Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.

11 dagar i himmelriket

Det finns två kulturella evenemang framför andra för oss som bor i Västsverige. Två riktiga höjdare som det går att leva resten av året på. Bokmässan på höstkanten är det ena och nu är det äntligen dags för det andra igen: Göteborgs internationella filmfestival. Nu när jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Borås och Göteborg och filmfebern börjar så smått att sätta in.

Det här året kommer det dock inte att bli lika mycket film som det blev vid de två senaste festivalerna för min del. Helt enkelt därför att jag i motsats till 2010 och 2011 den här gången inte kommer att arbeta heltid med att bevaka festivalen.

Men en hel del filmer ska jag nog kunna hinna med. I dag blir det två. Dock inte någon av de omkring 20 frankofona filmer som visas under årets festival. Jag kommer dock, inte helt överraskande kanske, att försöka se så många som möjligt av dem och sedan återkomma i ärendet här på bloggen. Allra mest ser jag fram emot att få se The Artist. Eller försöka att få se. Det är sannerligen inte lätt att få tag på biljetter till de populäraste filmer. Inte ens som ackrediterad journalist. Men försöka ska jag. Nu beger jag mig in i filmdimman. På återhörande. Rapporter från festivalen följer.

En gång är ingen gång, men två gånger kan vara en för mycket

Generellt sett är jag en varm anhängare av att se om filmer. Det gäller alla sorters filmer. Även den där typen av företrädelsevis thrillerfilmer som innehåller någon form av överraskande twist och där själva överraskningsmomentet aldrig kan återskapas när man väl har sett den en gång. Till och med den typen av filmer kan jag finna minst lika njutbara andra, tredje eller fjärde gången jag ser dem. Riktigt bra film fungerar ju så att man alltid hittar nya och andra detaljer att uppskatta för varje genomsyn. Det finns filmer som jag har sett tiotals, tjugotals eller kanske ännu fler gånger och som alltid är lika bra.

Men det finns naturligtvis exempel på det motsatta också. Filmer som inte håller lika bra andra gången man ser dem. Bra filmminnen som borde ha fått vara just det – ett trevligt och bra minne. Häromdagen råkade jag ut för en sådan upplevelse. Jag kom ihåg filmen Dédales (Flickan som kastade tärning i Sverige) av René Manzor från 2003 som en riktigt vass, spännande och smått briljant thriller. När jag nu såg om den såg jag istället en klichétyngd, delvis överspelad och lätt pretentiös film. Snacka om förändring till det negativa! Det enda intryck som verkligen bestod var en magnifik rolltolkning av Sylvie Testud.

Flickan som kastade tärning (jag använder fortsättningsvis den titeln eftersom det är den du ska söka på om du vill få tag på filmen i Sverige) är ingen oäven thriller, grundstoryn är riktigt intressant och ger sig djärvt in i resonemang kring psykologi och mytologi. På i alla fall skapligt hög nivå dessutom, så ansatsen och ambitionen är det sannerligen inget fel på. Det är i själva utförande det svajar.

René Manzor försöker sig på att vara någon sorts David Fincher men går vilse i stereotyperna och klichéerna. Filmen handlar om en ung och späd kvinna vid namn Claude (Sylvie Testud). Efter att oförklarligt ha utfört en serie bestialiska handlingar hamnar hon på en rättspsykiatrisk klinik. Den ansvarige läkaren lyckas inte få grepp på henne och går bet på att diagnostisera henne. Han kallar in en kollega, spelad av en inte helt lyckas Lambert Wilson, som lite motvilligt tar sig an uppdraget.

Det blir en resa in i den mänskliga hjärnans allra mörkaste vindlingar, eller in i den labyrint som den franska originaltiteln anspelar på. I återblickar får vi följa Claude under hennes sista vecka i frihet och polisens arbete att fånga henne. Polisens jakt leds av den excentriske polisen Mathias (en överspelande Frédéric Diefentahl).

