. Med Mommy befäster han, blott 25 år gammal, sin position som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Vi talar om en helt unik filmröst som ännu inte tagit ett felsteg. Imponerande!

Det är självklart lite tidigt att redan nu börja prata i termer av årets bästa film, men jag skulle bli mycket förvånad om inte Mommy kommer att kännas som en av de hetaste kandidaterna till titeln även när det så småningom börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2015.

Missa inte filmen för dig som älskar film när den visas på tv i kväll!

the artist

Den är redan en modern klassiker och  en blytung del av den franska filmhistorien. Om du av någon anledning ännu inte har sett den har du en ypperlig chans att göra det i kväll. Då visas nämligen Michel Hazanavicius femfaldigt Oscarbelönade The Artist från 2011 på SVT 2.

21:45 är starttiden och om du är intresserad av filmhistoria, eller för all del film överhuvudtaget, råder jag dig att ta chansen att se den. För om något är The Artist en enda stor och vacker hyllning till filmen som konstform och dess historia.

The Artist är en på alla sätt anmärkningsvärd prestation till film. Det anmärkningsvärda börjar egentligen redan med det faktum att den överhuvudtaget blev gjord. Jag menar, idén att i våra moderna tidevarv göra en stumfilm av klassiskt snitt måste ha varit en enorm utmaning att sälja in. Att sedan göra denna stumfilm så fantastiskt bra och att den sedan fick ett sådant enormt genomslag gör det hela bara än mer osannolikt. För The Artist är inte bara en stilövning eller pastisch på den gamla tidens stumfilmer, den är dessutom så bra och skickligt utförd att den i alla fall tål att jämföras med några av stumfilmserans främsta filmer.

Jag säger inte att den är lika bra som de stora klassikerna, det finns många bättre stumfilmer än den här, men just att den i alla fall tål en jämförelse tycker jag säger en hel del om hur bra The Artist är.

The Artist utspelas i brytningstiden mellan stumfilm och ljudfilm, alltså i skarven mellan 1920- och 1930-talet. Det är den fängslande och känslosamma berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin i sitt livs roll) och ljudfilmsstjärnskottet Peppy Miller och deras relation till varandra.

Det är inte minst en tekniskt briljant filmuppvisning. Det finns på den hantverksmässiga fronten mycket lite i The Artist som skvallrar om att den inte är gjord vid den tid den skildrar. Michel Hazanavicius är en stilistiskt närmast fulländad filmskapare som filmen igenom gång på gång visar sin kunskap om och kärlek till filmhistorien, inte minst genom fina och finessrika blinkningar och referenser till tidigare filmer.

Men The Artist är inte enbart en enda lång referensfest. Utan sin engagerande berättelse hade den omöjligt kunnat bli den stora framgång den blev. Den är laddad till tänderna med en oemotståndlig och så fullständigt avväpnande charm att det bara är att kapitulera inför den. Handlingen må emellanåt tangera det banala, men eftersom kemin mellan Jean Dujardin (som fick en av filmens fem Oscar för sin insats) och Bérénice Bejo i huvudrollerna är så stark känns den aldrig banal. Michel Hazanavicius känslig regi är en annan faktor som med råge väger upp de manusmässiga lättviktigheterna.

Sedan har The Artist ett verkligt ess i rockärmen i hunden. Den dominerar fullständigt varje scen den är med i och är en viktig del när det gäller filmens omtalade charm.

The Artist är en film av ett gäng som älskar film för oss som älskar film. Som sagt: missa den inte. Jag kommer om inget oförutsett inträffar själv att sitta och titta och se om den. För vilken gång i ordningen har jag inte koll på.

Fransk toppfilm på tv för andra fredagen i rad

Oscar

Efter att förra fredagen ha visat Asghar Farhadis finfina Det förflutna (Le Passé) slår SVT ikväll till med att visa Michael Hanekes senaste mästerverk Amour från 2012. Det är bara att tacka och ta emot.

Guldpalmen i Cannes 2012, Oscar för bästa icke engelskspråkiga film och inte mindre än fem César (bästa film, bästa regi, bästa manus och bägge huvudrollspriserna) 2013 är bara några av de tunga filmpriser som filmen kammat hem. De i sig räcka som argument för att det här är en film du bör se (och se om). 21:45 i kväll på SVT2 får du chansen.

Något fredagsmys är det inte tal om, vi pratar trots allt om en film av Michael Haneke. Amour är en skoningslös, stark och gripande film, men faktum är att den trots det för att vara en Hanekefilm känns ovanligt ljus (allt är som bekant relativt).

Hjärtvärmande Victor och Josefine flerfaldigt prisbelönad

magritte

De nationella filmgalorna genomförs en efter en under denna filmgalornas högsäsong. I går kväll var det dags för det frankofona Belgiens gala Les Magrittes du Cinéma att delas ut i Bryssel. Magritte är ett tämligen nyinstiftat pris, årets gala var blott den fjärde, men nog är det redan ett eftertraktat pris i Belgien.

Kvällens vinnare blev fina Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som bland annat tog hem du tunga priserna för bästa film och bästa regi. Benoît Poelvoorde vann sin första Magritte för bästa manliga huvudroll för Une place sur la terre och priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Pauline Etienne för La Religieuse.

Noterbart från galan var också att Blå är den varmaste färgen vann priset för bästa medproducerade utländska film.

Victor och Josefine har som jag har skrivit om tidigare chans på ett annat fint pris eftersom den är nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm.