Ett utomordentligt alternativ eller kompliment till nyårskonserten

Först och främst: god fortsättning och gott nytt år kära läsare! Bland många traditioner som hör samman med nyårshelgen finns nyårskonserterna. Den finfina franska dokumentärfilmen Traviata (Traviata et nous i original) från förra året som släpptes på svensk dvd bara för några veckor sedan passar därmed alldeles utmärkt att se just i nyårstider.

Det är en nämligen en fängslande, vacker och intressant skildring av arbetet med en föreställning av Giuseppe Verdis La Traviata som gavs på operafestivalen i Aix-en-Provence häromåret. Vi får följa med bakom kulisserna och se flera aspekter av hur en operaföreställning blir till, men allra främst handlar den om hur regissören Jean-François Sivadier (som många säkert känner igen som skådespelare i den briljanta tv-serien Gengångare) och föreställningens huvudperson, den världsberömda franska sopranen Nathalie Dessay sakta men säkert mejslar fram föreställningens kärna.

Den färdiga förställningen får vi aldrig se men genom det sätt regissören Philippe Béziat bygger upp sin film på får vi som åskådare detta till trots en bra bild av Verdis klassiska mästerverk. Den fantastiska musiken och den sorgliga och gripande berättelsen, La Traviata är som bekant baserad på Alexandre Dumas den yngres roman Kameliadamen, förmedlas på så vis ändå. Och man behöver definitivt inte vara operakonnässör för att uppskatta filmen. Traviata går också att se som enbart en skildring av konstnärligt arbete och kulturarbetares villkor. I överförd bemärkelse kan man nog se den som en film om vilket konstnärligt arbete som helst.

Traviata kan i sin tur gärna kombineras med att se Frederick Wisemans lika fängslande och fascinerande dokumentär La Danse från 2009. La Danse som handlar om det stentuffa arbetet på operabaletten i Paris ska jag med glädje återkomma till vid senare tillfälle.

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet.

Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondry och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours) från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta.

Resultatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt.

Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen.

Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det.

Colins bäste vän Chick är mindre bemedlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé.

Livet leker inledningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det.

Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanliga glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den fransk-belgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig.

Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda.

Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell.

Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder, som är viktiga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad.

Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydlig gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela.

Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet en fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer.

Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn man kan komma.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken.

Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

Nästa station: Leverkusen

Ingen drömlottning men heller igen mardrömslottning. Så kan man sammafatta mina känslor efter beskedet från lottningsförfarandet i UEFA:s huvudkvarter i Schweiziska Nyon att Paris Saint-Germains motståndare i åttondelsfinalen i Champions League blir tyska ligatvåan Bayer Leverkusen. Det fanns på pappret både lättare och svårare motstånd att få. Personligen hade jag hoppats på Milan och fruktat Arsenal. Nu blev det ett motstånd som i svårighetsgrad känns i paritet med förra årets motståndare Valencia och då gick det ju vägen. Dessutom känns det om att PSG är ett ordentligt mycket starkare lag i år. Därmed inte sagt att jag tror att det kommer att bli lätt. Ett lag som ligger tvåa i starka Bundesliga måste verkligen tas på allvar och frågan är hur PSG klarar den frejdiga tyska anfallsfotbollen. Någon sådan utmaning har laget inte riktigt ställts mot tidigare. På pappret bör dock PSG kunna anses som knappa favoriter och i vanlig ordning gäller det att få ett bra resultat med sig från bortamötet i Tyskland i februari som inleder åttondelsfinalen. Hemma på Parc des Princes förlorar ju PSG väldigt sällan.

Jag ser under alla omständigheter fram emot åttondelsfinalen, men det är på tok för tidigt att fundera alltför mycket på den. Bara den här veckan har PSG två tuffa inhemska uppgifter att ta sig an. Saint-Etienne på hemmaplan i ligacupen i övermorgon och ligamötet med svårspelade ligatrean Lille på Parc des Princes på söndag. Matchen mot Lille kommer förmodligen att avgöra om PSG för tredje säsongen i rad kommer att kunna kalla sig höstmästare. En inofficiell titel som självklart inte har någon större betydelse förutom möjligtvis en psykologisk. Men psykologiska betydelser ska inte underskattas. Allez, Paris!

Deneuve glittrar i halvlyckad roadmovie

Den hade svensk biopremiär i början av november men av olika anledningar har det tyvärr dröjt tills nu innan jag har kommit åt att se Betties resa (Elle s’en va i original).

