RSS Flöde

Den udda kombinationen av total egensinnighet och stark igenkänningsfaktor

Leos Carax, mannen som brukar kallas fransk films enfant terrible, är tillbaka! Och vilken återkomst han svarar för sedan. Att det var hela 13 år sedan han gjorde en långfilm senast känns närmast ofattbart när man ser hans nya film Holy Motors.

Holy Motors, som hade ursprungspremiär inom tävlan vid årets filmfestival i Cannes och som i fredags gick upp på svenska biografer, är nämligen en djupt originell, sinnesvidgande och på alla sätt färgsprakande film gjord av en filmmakare som verkar nästan kunna spricka av självförtroende.

Att det emellanåt inte är helt lätt för åskådaren att lyckas dechiffrera vad som egentligen utspelas där på vita duken gör inte så mycket. Känslan av att för en gångs skull få bli genuint överraskad och förbryllad av en filmupplevelse väger upp det hela med råge.

Det är sannerligen inte var dag i dessa tidevarv av uppföljare, återanvändning och kommersiellt säkra kort i mainstreamens ängsliga mittfåra det sker och det är underbart när det gör det.

Det kanske låter som en omöjlig ekvation men Holy Motors är en film som inte liknar någonting som jag tidigare har sett, samtidigt som den påminner om massor av andra filmer. Jag vet, det låter totalt motsägelsefullt men Leos Carax lyckas med detta konststycke.

Den serie stilmässigt synnerligen olika tablåer som denbestår av är en enda lång hyllning till filmkonsten. Den är som en en odyssé genom filmhistorien och delar frikostigt med sig av mer eller mindre tydliga blinkningar till ett antal olika klassiska filmer. Men utöver det bjuder Holy Motors också in till ett antal andra möjliga tolkningar av vad som berättas.

En tolkning, som understöds av vad Leos Carax själv har sagt i intervjuer, är att det är en djupt filosofisk film om människans osynlighet och överflöd i en alltmer digitaliserad, modern värld.

Berättelsens huvudperson, den mystiska affärsmannen Oscar, åker, på uppdrag av en lika mystisk uppdragsgivare, under ett dygn runt i vit limousin genom Paris. Längs med vägen gör limousinen ett antal stopp och Oscar genomför en serie möten där han för en växlar liv och identitet.

Under det intensiva dygnet hinner han bland annat vara mördare, tiggare, galning, bankir och familjefar. Varje enskild identitetsväxling blir som en egen film i filmen där Carax samtidigt kommenterar något i vår samtid.

Filmens nav är den vita limousin som Oscar åker runt i och i vilken han tilldelas sina uppdrag och genomför sina identitetsförändringar medan själva motorn och hjärtat i Holy Motors definitivt är Denis Lavant som inte är något annat än fenomenal i den mångfacetterade huvudrollen.

Jag kan för mitt liv inte förstå att han inte belönades med skådespelarpriset i Cannes för sin insats, för även om det är en roll som specialskrevs av Carax med mångårige skådespelarfavoriten Lavant i tanken så är det ett veritabelt kraftprov till roll. Ett kraftprov som han galant klarar av.

Inte för att jag tror att han är en person som bryr sig om sådant, men jag hoppas verkligen att Denis Lavant kommer att få något eller några priser för sin rolltolkning när det om några månader vankas säsong för de olika filmgalorna. Allra minst en César hemma i Frankrike, men varför inte också en Oscar för rollen som herr Oscar?

Holy Motors är en film som rör sig över ett vitt spektra av känslor. Den vilar förvisso genomgående på en klangbotten av melankoli men i takt med huvudpersonen Oscars identitetsväxlingar så byter samtidigt också filmen stil och stämningsläge, vilket gör att den kastas mellan surrealism och vardaglighet, glädje och sorg, svartsyn och drastisk humor.

Den innehåller helt enkelt det mesta. Det är en häftig filmisk resa att bara låta sig svepas med i, utan att egentligen bry sig om att allt som sker inte för sin omedelbara och tydliga förklaring.

Det är en film som talar lika mycket till känslan som till intellektet och som filmnörd kan jag inte annat än att älska de många och ofta snygga och finurliga blinkningarna till filmhistorien som Leos Carax ägnar sig åt.

Inte minst den scen som utspelas på varuhuset La Samaritaines tak där Denis Lavants karaktär möter en flygvärdinna spelad av Kylie Minogue och kameran blickar ner över och länge dröjer sig kvar vid Pont-Neuf –  en stilfull blinkning till Carax egen De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf) från 1991. Som sagt, Holy Motors är en film gjord av en filmskapare med stort självförtroende. Gör dig själv en tjänst och gå och se den!

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: