Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.
Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.
Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.
Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.
För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.
Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.
Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.
Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.
Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.
BleuBlancRouge 