Andlöst tempo när musketörerna svingar sina svärd igen

Det är verkligen full fart som gäller i den andra delen av Martin Bourboulons påkostade och stjärnspäckade filmatisering av Alexandre Dumas den äldres klassiker De tre musketörerna. Vi kastas rakt in i handlingen som tar vid exakt där den första, De tre musketörerna – D’Artagnan, slutar och sedan rullar det på i ett rasande tempo.

De tre musketörerna – Milady (Les Trois Mousquetaires – Milady i original) som den andra delen heter fick i motsats till den första filmen aldrig någon biopremiär i Sverige men är sedan en tid tillbaka aktuell här via streaming. Att en film inte får biopremiär kan vara anledning till viss oro över kvaliteten men i detta fall finns i mitt tycke ingen anledning till det.

I synnerhet inte om du såg den första filmen och gillade den för den är i det stora hela helt jämförbar. Den stora skillnaden är att berättelsens fokus denna gång ligger på den mystiska Milady, som undertiteln skvallrar om, och hennes historia. Och det kan sägas direkt att snarare är till den andra filmens fördel eftersom Eva Green verkligen glänser i rollen som Milady.

Det skiftade fokuset till trots är de nu fyra musketörvännerna ingalunda marginaliserade i den andra filmen. De får gott om möjligheter att visa upp sina färdigheter i att fäktas och slåss även denna gång.

Vincent Cassel, Pio Mamaï, Romain Duris och François Civil, som spelar i tur och ordning Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan, håller stilen från den första filmen. Samspelet och kemin mellan dem är synnerligen medryckande.

Regissören Martin Bourboulon har även i den andra delen valt en tydlig matinéfilmsapproach till originaltexten och fokuset i berättandet ligger på underhållning, humor och gott humör. Det är snyggt, välgjort och tempostarkt.

Kanske lite väl tempostarkt i vissa lägen. Det är inte alltid helt lätt att hinna med i svängarna i de ganska komplicerade intrigerna och det omfattande persongalleriet och något egentligt tuggmotstånd bjuder filmen inte på. Det gör att det i slutänden ekar lite tomt när den förvisso fartfyllda och underhållande resan nått i mål.

Om den nu har det vill säga. Det suggestiva slutet öppnar sannerligen för en fortsättning.

Ett tufft år – Charmigt och smittande skådespeleri räddar slarvigt skriven film

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Intouchables) 2011 är det lite av en happening varje gång duon Olivier Nakache och Eric Toledano släpper en ny film, även om de aldrig riktigt lyckats upprepa samma typ av framgångar.

Något som kanske kan illustreras med att när deras senaste film Ett tufft år (Une année difficile) från förra året nu släpps i Sverige så sker det direkt till streaming utan att passera den ordinarie repertoaren. En mer krass anledning till det kan säkert också vara att den helt enkelt inte riktigt håller måttet.

Ett tufft år är duons hittills mest splittrade film och den känns inte helt genomtänkt på manusplanet. Att den ändå bitvis blixtrar till och bjuder på den där charmiga, varmhjärtade och medryckande humorn som vi vant oss att förknippa med Nakache och Toledano är denna gång mer en någon gång tidigare tack vare skådespelarinsatserna.

Kvartetten Pio Marmaï, Noémie Merlant, Jonathan Cohen och Mathieu Amalric mer eller mindre bär den här filmen på sina axlar.

Marmaï och Cohen spelar Albert och Bruno, två svårt skuldsatta män vars liv i olika grad rasat samman. Framförallt Albert har utvecklats till en street smart som är beredd att göra lite vad som helst för att få ihop pengarna som ska få hans liv på rätt köl igen. De två blir av en slump och genom en dramatisk händelse vänner, en händelse som även inbegriper den något oortodoxe skuldsaneraren Henri (Amalric).

Lockade av gratis öl och chips hamnar Albert och Bruno på ett möte hos en grupp unga miljöaktivister. Det kommer att engagera sig i gruppen, främst för att vinna den karismatiska ledaren Cactus (Merlant) gunst och att de ser en möjlighet att tjäna pengar på det hela men det ska också komma att skicka deras ny i en ny och oväntad riktning.

Ett tufft år är inte utan förtjänster. Här finns en del riktigt roliga scener och kemin och energin de duktiga skådespelarna emellan är elektrisk. Därtill är Nakache och Toledano så skickliga på att sätta ihop en filmberättelse att den hela tiden har ett driv som rycker med åskådaren.

Under ytan ekar det det dock en aning tomt denna gång något som framförallt beror på slarvigt manusarbete. Min främsta invändning är att det när det kommer till kritan inte känns riktigt trovärdigt, vare sig händelseutvecklingsmässigt eller hur rollfigurerna är frammejslade och agerar. Så mycket mer än underhållning för stunden blir det inte denna gång från firma Nakache och Toledano.