Halva året har inte gått än men jag tvivlar på att det när 2023 så småningom ska summeras kommer att ha dykt upp någon lika hårt drabbande film än den fransk-belgiska samproduktionen Dalva. Mig höll den i alla fall i ett järngrepp från första bildrutan till den sista.
Än mer imponerad av den nu i Sverige bioaktuella filmen blev jag av det faktum att det är ett debutverk. För det långfilmsdebuterande regissören Emmanuelle Nicot här satt satt samman är så utöver det vanliga moget, sammanhållet och säkert i alla beståndsdelar att det verkligen sticker ut.
Dalva är som sagt en fransk-belgisk samproduktion och sätter tydliga avtryck i själva filmen. Den utspelas på den franska sidan av gränsen, men är till själen en typiskt belgisk film. För den följer i den ramstarka belgiska socialrealistiska traditionen.
Att filmen står stark med varsitt ben på vardera sida av gränsen är heller inte särskilt konstigt med tanke på att Emmanuelle Nicot är född och uppvuxen i Frankrike men filmutbildad i Belgien.
Dalva utspelas i det nordfrankrike där Emmanuelle Nicot har sina rötter (hon föddes i gränsstaden Sedan i Ardennerna). Vi kastas brutalt och direkt i handlingen och hamnar i en pågående polisinsats i en lägenhet. Tolvåriga Dalva (spelad av en hjärtskärande Zelda Samson) är panikslagen när hon skiljs från sin pappa som hon bor tillsammans med.
Han förs till fängelse och hon till ett ungdomshem. Dalvas liv som hon känner det, eller snarare hennes pappa format det, slås i spillor. Åratal av övergrepp och hjärntvätt har gjort att hon är helt oförstående inför situationen. Hon och Jacques (som hon benämner sin pappa) har ju enligt henne inte gjort något fel.
Livet i ungdomshemmet gör det sannerligen inte lättare för Dalva. Hon klär sig i det hon lärt sig av sin far att hon ska klä sig i, det vill säga eleganta och lite gammalmodiga damkläder. Något som de andra barnen och ungdomarna snabbt hackar ner på. Dalva står dock stadigt i sin uppfattning att allt bara är ett misstag och kämpar för att hon ska få återvända till pappan och deras tillvaro i lägenheten.
Men i mötet med den streetsmarta rumskamraten Samia och tålmodigt agerande socialarbetare börjar hon långsamt att öppna upp sig för vad pappan verkligen är och saker och ting inte förhåller sig som han hjärntvättat henne att tro.
Filmens ämne är med andra ord nattsvart och den träffar hårt som ett välriktat knytnävsslag i magen. Men efterhand, i takt med Dalvas utveckling, låter Emmanuelle Nicot också lite ljus sippra in. Som ett månljus som plötsligt bryter igenom en mörk vinternatt.
Dalva är ingen lång film, den klockar in på under en och en halv timme, men Emmanuelle Nicot låter tålmodigt och med stark känsla av autenticitet skeendet utvecklas. Fotografen Caroline Guimbals kamera håller sig hela tiden nära Dalva, ett väl beprövat och här ypperligt fungerade stilgrepp djupt rotat i den belgiska socialrealismen.
Det är en genomgående suveränt rollbesatt film och hela ensemblen imponerar stort, men jag vill ändå särskilt lyfta fram två personer. Redan nämnda Zelda Samson som är ett fynd som Dalva och på sätt och vis bär filmen på sina axlar och Alexis Manenti, känd från Les Miserables, som är fruktansvärt bra i rollen som socialarbetaren Jayden.
På ett emotionellt plan är Dalva en oerhört jobbig film att se men rent filmiskt är den en njutning. Som jag var inne på i inledningen är den som det debutantverk den är rent av sensationellt bra. Det ska bli synnerligen intressant att följa regissören Emmanuelle Nicots fortsatta karriär.
BleuBlancRouge 