Helt enligt klichébilden kring en psykologisk thriller med seriemördartema är det mycket regn och mörker i Flickan som kastade tärning. Det är spännande att följa hur berättelsen fortgår och filmen bjuder på flera överraskande vändningar längs vägen. De tidigare nämnda bristerna drar dock ner helhetsintrycket. Hade det inte varit för den majestätiska insatsen av Sylvie Testud hade jag nog sagt att det här är en film man både kan ha eller mista, eller i alla fall inte behöver slå knut på sig själv för att få tag på, men faktum är att hennes insats helt på egen hand gör det här till en film som man trots allt bör se. Men bara en gång.

Fram med näsdukarna

För andra veckan i rad finner möts vi av franskspråkig fägring bland veckans premiärer på de svenska biograferna. Efter bröderna Dardennes socialrealistiska fullträff Pojken med cykeln förra veckan är det den här helgen dags för en helt annan typ av film. Guillaume Canets Små vita lögner (Les petits mouchoirs) är en brett anslagen, pratig och ambitiös film som huvudsakligen utspelas i chica miljöer i ett soldränkt Cap Ferret. Det rör sig om ett ensembledrama som påminner inte så lite om Lawrence Kasdans semiklassiker Människor emellan från 80-talet.

Handlingen i Små vita lögner kretsar kring ett kompisgäng som varje sommar brukar resa till ett hus i Cap Ferret. Filmen inleds just innan det är dags för ännu en tripp dit. Då inträffar något hemskt. En i gänget råkar ut för en trafikolycka efter en sen kväll på krogen och hamnar svårt skadad på sjukhus. Resten av gänget tvekar, men bestämmer sig för att ändå åka i iväg. Alla ser resan som ett sätt att för en stund komma ifrån de olika saker som påverkar dem i respektive liv. Det visar sig dock att det inte blir någon lyckad flykt. Allt som ligger där och gror under ytan tycks i kölvattnet av kompisens brutala olycka ta sig upp till ytan och spänningen inom gruppen stiger.

Det har tagit sin lilla tid för Små vita lögner att hitta till de svenska biograferna, vilket är lite märkligt med tanke på att den blev en formidabel succé på hemmaplan. Faktum är att det var den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 2010, endast slagen av Harry Potter och dödsrelikerna när det gällde att locka de franska biobesökarna det året. Den stjärnspäckade rollistan med den då relativt nyligen Oscarbelönade Marion Cotillard i spetsen borde inte ha dragit ner intresset från de svenska biodistributörerna. Likafullt så dröjde det alltså tills nu innan det var dags. Men den som väntat på något gott…som det brukar heta.

För något gott är Små vita lögner. Dock inte utan skönhetsfläckar. De enormt högt uppskruvade förväntningar jag hade på filmen efter Guillaume Canets förra film, den briljanta thrillern Berätta inte för någon (Ne le dis à personne), infrias inte riktigt. För det första är Små vita lögner för lång. Speltiden på dryga två och en halv timme hade med fördel kunnat kortas ned med en halvtimme. Dessutom spretar den en aning i tonläge och är lätt övertydlig. I bland känns det dessutom som att man som åskådare blir lite distanserad till karaktärerna och det som berättas.

Med det sagt så finns det en hel del bra med filmen att föra fram. I dess bästa stunder visar Guillaume Canet upp en del av den berättarmässiga briljans som kännetecknade Berätta inte för någon. Det bitterljuvt melankoliska drag som genomsyrade den filmen finns med även denna gång, bara inte med samma absoluta gehör. Även om det finns genuint gripande scener även i Små vita lögner.

Den välmeriterade ensemblen sköter sig överlag mycket bra, bäst är Marion Cotillard, men François Cluzet (som var så fantastiskt bra i Berätta inte för någon) får den här gången inte riktigt fason på sin roll. Han övertygar inte. Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha rollbesatt filmen lite annorlunda. Gärna med samma skådisar, men med en annan fördelning av rollerna.

