RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2013

Molières Misantropen gnistrar i vinterkargt semesterparadis

alcesteabicyclette

Cykla med Molière (Alceste à bicyclette i original) har i år gjort stor succé på de franska biograferna och nu är det också dags för den svenska biopubliken, den hade premiär i fredags, att få stifta bekantskap med Philippe Le Guays uppföljare till Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème ètage) från häromåret. Då som nu är det med Fabrice Luchini i en av huvudrollena, den här gången har han dessutom varit med och skrivit filmens manus. Faktum är att den är baserad på en idé av just monsieur Luchini.

Det är lätt att förstå att den här filmen har blivit en stor framgång på hemmaplan, men samtidigt är den heller inte riktigt den veritabla julafton för frankofilen som jag hade hoppats på och som grundidén ger möjlighet till. Jag gillar den om helhet men hänger upp mig en hel del på några av enskildheterna i den. Men innan jag går in på omdömesbiten några ord om handlingen.

Cykla med Molière utspelas på ett vinterkargt Île de Ré. Dit har den medelåders före detta skådespelaren Serge (spelad av Farice Luchini) dragit sig tillbaka efter att ha beslutat sig för att lämna karriären bakom sig. Den lite buttre, folkskygge och bittre mannen bor ensam i ett lätt slitet hus på den berömda och chica semesterön, något av Frankrikes svar på Gotland i det avseendet, strax utanför La Rochelle vid atlantkusten. En av hans tidigare kollegor, den något yngre Guathier (spelad av Lambert Wilson), söker upp honom med ett erbjudande. Guathier som  i motsats till Serge är på höjden av sin karriär, åtminstone popularitetsmässigt, försöker locka tillbaka Serge från sin pensionering genom att erbjuda honom en roll i en uppsättning av Misantropen, den franske nationaldramatikern Molières kanske mest kända och prestigeladdade verk. Serge blir smickrad och lockad av erbjudandet men tvekar trots det. Han går dock med på att fundera på saken om Gauthier stannar kvar i en vecka och provläser pjäsen med honom. Gauthier accepterar och de sätter igång. Men stöter direkt på problem då de båda vill spela huvudrollen Alceste. Den beslutar sig för att singla slant om det vid varje repetitionstillfälle och på så vis turas om att spela Alceste och den andra huvudrollen Philinte. Mellan repetitionerna ger de sig ut på cykelturer på ön och in i bilden kommer snart också en vacker italienska som är på väg att lämna sin man och sälja sitt hus på ön. Hennes närvaro blir ytterligare ett spänningsmoment mellan de två självupptagna männen.

Det är i långa stycken fantastiskt njutbart att bara lyssna på den här filmen. Att få höra Molières text framföras på franska av två så duktiga skådespelare som Fabrice Luchini (som för övrigt känns som den ultimata Molièretolkaren, som född för att spela i hans pjäser) och Lambert Wilson är fantastiskt. Det var nästan så att jag ville sluta ögonen och bara lyssna på det underbara språket under några av de många repetitionsscenerna. Det är också synnerligen lustfyllt att höra hur Serge och Gauthier vrider och vänder på hur texten ska framföras och inte minst deras gnabbande om det. Det är som en del i en Molièrepjäs i sig. Filmen är också utsökt fotograferad. Så långt allt frid och fröjd. Men så finns det tyvärr några saker att ha invändningar emot. Det blir, som franska filmer tyvärr har en tendens att i bland bli, lite gubbsjukt emellanåt. Porträttet av den italienska kvinnan drar lite åt det hållet men allra värst är det helt onödiga sidospåret med en ung kvinna med skådespelardrömmar som för tillfället försörjer sig som porrskådespelare. Det är något som vare sig hon själv eller hennes mamma, som är den som introducerar henne för Guthier, verkar tycka är särskilt anmärkningsvärt eller problematiskt utan tar med en klackspark. Även om man bortser från det problematiska trivialiserandet att porrfilmsindustrin är det ett märkligt sidospår i historien som inte tillför någonting alls.

Cykla med Molière är, naturligtvis med tanke på handlingen, en mycket pratig film. Och eftersom den utspelas i borgerliga miljöer är den och tassar kring klichébilden av fransk film. Men jag tycker ändå att den undviker att falla i den fällan. Inte minst för att den, likt Molières pjäser, ironiserar över och sticker hål på borgarskapets uppblåsthet. Spelet mellan Serge och Gauthier är ett lustmord på dessa självupptagna män och deras nycker och narcissism. De elakheter de utbyter med varandra under handlingens gång faller tillbaka på dem själv. Cykla med Molière är en både mycket rolig och sorgsen film, ofta sylvass i replikerna. Bortsett från de ganska allvarliga invändningar jag har så tycker jag trots allt det här är en bra film väl värd att se. Ett sifferbetyg skulle trots allt bli en stark trea.

