Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.

Finskfransk humanism i Le Havre skiner upp i vintermörkret

Juldagen är traditionellt en av årets viktigaste premiärdagar på bio. Många bolag väljer att lägga mycket krut (läs: några av sina kommersiellt starkaste kort för säsongen) på just juldagen. Årets juldag var inget undantag. Men det som särskiljer det här året från många andra är att det förutom potentiella kassakor som The Stig-Helmer Story, undvik den förresten, släpptes två med hjälp av mycket olycka uttryck mästerliga filmer.

Den ena, Tinker, Tailor, Soldier, Spy hör inte hemma på den hör bloggen (vill dock ändå stark rekommendera alla att se den), men den andra, Mannen från Le Havre (Le Havre) gör definitivt det. Det är förvisso en huvudsakligen finsk produktion gjord av en finsk regissör, men eftersom den utspelas i Le Havre, framförs av nästan bara franska skådespelare och är på franska känns den klockren för en frankofilblogg.

Mannen från Le Havre är flerfaldigt prisbelönte Aki Kaurismäkis andra ”franska” film efter Bohemernas Liv från 1992, och faktum är att några av karaktärerna från den, inte minst huvudpersonen Marcel Marx, återkommer i Mannen från Le Havre.

Aki Kaurismäki har gjort en film som skiner av kärlek till den franska filmen, inte minst den poetiska realismen från 30-talet. Flera av rollfigurerna har fått sina namn efter prominenta figurer från den franska filmhistorien, till exempel Arletty och Jacques Becker och Aki Kaurismäkis karaktäristiskt genomstiliserade femtiotalsinfluerade berättande passar utmärkt till denna ganska snälla och godhjärtade, men också djupt samhällskritiska saga.

För Mannen från Le Havre känns faktiskt som en saga, perfekt att visas i just juletid. För mig får den gärna bli ett återkommande inslag som ett populärkulturellt julevangelium à la Karl-Bertil Jonsson julafton. Jag tror bestämt att jag här och nu bestämmer mig för att införa det som en personlig tradition.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knapra förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Den godhjärtade Marcel tar hand om pojken. Trots riskerna och att polisen och myndigheterna gör allt för att hitta pojken för att kunna skicka tillbaka honom till sitt hemland.

Aki Kaurismäkis egensinniga visuella stil står för en stor del av den speciella känslan i filmen, men de många duktiga skådespelarna ska definitivt också framhävas. André Wilms (som spelade Marcel även i Bohemernas liv) är fantastisk, Jean-Pierre Daroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen häller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men hela vägen skiner en så värmande humanism igenom att man som åskådare konstant sitter med ett leende på läpparna filmen igenom. Dock utan att det går att ta miste på den underliggande vrede som finns där i Kaurismäkis historia.

Själva budskapet når fram, om man säger så. Det som framförs är trots allt en dröm om en bättre värld. Något det inte går att få för mycket av i en, som det känns i bland, allt kyligare och mer individualiserad tillvaro. De här trasiga, kantstötta och lätt marginaliserade existenserna i Aki Kaurismäkis värld vill jag absolut träffa igen.