Från Paris till Oslo

Nu ska jag ta ut svängarna en aning på bloggen. Jag ska nämligen inleda detta inlägg med att rekommendera den norska filmen Oslo 31 augusti som hade svensk biopremiär i fredags och som häromveckan vann priset för bästa film vid årets upplaga av Stockholms filmfestival. Eftersom jag inte har sett alla de andra filmerna som visades på festivalen kan jag omöjligt uttala mig om huruvida den var en värdig vinnare.

Vad jag med säkerhet kan säga är dock att Oslo 31 augusti är en riktigt bra film. Det låter väl fint men vad har en norsk film i en frankofilblogg att göra, kanske du tänker? Jo, det är faktiskt inte så hemskt långsökt. Oslo 31 augusti är nämligen baserad på den franske författaren Pierre Drieu La Rochelles roman Le Feu Follet från 1931. Samma roman som ligger till grund för Louis Malles film med samma namn från 1963 och som i Sverige, liksom den svenska översättning av romanen som släpptes på 80-talet, fick heta Tag mitt liv.

Pierre Drieu La Rochelle var en kontroversiell person som hade uttalade fascistiska åsikter och under den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget aktivt stödde Hitler och Tyskland. I mars 1945 tog han sitt liv för att slippa stå till svars för sitt agerande. Han må ha haft rejält dunkla och ljusskygga politiska uppfattningar men att berättelsen i hans roman nu 80 år senare så bra låter sig överföras till en modern kontext och alltjämt känns så relevant säger en del om att han trots allt visste något om den mänskliga naturen. Tiderna har förändrats men de själsliga kvalen är delvis desamma.

Oslo 31 augusti följer Pierre Drieu La Rochelles ramberättelse tämligen väl och har har lyckats behålla mycket av samma dystra och drabbande stämning som både romanen och Louis Malles filmatisering dröp av. Bytet av miljö från Paris till Oslo fungerar också bra, trots att romanen känns så fast förankrad i det intellektuella Paris.

Oslo 31 augusti följer under ett dygn i protagonisten Anders liv. Han är smart och kommer från ordnad medelklassbakgrund. Trots att han haft alla möjligheter att lyckas i livet har det gått rejält snett för honom. När filmen inleds har han just klarat av en tids rehabilitering för sitt heroinmissbruk. Han står på gränsen till att kunna återvända till samhället men det har kastat in honom i djup depression. Han genomför ett misslyckats försök att ta sitt liv men beslutar sig för att ge livet en chans till. Under en dag då han ska lämna behandlingshemmet för att gå på en anställningsintervju söker han upp ett antal vänner och bekanta för att genom dem hitta en anledning till att fortsätta leva.

Om man bortser från det uppenbara att den utspelas i Oslo i stället för i Paris och protagonisten är narkoman inte alkoholist är upplägget i stort sett det samma i Oslo 31 augusti som i både roman- och filmversionen av Tag mitt liv. Men rent filmiskt skiljer sig Joachim Triers och Louis Malles versioner åt en hel del utöver att Triers film är i färg medan Malles tidiga nouvelle vague-film är i svartvitt.

Båda är förvisso direkt minimalistiska och dialogdrivna men om man ska dra fram en frankofil referens att likna Triers film med ligger de belgiska bröderna Dardenne mycket närmare till hands än Louis Malle. Oslo 31 augusti är mycket mer hårdslående socialrealistisk i sin framtoning än sådär typiskt franskt intellektualiserande filosofisk som Louis Malles film.

Missförstå mig inte nu, även Oslo 31 augusti är även den en smart film med avancerad nivå i dialogen men den blir aldrig så litterär som många av de mer pratiga franska nya vågen-filmerna hade en tendens att bli. Tag mitt liv är lite grand som en bildsatt lektion i existentialismen. Protagonisten rör sig också i berömda ”Sartre”-miljöer rent geografiskt.

En aspekt som är mycket mer framträdande i Oslo 31 augusti är också anhörigperspektivet. I Tag mitt liv cirkulerar det mesta kring huvudpersonen, Alain som han heter där, medan familjens och de mer närståendes smärta åtminstone indirekt kommer fram betydligt bättre i Oslo 31 augusti.

En annan viktig skillnad är att Joachim Trier ger sin film en personlig och poetisk ådra via ett fantastiskt bildspråk och suggestivt fotoarbete. Den poetiska ådran i Louis Malles film kommer snarare från hans känsliga användande av Eric Saties musik som soundtrack.

Det rör sig om två riktigt bra filmer som båda två absolut förtjänar att ses. Tag mitt liv var en viktig film för hur den franska nya vågen skulle utvecklas men om jag tvingas att välja en av de två filmversionerna av Pierre Drieu La Rochelles roman så väljer jag, faktiskt, den norska.

Paris est tragique

Baserat på hur laget spelar just nu är det en betydligt mer passande slogan än den officiella Paris est magique. Kvällens insats mot Marseille var direkt pinsam och Javier Pastore som jag hoppades skulle glänsa igen var istället sällsynt blek och blev till och med utbytt med en halvtimme kvar att spela! Det säger en hel del om vilken sorts kväll detta var för mitt PSG. Faktum är att de 3-0 till Marseille som matchen slutade med var i underkant. Det var helt enkelt en gammal hederlig överkörning det handlade om. Ett högmotiverat och hungrigt OM trampade gasen i botten och gav aldrig ett desillusionerat och vilset PSG skuggan av en chans. Inte den söndagskväll framför tv:n som jag hade önskat. För nattsömnens skull hoppas jag att jag kan glömma detta så snabbt som möjligt. Osäkert hur bra det går. Men ingen tycker om en medgångssupporter och någon sådan är det per definition omöjligt att vara om man som jag har följt PSG under lång tid. Så…Allez, Paris Saint-Germain! Vi tar dem nästa gång och låter Auxerre sota för detta redan nästa vecka. Sämre än såhär kan det under alla omständigheter inte gärna bli.

Le Clasico!

Nu är det bara några minuter kvar. Matchpulsen börjar stiga, till och med lite mer än vanligt. Men så är det inte vilken ”vanlig” match som helst som väntar heller, utan den mest prestigeladdade av alla inom fransk fotboll. Olympique Marseille mot Paris Saint-Germain. Le Clasico. Den här säsongen sker det första mötet mellan de bittra fienderna på mäktiga Stade Velodrome i Marseille. Normalt sett skulle ett tungt favoritskap falla på hemmalaget, men i år ser läget annorlunda ut. De nya stenrika ägarna från Quatar har genom sitt förvärv av PSG förändrat maktbalansen och spelreglerna inom den franska fotbollen. Nu är PSG favoriter i alla matcher de spelar i Frankrike. Så är det bara. Desstutom har Marseille såhär långt i alla fall underpresterat kraftigt i ligan och ligger tia, hela 18 poäng efter PSG som inför matchen ligger tvåa men vid seger på Velodromen tar tillbaka serieledningen från Montpellier.

Men tabelläge inför match spelar ingen som helst roll inför Le Clasico. Den här matchen har liksom sina egna spelregler, sin egen dramaturgi och sin egen position inom fransk fotboll. Visst det är bara 3 poäng som står på spel, liksom i alla andra matcher men en seger i Le Clasico betyder så mycket mer.

Det blir nervösa två timmar. Inte minst eftersom mitt kära PSG har visat lite dålig form den senaste tiden, spelet var direkt bedrövligt i förlustmatchen hemma mot Nancy förra helgen och Javier Pastore har de sensaste matcherna bara varit en skugga av vad han var under september och början av oktober. Jag hoppas verkligen att han och de andra lyfter nivån i sitt spel igen i kväll. Ett bättre tillfälle att göra det än just borta mot Marseille går inte att tänka sig. Nu börjar snart matchen. Allez, Paris Saint-Germain!

Den bästa film som någonsin gjorts? Här är en kandidat till titeln

När jag träffar nya människor och de får klart för sig att jag arbetar som filmkritiker dröjer det sällan särskilt länge innan den obligatoriska frågan kommer: vilken är den bästa film du sett? Det är en omöjlig fråga att svara på. Eller i det närmaste omöjlig i alla fall. Upplevelsen av en film är ju så oerhört beroende av vilket humör man är på. Jag brukar svara Fanny och Alexander på den där frågan, men det betyder inte att det är den film jag har sett flest gånger eller att det är en film jag skulle kunna tänka mig att se om närsomhelst.

Dessutom är jag inte helt säker på att Fanny och Alexander är den bästa filmen jag har sett. Det är definitivt en av de bästa jag har sett, en av låt oss säga 10-20 filmer som spontant dyker upp i tanken när jag får den där frågan och som i själva verket känns jämnbördigt förtjänta av topplatsen på min lista. En av de där andra filmerna är Jean Renoirs Spelets regler (La règle du jeu) från 1939 och den här veckan släpps den på svensk dvd.

Spelets regler är en av de där filmerna som inte mottogs särskilt vänligt av sin samtid men som med tiden vunnit i status och numer med rätta räknas till de verkliga klassikerna. Faktum är att säga att den inte mottogs särskilt väl är att att grov underdrift. En besökare försökte till och med bränna ner den biograf han såg filmen i. Filmen bannlystes i skenet av det hotande kriget av den franska regeringen för att vara demoraliserande och den blev fortsatt bannlyst av den tyska ockupationsmakten som dessutom försökte bränna upp alla kopior av den.

När sedan allierade bombplan av misstag lyckades förstöra originalnegativen såg filmens saga ut att vara all, men 1956 hade några av Jean Renoirs mest hängivna följare lyckats pussla ihop nästan hela filmen (enligt Renoir själv saknas bara en kort scen) via delar som hittats på olika håll i Frankrike. När filmen hade sin nypremiär togs den emot som det mästerverk den är.

Det är ganska lätt att förstå att filmen uppfattades som provokativ och upprörande av sin samtid. Spelets regler är en tämligen skoningslös satirisk uppgörelse med hur det franska samhället fungerade (och fungerar?). I synnerhet är det borgarklassen som står i skottgluggen, men även arbetarklassen får sig en och annan släng av sleven. Men det handlar inte bara om den franska aristokratin och klassklyftorna.

Spelets regler, som började spelas in i februari 1939, beskriver i ett vidare perspektiv också de strömningar i det övriga Europas styrande klasser gentemot vad som samtidigt skedde i Tyskland. Även om det i filmen aldrig nämns något om farhågorna om ett kommande krig innehåller Spelets regler tillräckligt mycket symbolik för att det ska gå att argumentera för att humanisten Renoir nog förstod vartåt det barkade. Sedan är det klart att det såhär med facit på hand i efterhand är lätt att se parallellerna.

För den som ännu inte har sett Spelets regler låter det säkert på mitt resonemang såhär långt som att det är en mörk, tung och dyster film. Det är det inte. Visst är det djupaste allvar där i dess klangbotten men det är en synnerligen underhållande film fylld med mörk humor. I många avseenden är det en alltjämt förbluffande modern film. Inte minst om man tittar närmare på det vis Jean Renoir blandar berättarstil, tonläge och tempo i sin film.

Spelets regler byter skepnad flera gånger om, dock utan att för en sekund tappa riktning, fokus eller relevans. Och kanske var detta banbrytande sätt att berätta sin historia ytterligare en anledning till att den initiala reaktionen på filmen var så negativ. Den var kanske för modern för att samtiden riktigt skulle kunna förstå den. En annan sak med Spelets regler som verkligen bröt mot det dåtida mönstret är att det verkligen är en ensemblefilm.

I en tid då det var brukligt att ha en tydlig huvudperson spred Renoir ut berättandet mer eller mindre jämnt över ett antal karaktärer som turas om att stå i fokus. Lite på samma sätt som en filmskapare som Robert Altman sedan skulle göra till sitt signum. Hans Gosford Park står för övrigt i stor tacksamhetsskuld till Spelets regler.

Spelets regler är en sorts Herrskap och tjänstefolk. Den utspelar sig huvudsakligen på ett gods utanför Paris där en samling olika människor samlas. Det som där utspelar sig under en helg innehåller det mesta. Kärlek, intriger, stora känslor och emotionellt distanserade karaktärer fast i ett socialt spel med väl fastställda regler. Komedi, fars, satir och tragedi: Spelets regler har allt detta och lite till.

Humanisten Jean Renoir hade verkligen blick för hur vi människor fungerar. Denna blick var extra skarp i Spelets regler. Det här är ett stycke filmhistoria, ett måste för den som påstår sig vara det minsta intresserad av kvalitetsfilm.

C’est du Lourdes!

Här kommer ett tv-tips inför kvällen. Klockan 21.30 visar SVT2 Jessica Hausners smått briljanta Miraklet i Lourdes (Lourdes) från 2009. Har du inte möjlighet att se den i kväll, se till att spela in den eller leta upp den på annat sätt. Den här filmen vill du nämligen inte missa.

Den österrikiska regissören Jessica Hausner har Michael Haneke som läromästare och hans ande svävar definitivt över hela anrättningen. Hausner har en exakthet och skarphet i sitt form- och bildspråk som ligger nära nog på samma nivå som hos Haneke och liksom honom serverar hon inge som helst färdiga svar. Precis som hos i Hanekes filmer är skeendet på ytan återhållet på gränsen till kyligt men rent psykologisk är berättandet knivskarpt. Miraklet i Lourdes ställer många viktiga frågor kring den mänskliga naturen, gruppdynamik och vår tids nyandlighet och religiositet.

I centrum för handlingen står den svårt MS-sjuka franska kvinnan Christine. Hon åker på en gruppresa till den mytomspunna sydfranska mirakelorten Lourdes. Christine själv har inga som helst egentliga förhoppningar om att det ska ske något mirakel, hon åker med mest för att ha något att göra och för att iakttaga andra. Även om många andra av resenärerna ser betydligt mer seriöst på det hela har resan något av en sällskapsresa över sig, komplett med organiserat samkväm, flörtande personal och pris till bästa pilgrim.

Så långt är Miraklet i Lourdes precis den satir över den katolska kyrkan och den genomkommersialiserade upplevelseindustri som har vuxit upp inom den (det är aldrig särskilt långt till souvenirstånden i Lourdes) man på förhand kunnat förvänta sig av ateisten Jessica Hausner. Men så händer något som vänder och och ner på förutsättningarna och på skeendet. Det skapar oväntade frågeställningar både för gruppen i filmen och för oss som åskådare.

Miraklet i Lourdes är en stillsam film fylld med en återhållen mörk humor. Det är en tät, stringent och konsekvent film med massor att säga om hur vi människor fungerar. Den funderar kring såväl den fysiska och psykologiska som den moraliska naturen av ett mirakel. Jessica Hausner lämnar frågan om det gudomligas vara eller inte vara därhän. Ett smart val. Den känsloladdade frågeställningen hade tagit fokus från de många ytterst relevanta frågor som hon ställer i sin film. Miraklet i Lourdes är genomgående ypperligt agerad men den fullkomligt magnifika prestation som Sylvie Testud gör i huvudrollen förtjänar att nämnas extra. Som sagt: missa inte den här filmen!