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Les liens du sang

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Uppdrag granskning möter Alla presidentens män i engagerad fransk spänningsroman

fördödelse anne rambach

Det finns naturligtvis en trygghet i att veta vad man får, att inte behöva riskera att bli alltför besviken. Där någonstans tror jag man kan hitta en del av förklaringen i varför vi är så förtjusta i att läsa deckare, trots att väldigt mycket i genren går i samma gamla hjulspår, enligt samma mönster och utan större variation.

Det är naturligtvis inte fel i att läsa ännu en bok med ungefär samma upplägg och där karaktärerna är som goda, gamla vänner. Men visst är det skönt att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen också?

För den som vill läsa spänningsromaner med en helt egen stil och som håller sig långt ifrån den där mittfåran är Anne Rambach ett mycket bra alternativ. Hennes böcker om den parisbaserade frilansjournalisten Diane Harpmann liknar inget annat jag läst i genren. I somras släpptes Förödelse (Ravages i original), den tredje fristående romanen i serien, på svenska.

Den som har läst Anne Rambachs två tidigare Harpmann-romaner Bombyx och Doft av ondska (Parfum d’enfer i original) kommer att känna igen sig i Förödelse, men ändå inte. Förödelse är nämligen något lite annat. Anne Rambachs aviga stil och språk är desamma men själva berättelsen rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, skönlitteratur och reportage.

Förödelse är en spänningsroman som vilar på en verklighetsbakgrund baserad på mycket noggrant researcharbete. Det vill säga berättelsen är påhittad men all fakta i den korrekt. Det är en vitglödgat rasande samhällskritisk bok, ett journalistiskt avslöjande i skönlitterär form. Förödelse handlar nämligen i grund och botten om den franska delen i den stora skandalen kring asbest.

Förödelse inleds med att Diane Harpmanns vän Elsa finner journalistkollegan Dominique André död i sitt hem. Polisen är övertygad om att det är ett självmord men Elisa är övertygad om att någon annan ligger bakom det hela. Hon vet att Dominique höll på att arbeta med ett stort avslöjande kring den franska asbestskandalen, ett avslöjande som borde göra mäktiga personer nervösa.

Hon är dock inte helt säker på vad själva avslöjandet består i. Diane och Elsa bestämmer sig i samarbete med Dominiques förläggare för att försöka ta reda på om Dominique verkligen blev mördad och slutföra hans utredning. Det visar dig bli ett bokstavligt talat livsfarligt arbete och en utredning med oanade förgreningar.

Förödelse fungerar alldeles förträffligt som en spänningsroman men det är verklighetsbakgrunden som är den riktigt starka delen i den. Som den journalist jag är är jag dessutom mycket road av Anne Rambachs beskrivning av det journalistiska arbetet bakom ett avslöjande som boken beskriver.

I det avseendet påminner den en del om Watergateavslöjarna Bob Woodward och Carl Bernsteins Alla presidentens mänFörödelse är en deckare som roar och underhåller med driv, engagemang och stor spänning i berättelsen och samtidigt oroar, upprör och väcker tankar om saker och tings tillstånd.  Och till det kan alltså också läggas Anne Rambachs egensinniga stil att skriva och berätta.

Det finns dock några saker att ha synpunkter på. I bland är det som att Anne Rambach blir lite för förtjust i den noggranna research hon gjort. Det finns en drag av onödig detaljsjuka i boken och hon kan fastna i lite för långa beskrivningar av saker och ting. Med ett bättre redaktörsarbete hade den här boken kunnat kortas med kanske 100 sidor och absolut inte tappat något på det, tvärtom.

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Gudarochmänniskor

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Årets mest missvisande titel?

Lavieduneautre

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Inte så mycket allt som inget i fransk The Full Monty

Disco

Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes film är en i allra högsta grad umbärlig sådan.

Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll.

Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta deras gemensamma son tillbringa semester hos honom.

Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet.

Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.

Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever, ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.

Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.