Bättre sent en aldrig dock och skönt att kunna uppfylla den egenpåtagna målsättningen att se alla franska filmer som kommer till Sverige. Och eftersom jag inte blev överförtjust i filmen i fråga så känns det inte så trist att det tog lite tid för mig att komma till skott och se den.

Den stora och klarast lysande stjärnan i Betties resa är den tidigare i år 70 år fyllda Catherine Deneuve. Det skulle till och med gå att argumentera för att det här är hennes film. Hon spelar titelpersonen Bettie, en trött, sliten och lite bitter kvinna som bor hemma hos sin mamma och driver en ekonomiskt ansträngd kvarterskrog i hemstaden i Bretagne.

Efter att ha blivit sviken av den man hon älskar brister den för Bettie och hon släpper allt hon har för händerna, sätter sig i sin bil och bara åker i väg. Efter ett tag får hon ett telefonsamtal från sin dotter som hon har ett synnerligen ansträngt förhållande till.

Dottern ber att Bettie ska skjutsa hennes son till sin farfar för att han sedan ska ta hand om honom medan hon försöker få ett jobb i Bryssel. Bettie, som knappt har träffat sitt barnbarn, tackar ja och åker iväg mot den stad där dottern bor. Kontakten med barnbarnet visar sig bli den katalysator Bettie så väl behöver för att börja få ordning på sitt liv.

Betties resa är en typisk roadmovie så till vida att det rör sig lika mycket rör sig om en inre som yttre resa för huvudkaraktären. Regissören Emmanuelle Bercot drar ut på sin berättelse lite väl mycket, filmens spellängd på knappa två timmar hade med lätthet kunnat kapas med i alla fall 20 minuter. Men jag gillar den lite kärva men också varma ton hon har i sitt berättande.

Catherine Deneuve är som klippt och skuren för rollen, som mycket riktigt också är skriven med just henne i åtanke, och jag har redan berömt hennes insats. Men även om hon dominerar filmen med sin närvaro och pondus vill jag också slå ett slag för sångerskan Camille som är riktigt bra som Betties dotter. Scenerna mellan Deneuve och Camille är elektriska och vibrerar av känslor.

Betties resa är en i grund och botten melankolisk och lite sorgsen film, men den är kryddad med en lågmäld humor. I bakgrunden finns också en skarp social förankring med kopplingar till krisen i den europeiska ekonomin.

Den är inte sensationell på något vis men ett tryggt, säkert och utmärkt utfört hantverk. Sevärd, men kanske inte mycket mer skulle man kunna sammanfatta det hela. Och så är den naturligtvis fylld av bilder fina bilder från olika och inte så ofta skildrade delar av den franska landsbygden. Och det är naturligtvis inte fy skam.

In i det urbana mörkret med Claire Denis

Den franska regissören Claire Denis fick högst välförtjänt ta emot ett Lifetime Achievement Award vid årets Stockholms filmfestival. Hon är en sann filmkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Hennes filmer är inte alltid helt lyckade men aldrig ointressanta.

Hennes senaste film Les Salauds (Svinen i Sverige) fick lämpligt nog svensk biopremiär bara någon vecka efter att hon hade besökt Stockholm för att ta emot det där priset och det är den, möjligtvis med undantag för Trouble Every Day från 2001, mörkaste filmen hon gjort hittills. Det är en nattsvart thriller som utspelas i ett samtida Paris och berör riktigt tunga ämnen.

Det är en på sedvanligt Claire Denis-vis gåtfull berättelse som lämnar massor åt publikens själv att tolka. En hel del av berättelsen sker i det som inte visas i bild och att dialogen, återigen som vanligt hos Claire Denis, är synnerligen sparsmakad är det inte alltid helt lätt att hänga med.

Men mitt i allt det mörka, det är ytterst få scener i filmen som utspelas i dagsljus, har den också, mycket tack vare mångårige medarbetaren Agnès Godards fina foto, poetiska drag. Den urbana bildpoesin smälter dessutom på ett utmärkt sätt ihop med den brittiska gruppen Tindersticks dystra och minimalistiska filmmusik.

Den stämningsfyllda och olycksbådande inledningen på filmen sätter tonen direkt. Utan förklaringar till vad som hänt får vi klart för oss att en man har tagit sitt liv och att dennes dotter hittas i chocktillstånd, vandrande naken genom staden.

