RSS Flöde

Underbart är inte alltid kort

På senare år har jag haft svårt att närma mig tjocka böcker. De ständigt svällande att läsa-högarna som tycks stirra anklagande och menande på mig (har dem av någon anledning i sovrummet så att jag blir påmind om dem varje kväll) och alltjämt på tok för lite tid över åt att läsa skönlitteratur har skapat är två tungt bidragande orsaker till att denna situation har uppkommit. Med andra ord så var risken överhängande att Jean-Michel Guenassias tegelstensroman De obotliga optimisternas klubb (Le Club des Incorrigibles Optimistes i original) som av Norstedts förlag släpptes i svensk översättning i våras skulle bli liggande i någon av de där att läsa-högarna under lång tid framöver. Men det var något med den som gjorde att jag efter en tid trots allt bröt mot mitt läsmönster och tog mig an den. Vilket jag inte har haft någon som helst anledning att ångra. Det är nämligen en alldeles förträfflig bok.  och läsupplevelse.

Med anledning av att jag sällan har tid att läsa särskilt länge i stöten så har det tagit sin tid för mig att ta mig igenom boken, men jag ser det heller inte som nödvändigtvis något minus att det har gjort det. Snarare så öppnade det mina ögon för att det onekligen finns en tjusning att läsa en ambitiös och omfångsrik roman på det viset. Karaktärerna i boken blev som en sorts vänner som jag med glädje återbesökte en liten stund, i stort sett varje kväll, under en lång tid. Inte för att De obotliga optimisternas klubb inte skulle passa för att sträckläsas, det gör den alldeles säkert, men för mig så passade det alldeles utmärkt att läsa den på det här viset.

De obotliga optimisternas klubb utspelas i Paris,  huvudsakligen under fem turbulenta år med början 1959. I centrum står Michel Marini, en kille som vid berättelsens början är 12 år gammal och som lever för två saker: att läsa och att spela baby-foot. Det senare gör han allra helst på ett café vid Place Denfert-Rochereau i Montparnasse. På samma café samlas i ett avskilt rum varje dag ett antal öst- och centraleuropeer i exil för att umgås, diskutera politik och (framför allt) spela schack. Den unge Michel fascineras av den brokiga skaran av färgstarka individer och börjar att allt oftare hänga med de schackspelande herrarna än de ungdomar som han tidigare spelat baby-foot och flipper med. Parallellt med att han (och även vi läsare) får veta mer om dessa individers olika öden och på vilka vägar de i det kalla krigets och sovjetkommunismens skugga har hamnat i Paris berättas också Michels egen berättelse. En berättelse om en uppväxt i en socialt splittrad familj där mammans sida härstammar från högborgerliga miljöer med förgreningar i det alltjämt koloniserade Algeriet medan pappans släkt har sin bakgrund i norditalienska arbetarkretsar och om ett inträdande i vuxenvärlden i en värld i stor förändring, inte minst när det gäller förhållandet mellan Frankrike och det frihetstörstande Algeriet.

De obotliga optimisternas klubb är som jag har varit inne på tidigare en ambitiös roman, på samma gång en engagerande uppväxtskildring och ett tids- och historiedokument. Jean-Michel Guenassia har ett spänstigt och virvlande språk och den som jag gissar delvis självbiografiska berättelsen sjuder av berättarglädje. Med sitt myller av karaktärer, sitt vida känslospektrum och sin starka känsla för historisk kontext står De obotliga optimisternas klubb med ena benet i den ryska berättartraditionen, men samtidigt är det en synnerligen fransk roman. Det är en synnerligen atmosfärrik berättelse med fantastiskt välutmejslade parismiljöer. Sedan skadar det inte direkt min personliga läsupplevelse att bokens handling huvudsakligen utspelar sig i Montparnasse, Quartier Latin och kring Place d’Italie i 13:e arrondissementet (områden som jag alltid och med stor glädje brukar röra mig i närhelst jag är i Paris).

De obotliga optimisternas klubb är en häftig läsupplevelse. Den är ömsom gripande, ömsom rolig. I bland bottenlöst allvarlig och i andra lägen uppsluppen och lättsam. Det är en mustig berättelse befolkad av ett färgsprakande och fängslande persongalleri. Och genom hela romanen löper en röd tråd av djup kärlek till litteratur och läsande. Bara en sådan sak. Jag hoppas verkligen att Jean-Michel Guenassias nya roman La Vie rêvée d’Ernesto G som släpptes tidigare i år också kommer att översättas till svenska och ges ut här. Gärna så snart som möjligt. Om det sker så kommer den, trots att det också är en tegelstensroman, inte att bli liggande i någon att läsa-hög. Det lovar jag.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: