Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen.

Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk titel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den.

Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte med det heller. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd.

Regissören Anne Fontaine tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.

Den vidunderliga melankoliska kärlekens historia

Det finns en gräns mellan personligt och privat när det gäller konstnärligt uttryck och att förhålla sig till den kan vara en vandring på en tämligen slak lina. Den danskättade franska regissören Mia Hansen-Løve är i sin tredje långfilm Min ungdoms kärlek (Un amour de jeunesse i original) ute på just en sådan balansakt.

Länge lyckas hon hålla rätt balans i berättandet men trillar ändå till sist av den där imaginära linan. Jag hade stora förhoppningar på filmen, inte minst eftersom jag gillade hennes två tidigare långfilmer (i synnerhet Le Père de mes enfants) väldigt mycket, men blev tyvärr en aning besviken på Min ungdoms kärlek. För mig känns den helt enkelt för privat och självterapeutisk för att riktigt gripa tag och hålla hela vägen.

Annars finns det mycket att tycka om med denna på ytan ganska raka och enkla berättelse om den 15-åriga Camille och hennes himlastormande och starka kärlek till den trots allt kanske inte riktigt lika känslomässigt engagerade Sullivan.

Inledningen är riktigt bra. Där lyckas Mia Hansen-Løve på ett tonsäkert och fint sätt skildra den där spirande och skira tonårsförälskelsen och den totala nakenhet som vi även rent bokstavligt sett snabbt ställs inför känns aldrig konstruerad eller som något billigt och omotiverat knep för att locka tittare.

Fotot i filmen är genomgående utsökt och vackert och Lola Créton imponerar i sitt porträtt av Camille. Inte minst i den del av filmen som skildrar tiden just efter det att hennes älskade Sullivan har lämnat henne för att åka ut på en lång resa. Sullivans avsked lämnar Camille totalt förkrossad och under resten av filmen får vi följa Camille under några år och se vilka djupgående konsekvenser sorgen av att ha förlorat den stora kärleken får i hennes liv.

Jag gillar också det faktum att Mia Hansen-Løve låter många saker vara outtalade och därmed inte skriver åskådaren på näsan. Det finns många saker i Min ungdoms kärlek som får mig att tänka på Eric Rohmers filmer.

Mia Hansen-Løve arbetar förvisso mycket mer med tystnader och är inte fullt lika akademisk, men enkelheten i berättandet, humanismen och den filosofiska tonen påminner om Eric Rohmer. I sina bästa stunder är Hansen-Løve också en lika bra och lyhörd människokännare som Rohmer.

Men så var det det där med gränsen mellan personligt och privat och till syvende och sist så tycker jag att Mia Hansen-Løve lite för ofta hamnar på fel sida om den där förvisso ganska otydliga gränsen.

Min ungdoms kärlek är en självbiografisk film och det känns som att hon inte riktigt har lyckats frigöra sig från den egna historia som ligger till grund för filmen. Som åskådare känner jag mig helt enkelt emellanåt lite utanför. Det är starka känslor i svall i stort sett hela filmen igenom, men med tanke på det så är det ofta besynnerligt svalt.

Ett annat problem är att Sebastian Urzendowsky som spelar Sullivan inte alls presterar på samma nivå som Lola Créton, men det beror å andra sidan till stor del på att karaktären Sullivan inte är lika utvecklad som Camille.

Vilket jag tolkar som att Mia Hansen-Løve är mer känslomässigt engagerad i sitt alter ego Camille – och som ytterligare ett uttryck för att hon inte riktigt klarar av av den där balansakten mellan personligt och privat. Att hon är mer känslomässigt engagerad i rollfiguren som egentligen är henne själv är kanske naturligt och förståeligt men icke desto mindre ett problem.

Min ungdoms kärlek, som i fredags hade svensk biopremiär, är alls ingen dålig film, men heller inte den riktigt vassa som den hade kunnat bli.

Filmisk formtopp i hockeyns hemland

Det finns flera tecken på att den fransk-kandensiska filmen mår riktigt bra just nu. Nawals Hemlighet (Incendies), förra årets i mitt tycke bästa film, och Kanadas bidrag till årets Oscarsgala, den finfina Monsieur Lazhar, är två bra exempel.

Ett annat exempel som sannerligen stärker tesen om den fransk-kanadensiska filmens välmående är underbarnet Xavier Dolan vars tredje långfilm Laurence Anyways nu är aktuell på svenska biografer.

Det är en på alla sätt fantastisk filmupplevelse som förenar det bästa från hans två tidigare långfilmer (dessutom med en spellängd som ungefär motsvarar de två tidigare filmerna tillsammans).

Den nästan tre timmar långa Laurence Anyways väver samman det nakna, nerviga och direkta tilltalet i debuten Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009 med den synnerligen eleganta och stiliserade hipstermelankolin i uppföljaren Hjärtslag (Les Amours imaginaires) från året efter.