Med några få undantag fungerar dialogerna mycket bra och de ämnen som dyker upp i de många samtalen mellan rollfigurerna är tillräckligt allmängiltiga för att alla i publiken i alla fall ska känna igen sig i något och kunna identifiera sig med någon. Små vita lögner är inget storverk, men en mer än sevärd film som inte minst tack vare de sommarvarma och härliga kustnära Cap Ferret-miljöerna värmer i biovintern. Vilket naturligtvis inte är fy skam.

En film stark som en Belgian Blue

Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja,  jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).

Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.

Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.

Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.

Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.

Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.

Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.

Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.

I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!

Med en enkel tulipan…

Så var även jag på banan detta nya år 2012. God fortsättning, förresten! Nyårshelgen är för mig filmhelgen framför andra. Det är en helg då jag gärna mer eller mindre barrikaderar mig i tv-soffan och ser så många filmer jag bara kan under dagarna två, endast med avbrott för att äta gott och korka upp flaskan med nyårsfirardryck vid tolvslaget. Den nyss avklarade nyårshelgen blev precis så. Åtta filmer han jag med denna gång.

Åtta filmer av varierande slag. Av någon anledning förknippar jag dock särskilt äventyrsfilm med nyår och den här nyårshelgens äventyrsfilm blev för min del en klassisk fransk. Fanfan la Tulipe (eller Den gyllene tulpanen som den fick heta i Sverige) från 1952. Det är en film som innehåller allt en bra äventyrsfilm ska ha. Action, kärlek, humor och storslagna scener. Dessutom utrustad med en hel del glimt i ögat.

Fanfan la Tulipe utspelas mitt under det brinnande Europeiska sjuårskriget (1756-1763). Titelpersonen är en aningen självgod, men älskvärd ung man av enkel börd. Han är en notorisk kvinnokarl men också en hejare på att fäktas. För att undkomma ett påtvingat giftermål tar han värvning i armén, vilket passar honom utmärkt eftersom han då tror sig kunna träffa kung Ludvig XV:s dotter som en falsk spåkvinna har fått honom att tro att han är förutbestämd att gifta sig med.

Trots att spåkvinnan försöker att få honom att förstå att hon bara hittat på allt är han villig att riskera till och med sitt liv för att uppvakta prinsessan. Något som inte uppskattas, vare sig av hans överordnande eller av kungen själv. Fanfans djärvhet och gränslösa tilltro till sig själv försätter honom i den ena knipan efter den andra – och bjuder oss tittare på ett fartfyllt och synnerligen underhållande äventyr.

Titelrollen spelades av Gérard Philpe som väl närmast kan beskrivas som en fransk motsvarighet till Erroll Flynn. Rollen som Fanfan var kanske den främsta som den då stora idolen Philipe han göra innan han tragiskt avled redan vid 37 års ålder. Rollen som spåkvinnan gjordes av Gina Lollobrigida som genom den fick sitt stora genombrott.

Fanfan la Tulipe blev på sin tid en stor succé. Drygt 6,7 miljoner personer såg den på bio i Frankrike, men det var långtifrån alla som uppskattade den. Det var en av de filmer som Truffaut, Godard och de andra blivande regissörerna främst riktade sin ilska mot när de i egenskap av filmkritiker i legendariska Cahiers du Cinéma formulerade den kritik mot fransk film som sedan mynnade ut i deras skapande av den nya vågen.

De såg Fanfan la Tulipe, Gérard Philipe och filmens regissör Christian-Jaque (och de drog sig inte för direkt personangrepp) som symboler för den typ av simpel underhållning som de avskydde. Jag tycker att den kritiken var obefogad. Visst det är i första hand en underhållningsfilm, men den har också ett starkt satiriskt drag och ett tydligt antikrigsbudskap. Som äventyrsfilm betraktat är det en riktig pärla.

2003 kom en nyinspelning av Fanfan la Tulipe i regi av Gérard ”Taxi” Krawczyk och med Vincet Perez och Penélope Cruz i huvudrollerna ut. Den kan du dock med gott samvete hoppa över.