Mannen i de blå jeansen (16 år senare)

Börskrascher, bolånebubblor och banker som går omkull. Sedan hela länder på väg att gå i konkurs och en Eurozon som skakar i sina grundvalar. De senaste åren har den globala ekonomin verkligen stått i fokus i nyhetsflödet och ingenting tyder på att det kommer att ändras i brådrasket. Varför inte ta ett break från alla svarta och braskande rubriker i svallvågorna av den ekonomiska krisen och ägna dig åt ekonomi som underhållning?

Jo, det går faktiskt att göra det. Den franske regissören Jérôme Salle har något av specialiserat sig på att göra spänningsfilmer med starka kopplingar till den ekonomiska sfären. Låt vara att det handlar om storfinans, företagsekonomi och ekonomisk brottslighet mer än nationalekonomi och monetära samarbeten på väg att haverera, men ändå. Viss koppling till den globala ekonomiska krisen finns där allt.

Salles allra bästa film så här långt är Anthony Zimmer, den ypperliga thriller som Hollywood på sedvanligt manér sedan massakrerade i en nyinspelning (The Tourist), men den här texten ska handla om hans filmatisering av den belgiska tecknade serien Largo Winch. Den första filmen vill säga, den andra ska jag återkomma till vid senare tillfälle.

Largo Winch bygger på Jean Van Hammes och Philippe Franqs två första (till dags dato har det kommit 17 och det 18:e är på väg) seriealbum (ursprungligen var Largo Winch hjälte i serie spänningsromaner av Van Hamme som sedan låg till grund för serieversionen) om den hjälte som de som läste den svenska serietidningen Agent X9 kom att lära känna som ”mannen med de blå jeansen”.

I Sverige fick aldrig figuren Largo Winch något större följe men i serietokiga länder som Frankrike och Belgien är läget ett annat. En filmatisering var med andra ord oundviklig. Det tog dock sin tid, en misslyckad tv-serie version från början av millenniet avskräckte säkert finansiärerna, men efter fem års idogt arbete och planerande från Jérôme Salles sida kunde den färdiga filmen veckan före jul 2008 till slut få sin biopremiär i Frankrike och Belgien. Här Sverige gick den direkt till DVD-hyllorna ett knappt år senare. Lite synd för det är en film som vinner på att ses på stor duk.

Largo Winch följer storyn i seriealbumen ganska väl men bjuder på en del ändringar, dock inga avgörande. Jérôme Salle ägnar ganska mycket tid till att berätta Largos tämligen komplicerade bakgrundshistoria och om man vill vara lite kritisk går det att argumentera för att filmen på sätt och vis är en enda lång startsträcka för de flera kommande filmer (varav en alltså redan har kommit) som den bäddar för, men det är faktiskt en riktigt spännande historia att få lära känna figuren Largo Winch och hans bakgrund samt att få följa med på den actionfyllda resa han tvingas ut på för att få några luckor i vad han vet om sin bakgrund ifyllda. Largo Winch är nämligen en actionthriller lite grand i Jason Bourne-traditionen. Det vill säga karaktärsdriven och faktiskt ofta trovärdig. Liknelsen är kanske inte helt klockren men lite Jason Bourne i den multinationella företagssfären är det allt över Largo Winch.

Berättelsen börjar med att miljardären Nero Winch mördas. Kontrollen över hans skapelse, den mäktiga koncernen W-gruppen, tillfaller hans enda arvinge – hans föga kända adoptivson, äventyraren Largo. Largo har distanserat sig från fadern och vill egentligen inte veta av vare sig företaget, pengarna eller makten. Men av rädsla för att företaget ska falla i fel händer och för att ta reda på vad som verkligen hände med pappan och vem som låg bakom mordet på honom tar Largo strid för sitt arv. Och hamnar själv i livsfara på kuppen. Det finns andra som mycket gärna vill komma åt kontrollen över W-gruppen och de enorma summorna pengar som koncernen är god för.

