Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.
Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnligt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck.
Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat.
Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.
Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid.
Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor.
För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.
Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.
BleuBlancRouge 