Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Varje ord som vägt på guldvåg

Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnligt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck.

Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat.

Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid.

Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor.

För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.

Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.