Det kan vara lite snårigt att hänga med i svängarna i bland och som jag har varit inne på tidigare läggs kanske lite väl mycket kraft på att sätta bakgrundsberättelsen på plats, men det är en snygg, tät och rapp film Jérôme Salle har gjort. Det pratas en hel del och mycket av filmen ägnas åt att förklara olika turer och sammansvärjningar av ekonomisk karaktär, men däremellan bjuds det också på en hel del spektakulära actionsekvenser.

Tomer Sisley är utmärkt i titelrollen och meriterade skådespelare som Miki Manojlovic och Kristin Scott Thomas (hennes blotta närvaro gör per definition alla filmer sevärda) ger det hela extra tyngd. Largo Winch tappar lite tempo i bland men är absolut väl värd att lägga sina knappa två timmar på att se. Inte minst för de många eleganta, snygga och exotiska miljöernas skull.

Ett radarpars fantastiska svanesång

Det kanske är ett bevis på att jag faktiskt börjar bli gammal nu, men på senare tid har jag (som du kunnat delvis har kunnat följa här på bloggen) ägnat mig en hel del åt att se om gamla franska farser med kultstämpel – och dessutom gillat dem skarpt. Ytterligare ett tillskott till bevisbördan är att jag som en del i mitt firande av min 40-årsdag i måndags valde att se om Les aventures de Rabbi Jacob från 1973.

Les Aventures de Rabbi Jacob, som i Sverige lanserades under den fullständigt osannolika titeln Fan ta’ bofinken men som nu finns återutgiven i en utmärkt dvd-version under titeln Rabbi Jacob, var ännu en formidabel succé signerad radarparet regissör Gérard Oury och det komiska geniet Louis de Funès.

Jag har tidigare talat mig varm för deras Den stora kalabaliken (La Grande vadroulille) och Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud), men frågan är om inte Les Aventures de Rabbi Jacob (jag fortsätter att använda den titeln, kan inte ta Fan ta’ bofinken på riktigt allvar) var deras bästa film tillsammans.

Visst, även den har åldrats betänkligt med tiden men mycket i den känns alltjämt modernt och relevant. Med tanke på de senaste årens framgångar för extremhögern i Europa känns filmens antirasistiska tema sorgset aktuellt. Och kanske viktigast av allt, eftersom det rör sig om en komedi, är den fortfarande bitvis hejdlöst rolig.

Louis de Funès spelar Victor Pivert, en extremt fördomsfull på gränsen till öppet rasistisk och kolerisk fabriksägare. På väg till sin dotters bröllop lyckas han inte bara avskeda sin judiske chaufför utan också bli tagen som gisslan av den arabiske upprorsledaren Slimane, som i sin tur är jagad av konkurrerande arabiska terrorister. Som om detta inte vore nog har Pivert dessutom polisen efter sig eftersom de av misstag har fått för sig att han är en mördare. För att fly undan från både polis och de de arabiska terroristerna tvingas Pivert och Slimane att klä ut sig till två mycket omtyckta rabbiner på besök i Paris. Och det här är ändå bara början.

Les Aventures de Rabbi Jacob är precis lika hetsig, hysterisk och tempostark som den korta sammanfattning av handlingen antyder. Det är helt enkelt fars, den intelligenta varianten, på hög nivå. Visst, det bjuds på en veritabel störtskur av fördomar och klichéer, men det är ju liksom också meningen.

Genom att öppet spela på dessa klichéer och fördomar lyckas den ironisera dessa å det grövsta och filmens centrala tema om det starka och eftersträvansvärda i att samarbeta över de, som det ibland kan tyckas, oöverstigliga kulturella gränserna är som jag har varit inne på tidigare inte direkt mindre aktuellt i dag än 1973 då filmen spelades in. Les Aventures de Rabbi Jacob är en skrattfest som värmer hjärtat och faktiskt har något att säga – en närmast oslagbar kombination. Det blev Gérard Ourys och Louis de Funès sista film tillsammans. Vilken värdig avslutning på ett smått briljant samarbete!

Emerson, Lake & Justice?

Debutfullängdaren från 2007 golvade mig fullständigt och jag har återkommit till den gång på gång sedan dess närhelst jag behöver en energikick. Inte undra på att mina förväntningar var högt uppskruvade inför den uppföljare som nu fyra år senare har landat på skivaffärernas diskar, såväl de digitala som de gammaldags analoga som finns kvar.

Audio, Video, Disco är namnet på visionärerna Gaspard Augé och Xavier de Rosnay i Justice nya skapelse, en skiva som inte bara jag har sett fram emot med stor spänning. Det är kanske den internationellt sett mest emotsedda franska skivan sedan en annan duo inom den elektroniska musiken för tio år sedan skulle följa upp en annan banbrytande och hajpad debutskiva. Jag pratar naturligtvis om Daft Punk och parallellerna mellan Daft Punk och Justice går längre än så.

Precis som Daft Punk gjorde då tar Justice inte den enkla vägen och bara gör en ny skiva i samma stil som debuten. Och precis som Daft Punk då hittar Justice nu sin utveckling och sitt framåtskridande genom att blicka bakåt i musikhistorien.

Debutplattan var med sina aggressiva och kaosartade beats urban, som ett soundtrack från förortsbetongen nu och då. Det var musik som krängde och bultade. Singeln Stress med sin kontroversiella Romain Gavras-regisserade video var som en signaturmelodi över vad det handlade om och signifikativ för skivan. Även om den största hitten var den mer melodiösa och mjuka D.A.N.C.E, även den ackompanjerad av en lysande video. Det var där Justice lämnade oss 2007.

Den första indikationen på var Justice skulle ta vid, singeln Civilization från i våras, gav en liten hint om vad som var på väg att hända men kändes ändå inte som något stort steg från debuten rent soundmässigt. När den nu är satt i sin kontext av ett fullt album faller bitarna bättre på plats. Den var helt enkelt en nödvändig brygga mellan debuten och den nya plattan.

Öppningsspåret Horsepower sätter tonen. Den är som en ouvertyr inför den lätt The Who-mässiga elektroniska rockopera som ligger framför lyssnaren. Referensen The Who ligger flera gånger nära till hands, liksom Queen, Led Zeppelin…och progressiva rockband som Emerson, Lake & Palmer och Alan Parsons Project. Det doftar helt enkelt massor av 70-tal om Audio, Video, Disco.

Kasten kan vara tvära. Som från progrocken i Canon till de tydliga lånen (stölderna?) från Led Zeppelins manglande Kashmir i det efterföljande spåret On’n’On. Och Justice vore inte Justice om inte de där tvära kasten ibland sker inom en och samma låt.

Referensfesten Audio, Video, Disco håller sig dock inte helt till 70-talet. Här finns också en hel del spår av 80-talsrock att finna. New Land bygger delvis på ett riff som en Angus Young i 80-talsversionen av AC/DC skulle ha älskat för att sedan ta en tur via new waverock à la The Cars för att sedan avlösas av skivans verkliga 80-talsfest Helix, komplett med skrikande pudelrockgitarrer. Sedan avslutas skivan av dess bästa spår, det suveränt snyggt uppbyggda titelspåret som inom loppet av sina dryga fyra minuters speltid på sätt och vis sammanfattar hela skivan.

Jag kan verkligen inte påstå att jag är besviken på Audio, Video, Disco. Det är en mjukare, snyggare och mer musikalisk platta än debuten. Men i gengäld inte lika drabbande. Det är möjligt att jag med tiden kommer att uppskatta den mer och mer men som det känns nu tror jag att jag oftare kommer att återvända till debuten än till den här skivan.

Jag avslutar med att bjuda på den (som vanligt när det gäller Justice) briljanta videon till titelspåret Audio,Video, Disco.