Den sköna satmaran – Rivettes bortglömda mästerverk

Häromveckan skrev jag om den mindre angenäma upplevelsen jag hade när jag såg om Det stora blå. Betydligt trevligare var det att återstifta bekantskapen med ett annat av de där franska verken som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är. I det fallet var det snarare så att filmen till och med kändes ännu bättre än vad jag kom ihåg den som.

Filmen jag pratar om är Jacques Rivettes cannesvinnare (den vann juryns stora pris) Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991. Den fyra timmar långa och långsamt uppbyggda filmen om mötet mellan en konstnär och hans musa är inget annat än ett i dag bortglömt mästerverk, vilket det oneklig finns något poetiskt över med tanke på den litterära förlaga som den är löst baserad på.

Den sköna satmaran bygger nämligen på Honoré de Balzacs novell Det okända mästerverket (Le Chef-d’œuvre inconnue) från 1831. Rivette och manusmedarbetarna Pascal Bonitzer och Christine Laurent har dock mer låtit sig inspireras av än byggt sin berättelse på novellen.

Handlingen i korthet. Den lovande konstnären Nicolas har tillsammans med sin flickvän Marianne, via konsthandlaren Porbus, bjudits in till ett litet slott i trakterna av Montpellier i södra Frankrike. Där bor den åldrade och sedan länge inaktive mästaren Frenhofer med sin hustru Liz.

Frenhofer är något av Nicolas stora idol och när han visar besökarna i runt sin ateljé får de se grunderna till ett tavla som han tänkt kalla Den sköna satmaran, ett projekt som han lämnat ofärdigt i tio år. Senare på kvällen när föreslår Porbus att Frenhofer ska försöka slutföra tavlan, men med Marianne som modell i stället för som tidigare Liz. Nicolas säger ja till förslaget och Frenhofer går med på att göra ett försök.

Marianne blir rasande när hon får reda på att Nicolas gått med på det utan att först fråga henne, men beger sig ändå till mästarens ateljé som avtalat morgonen därpå. Arbetet med att försöka färdigställa arbetet kan börja, men stämningen mellan konstnär och musa är inte den allra bästa. Och projektet skapar spänningar även utanför ateljén.

Är denna på pappret enkla handling något som motiverar och håller för en speltid på fyra timmar? Svaret borde vara nej, om det inte vore så att handlingen inte är den egentliga ”grejen” med Jacques Rivettes film.

Den sköna satmaran trollbinder ändå sin åskådare eftersom att den i grund och botten inte är handlingsdriven. Det är en film som på flera plan och nivåer tar sig an det konstnärliga skapandet och dess villkor.

Det centrala i Den sköna satmaran är den rent fysiska skapandeprocessen och förhållandet mellan konstnär och modell/musa i densamma och dessa teman skildras ingående, med stor detaljrikedom och i långsamt tempo.

Utöver skildrandet av det rent handgripliga skapandet har filmen också lika intressant filosofisk sida med resonerande kring konstens och själva konstverkets betydelse på individnivå för de inblandade.

Jacques Rivette tar som sagt tid på sig i sitt berättande. Tagningarna är ofta långa och filmade med statisk kamera. Inramningen är sparsmakad, ljuset känns i hög grad naturligt och den lilla musik som hörs kommer från tydliga källor i omgivningen. Ändå spelar ljudet en sorts huvudroll.

Det i södra Frankrike så typiska ljudet från cikadorna, sättningarna i det gamla slottet, skrapandet från ritkol och penslar mot papper och målarduk. Det är bara några exempel av alla de naturliga ljud som blir en viktig del av berättelsen.

Rivette tycks sträva efter en absolut filmisk realism som går känns helt rätt med tanke på att den bygger på en novell av en av den litterära realismens största förkämpar.

Den kanske allra mest avgörande orsaken till att den här filmen når de mästerliga höjder som den gör är dock den synnerligen vassa ensemblen. Själva navet i Den sköna satmaran är det elektriska samspelet mellan giganten Michel Piccoli och Emmanuelle Béart i rollerna som Frenhofer och Marianne.

Dynamiken mellan dem är en nyckel till att intresset kan hållas på topp under filmens väl tilltagna speltid och genom sitt skådespelande ser de till att göra sina rollfigurer mångbottnade, fascinerande och av kött och blod.

Den tidigare i år bortgångna Jane Birkin är storartad i rollen som Frenhofers timida fru och tillika tidigare musa Liz. Det går sannerligen att argumentera för att detta var hennes allra bästa filmroll.

Sist men inte minst ska konstnären Bernard Dufour rättmätigt hyllas. Det är han som gjort de konstverk som syns i filmen och det är hans händer vi ser i närbild i de många och långa scenerna då Frenhofer målar av Marianne.

Jacques Rivette var förutom regissör även filmkritiker och fick sitt genombrott som en del av den franska nya vågen, men trots en lång rad anmärkningsvärda filmer fick han i många avseenden inte tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut.

För mig är och förblir han en av de allra största inom fransk film och förtjänar tveklöst att nämnas i samma andetag som sina mer berömda nouvelle vague-kollegor. Den sköna satmaran räknar jag som en av hans allra finaste stunder.

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.