Händelsen får hennes farbror, kaptenen Marco, att hastigt mönstra av det skepp han för befälet över för att bege sig hem till Paris för att försöka ta reda på vad som hänt. Marco vet inget mer än vi åskådare och vi får reda på det i i den takt han får det. Marco inleder också en relation med grannfrun Raphaëlle, vars liv också innehåller sin beskärda del av mörker. Relationen till Raphaëlle är det enda lilla ljusskenet när Marco steg för steg närmar sig sanningen och berättelsens chockartade upplösning.

Långtifrån alla frågetecken rätas ut och det här är i mitt tycke en av de där filmerna där Claire Denis inte riktigt lyckas fullt ut. Jag har sannerligen inget principiellt emot gåtfullhet på film, då hade David Lynch inte kunnat bli en av mina husgudar, men här tar emellanåt gåtfulheten över berättandet och det blir lite gåtfullhet så att säga för gåtfullhetens skull.

Men som tidigare konstaterat: Claire Denis är aldrig ointressant och när Svinen fungerar gör den det rejält. I sina bästa stunder är den både fängslande och fascinerande. Claire Denis personregi är lika vass som alltid och det gör Svinen till en fint agerad film. Vincent Lindon är kraftfull och som klippt och skuren för rollen som Marco och Chiara Mastroianni glimrar återhållsamt i sin roll som Raphaëlle. Naturligtvis återfinns också Claire Denis-favoriten Alex Descas i rollistan.

Svinen är en resa in i  de mörkaste skrymslena av det som kallas familjerelationer och utforskar olika sorters släktband. Men det är också en politisk film. För med i spelet finns också klass och växande inkomstklyftor i samhället. Genom den redan mörka och olycksbådande och molande berättelsen drar en iskall vind av spår av den ekonomiska krisens i Europa. Och det är dyster bild av vad den gör med medmänskligheten som hon målar upp.

Jämfört med mästerliga Claire Denis-filmer som White Material och Beau Travail står sig Svinen tämligen slätt men en bra och intressant film är det likafullt. För som sagt: ointressant är hon aldrig och en Claire Denis-film är per definition alltid sevärd.

Kompromisslösheten har ett pris – Guldpalmen

Kompromisslöshet är något av ett kännetecken för den tunisiskfranske regissören Abdellatif Kechiche. Det är en kompromisslöshet som har gjort honom till ett både aktat och fruktat namn. Tillskyndarna älskar den där kompromisslösheten medan kritikerna menar att den ofta går över i en hänsynslöshet. Och med kritiker menar jag i det här fallet många av de filmarbetare och skådespelare som han arbetat med.

Talande nog så är det en väldigt liten skala som har valt att arbeta med honom igen efter att de en gång har gjort det. Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som spelar huvudrollerna i Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle –  Chapitres 1 & 2 i original) och som efter ett historiskt beslut av juryn fick dela Guldpalmen vid årets Cannesfestival med Abdellatif Kechiche har sagt att de aldrig kommer att göra det igen.

Den bittra striden mellan regissören och hans två huvudrollsinnehavare utspelades inför öppen ridå i den franska kulturpressen och lade stor sordin över glädjeyran kring att filmen plockade hem detta ett av filmvärldens allra finaste priser och ligger lite som en våt filt över det triumftåg som den borde vara ute på välden över. För låt mig bara säga det: wow, vilken film detta är!

Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux var långtifrån de enda inblandade som var kritiska till hur det gick till i samband med inspelningen av Blå är den varmaste färgen. Några av filmarbetarna gick ut i öppet brev och ord som slavdrivare och tyrann nämndes som beskrivning av Abdellatif Kechiches arbetsmetoder. Och lika konfrontativ, orädd och, just det, kompromisslös som han är i sitt filmskapande var han i att bemöta kritiken. Bland annat kallade han Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux för bortskämda.

Det må vara hur det vill med huruvida han är en tyrann på inspelningsplatsen eller inte om det förelåg några konflikter redan under inspelningarna så märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Eller så är det kanske just det det gör. Kanske är det ett lyckat kanaliserande av frustrationer och ilska som ligger bakom Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs känsloladdade, intensiva och rakt igenom fantastiska skådespel.

Det är också lätt att tänka sig att Abdellatif Kechiches ovanliga och oortodoxa sätt att göra film frustrerade den skolade skådespelerskan Léa Seydoux. När Kechiche filmar existerar inga storyboards eller färdigarbetade scenlösningar. De som jobbat med honom uttrycker det i termer av att han sällan ens verkar veta vad han vill. Han har naturligtvis ett manus och en ramhistoria att förhålla sig till men ger utöver det skådespelarna stort improvisationsutrymme och tillsammans med dem prövar han sig fram tills han är nöjd.

Resultatet blir otaliga omtagningar, Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux berättar båda om att det tog en hel dag bara att spela in den scen där deras karaktärer går förbi varandra på en gata och ser varandra för första gången, och ohyggliga mängder inspelad film. Det är först i klipprummet, med dessa oerhörda mängder inspelade variationer på lösningar av varje enskild scen, som Kechiche börjar arbeta med att strukturera upp sina filmer. Vilket naturligtvis är ett hänsynslöst sätt att arbetar även för honom själv. Men resultatet blir alltid bra. Och i fallet med Blå är den varmaste färgen exceptionellt bra.

Men det är inte bara en intern kritikstorm som Abdellatif Kechiche har haft att hantera efter den där triumfen i Cannes i maj. Filmen användes även som ett slagträ i den i Frankrike hätska debatten kring den lag om samkönade äktenskap som drevs igenom tidigare i år. Motståndarna till lagen såg utnämningen av Blå är den varmaste färgen som vinnare av Guldpalmen som ett politiskt beslut och insinuerade att det var den franska regeringen som ”beställt” att den skulle prisas. Andra gav sig på filmen och främst då dess långa, närgångna och explicita lesbiska sexscener och menade att dessa bara var ett uttryck för regissören Abdellatif Kechiches manschauvinistsiska och patriarkala fantasier kring unga kvinnokroppar och lesbiskt sex.

Så långt om kontroverserna. Nu till själva filmen. Den tre timmar långa Blå är den varmaste färgen hade svensk biopremiär förra helgen och är baserad på Julie Marohs grafiska roman Le bleu est une couleur chaude. I långa stunder följer den serieförlagan tämligen väl medan den i andra skeden skiljer sig rejält. Men eftersom det som skiljer allra mest är av spoilerkaraktär så tar jag naturligtvis inte upp det här.

Filmen utspelas i nordfranska Lille och handlar ytterst om tonårsflickan Adèle. I boken heter hon Clémentine men Abdellatif Kechiche blev så förtjust i Adèle Exarchopoulos provspel för rollen att han ändrade namnet på karaktären till Adèle. Det är på många sätt en typisk coming of age-historia om en flickas väg in i vuxenvärlden, men Blå är den varmaste färgen liknar ändå inget annat som setts på vita duken.

Abdellatif Kechiche viker inte en millimeter i sin jakt på äkthet och realism i sin skildring av kärlekshistorien mellan den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstnären Emma och de explicita och närgångna sexscenerna är vid det här laget (ö)kända. Den första pågår i över sju minuter och kameran håller sig nära, nära de två.

Det hade kunnat bli sliskigt, voyeuristiskt och bara helt fel men det finns inget som helst pornografiskt över de här scenerna. Filmen är så skickligt uppbyggd fram till dessa scener, som dyker upp först halvvägs in i filmen, att det bara känns naturligt, känsligt och fullt följdriktigt i den historia som Kechiche berättar. Men det ska sägas: lämna eventuell prydhet utanför biosalongen.

Och den här filmen är så mycket mer än de omtalade sexscenerna. Trots att den är tre timmar lång och till största delen består av långa tagningar där kameran dröjer sig kvar vid skådespelarnas ansikten blir Blå är den varmaste färgen aldrig tråkig. Inte ens nära. Här finns inte en sekund som jag uppfattade som överflödig. De där tre timmarna verkligen flög förbi. Det är en intensiv och ömsom skirt vacker, ömsom djupt gripande film. Skådespelandet är fantastiskt, inte bara från Adèle Exarchopoulos och Léa Seydouxs sida utan ner i minsta biroll.

Abdellatif Kechiches arbetsmetoder må ha nästan knäckt de inblandade men det har gett resultat i form av en tre timmar lång film utan en enda falsk ton i sig. Allt är fullständigt trovärdigt, djupt allmänmänskligt och oerhört fängslande.

Det finns naturligtvis flera andra bottnar än bara kärlekshistorien mellan Adèle och Emma i den här filmen. Abdellatif Kechiche vore inte Abdellatif Kechiche om han inte blandade in klassperspektivet i det hela också. Här åskådliggjort genom Adèles och Emmas helt olika bakgrunder. Även i den aspekten imponerar Blå är den varmaste färgen. Det är helt enkelt ett mästerverk vi pratar om. Årets i särklass bästa film om du frågar mig. Jag lämnade biografen omtumlad och helt utpumpad. Men med ett stort leende på läpparna.