Det finns segrar och så finns det SEGRAR

1381844_596959647033327_476423545_n

Trots att ha spelat 10 spelare mot 12 under den sista timmen av matchen lyckades ett heroiskt kämpande Paris Saint-Germain vända underläge med 0-1 och vinna Le Clasique borta mot Marseille med 2-1. Bästa kompisarna Maxwell (som gjorde en närmast exakt kopia av Kennet Anderssons klassiska kvittering mot Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994) och Zlatan Ibrahimovic gjorde målen. Detta var PSG:s första seger på fiendemark på Stade Vélodrome sedan 2008 och segerns sötma kunde inte ha varit sötare. Moralen, spelskickligheten och kämpaglöden som laget visade genom att vända matchen och plocka hem de tre poängen till Paris trots att ha varit 10 mot 12 spelare på planen var enorm. Jo, jag raljerar en del här men det kändes verkligen som att domaren Clément Turpin var som en extra motståndare den här kvällen och jag tror till och med att den mest inbitne OM-supporter när krutröken och känslorna lagt sig också kan gå med på att herr Turpin stod för en hel del märkliga beslut i Marseilles favör denna kväll. Den utvisning som drabbade Thiago Motta i samband med den i sig fullt korrekta straffen till Marseille i den första halvleken var inget annat än rent skandalös. Fullt i klass med den famösa utvisning som Thiago Silva drabbades av i matchen mot Valenciennes i våras. Och det var inte det enda märkliga beslutet domare Turpin tog denna kväll. Men trots all denna hjälp från mannen i gult lyckades PSG resa sig efter att ha hamnat i underläge både resultatmässigt och numerärt på planen och vinna. Faktum är att PSG efter utvisningen tog tag i matchen och dominerade den från utvisningen och framåt. Det visar på en hel del av den klass som PSG av modell 2013/14 besitter. Stor cred till coach Laurent Blanc. Det var inte många om ens någon, jag gjorde det definitivt inte, som trodde att han skulle kunna överträffa Carlo Ancelotti i sitt lagbygge men det har han definitivt gjort. Såhär långt i alla fall. PSG under Blanc känns både stabilare och mer underhållande än det under Ancelotti.

Nu går laget till landslagsuppehållet i delad serieledning med Monaco vilket naturligtvis känns ohyggligt bra. Smolket i glädjebägaren denna kväll är utvisningen på Thiago Motta. Den italienske landslagsmannen som varit en sådan viktig pjäs såhär långt denna säsong blir borta ett tag. Rött kort direkt brukar betyda minst två matchers avstängning i Frankrike. Hur felaktigt domarens beslut än må ha varit. Men det tar på intet vis udden ur glädjen över segern mot den bittraste av rivaler. Ici c’est Paris! Rêvons plus grande!

Som om Paris låg på vägen mellan Ystad och Köpenhamn

93930d7f6a8d55b49a086afc901af667

Jag var ett tag lite fundersam över var den här texten egentligen skulle höra hemma. Här på BleuBlancRouge eller på mina danmarksblogg Rödavita rummet? Det går nämligen att argumentera för båda. Men också för att det kanske rentav inte hör hemma på någon av dem. Det här inlägget ska nämligen handla om polisserien Jo, en serie som är en sorts märklig hybrid av flera olika saker. Den är producerad och inspelad i Paris, men med undantag för Jean Reno i huvudrollen med engelska skådespelare och  på engelska. Det är också väldigt tydligt att producenterna förtvivlat gärna vill åka lite snålskjuts på det som kallas för Nordic noir och som har blivit enormt populärt inte minst i Frankrike, det vill säga det som man också kan benämna det nordiska deckarundret. För att få till den där nordiska känslan har man låtit danska regissörer regissera några av avsnitten. Serien har också lite drag av turistbroschyr eftersom vart och ett av de åtta avsnitten centraras kring en av Paris mest berömda och turistiska platser. Resultatet av denna underliga blandning av olika saker blir bitvis spännande men ännu oftare förvirrande. Inte minst känns det synnerligen märkligt, för att inte säga direkt fel, att se Jean Reno med bister uppsyn röra sig i kända parismiljöer och prata bruten engelska.

Trots ett genomgående övervägande svalt mottagande från tv-kritiker har Jo dragit tämligen fina tittarsiffror i de länder där den har visats. Inte tillräckligt fina dock enligt producenterna som valde att lägga ner serien efter denna enda säsong. Detta trots att Jean Reno skrev på för två säsonger direkt.

I centrum för handlingen står den slitne och depressive kommissarien Joachim ”Jo” Saint-Clair, en de verkliga veteranerna på parispolisens mordrotel. Hans privatliv är slaget i spillror och hans hälsa vacklar men hans suveräna intuition är intakt. Tillsammans med sitt team utreder han en serie kniviga mordfall, varje avsnitt är ett avslutat fall, i olika kända parismiljöer. Och det är till viss del just de där parismiljöerna som håller mitt intresse uppe under hela serien. Själva mordgåtorna är nämligen rätt alldagliga och inte särskilt snillrikt konstruerade. Något mer avancerade än random Wallander-rulle men skillnaden är inte enorm. Jean Reno har sin pondus att falla tillbaka på men agerar i ärlighetens namn en aning på autopilot. Kanske orkade han inte mer efter att ha konstarerat att seriens manus ändå var så klichéfyllt att det ändå förmodligen inte skulle gå att göra något riktigt minnesvärt av det.

Det blir aldrig mer än en blek kopia av BrottetDa Vinci-koden sightseeing av Jo. Vilket är lite synd. För viss potential fanns allt i grundidén och parisbilder går det ju liksom inte att se sig mätt på. Underhållande för stunden är det, men verkligen inte mer.