Resultatet blir en supersnygg känslomässig bomb trots att den sträcker ut sig över 168 minuter aldrig upphör att fängsla eller går ner i intensitet. Jag kan ärligt säga att jag inte hade velat vara utan en enda av de där minuterna.

Den blott 23 år gamle Xavier Dolan är en på så många sätt modig filmskapare som vare sig räds att vara bottenlöst självutlämnande eller att vara öppen med sina pretentioner.

Laurence Anyways är en pretentiös film och i en tid då pretentiös nästan har blivit till ett skällsord så är det naturligtvis ett vågat drag, men han går i land med det. Igen. Och jag har svårt att se att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att vara pretentiös.

Laurence Anyways tar avstamp 1989 och utspelas under en tidsrymd av lite drygt 10 år. Det är en ambitiös och brett anlagd annorlunda kärlekshistoria om Laurence, en ung lärare på väg att bli författare som bestämmer sig för att han vill leva sitt liv som kvinna, och hans flickvän Frédérique.

Laurences beslut sänder en chockvåg genom omgivningen och många vänder honom ryggen. Även Frédérique har svårt att veta hur hon ska hantera situationen och den resterande filmen berättar hur deras förhållande till varandra förändras och utvecklas under den följande tioårsperioden.

Laurence är naturligtvis filmens huvudperson och den som Xavier Dolan i huvudsak fokuserar på, men faktum är att Frédérique är en minst lika intressant och kanske till och med ännu mer dynamisk karaktär.

Och även om Melvil Poupaud som i all hast fick ta över rollen som Laurence när Louis Garrel som egentligen skulle göra den plötsligt fick förhinder gör den på ett så starkt sätt att det är omöjligt att tänka sig att någon annan än honom i den, så är det Suzanne Cléments makalösa insats som Frédérique som verkligen har etsat sig fast i mitt minne.

Xavier Dolan rör sig lätt och ledigt mellan olika stämningslägen i sin film, även om det sorgsna och melankoliska dominerar, och han visar återigen prov på vilken utsökt känsla för att hitta helt rätt låtar att förstärka scenernas inneboende kraft med.

Han är också en utmärkt personinstruktör men imponerar ändå kanske allra mest på det visuella planet. I Laurence Anyways (liksom i Hjärtslag) finns det ett antal scener och tablåer som är så vackra att de tar andan ur åskådaren.

Det är en film som gör ont, berör, förför och sjuder av livsbejakande…allt på en gång. Den är melodramatisk men samtidigt fullständigt osentimental.

Det är förvisso några veckor kvar av 2012 men jag blir inte förvånad om jag även detta år kommer att ha en fransk-kanadensisk etta på min årsbästalista. Just nu känns Laurence Anyways som en självklar vinnare.

I Zolas fotspår

I bland kan en film vara så mycket mer än bara en film och få faktiska konsekvenser i samhället och rätta till orättvisor. Det vet den fransk-algeriske filmmakaren Rachid Bouchareb vars film Infödd soldat (Indigènes) från 2006 var en starkt bidragande orsak till att Frankrikes nationalförsamling faktiskt beslutade att delvis ändra ettt missförhållande som filmen tar upp.

Infödd soldat handlar om en grupp av de män födda i de forna kolonierna i Nord- och Västafrika som under andra världskriget tog värvning i den franska armén och stred för befriandet av det Frankrike som de flesta av dem aldrig satt sin fot i. Filmen berättar om hur dessa soldater systematiskt diskriminerades av de egna och att de även efter kriget fortsatt blev diskriminerade. Bland annat genom att de infödda krigsveteranerna inte fick samma pension som de etniska franska och att de dessutom fick se sina pensioner helt indragna efter sina respektive länders frigörelse från Frankrike.

Det sägs att den dåvarande presidenten Jacques Chirac rördes till tårar under en specialvisning av filmen och i samband med filmens officiella premiär i Frankrike meddelande den av Dominique de Villepin ledda regeringen att reglerna kring hur pensionerna till krigsveteranerna från andra världskriget betalas ut skulle ändras så att de infödda veteranerna därefter skulle kunna kvittera ut samma pension som de franska. Kravet på att få ut de frysta pensionerna retroaktivt har dock inte hörsammats.

Rachid Bouchareb är som producent och medverkande i manusbearbetningen en av männen bakom filmen Omar dödade mig (Omar m’a tuer i original) som fick sin svenska biopremiär i fredags. För regin står skådespelaren och regissören Roschdy Zem, berömd från bland annat Infödd soldat och flera andra av Rachid Boucharebs filmer. Det märks att Roschdy Zem har tagit intryck av sitt arbete med Bouchareb. Det glödande engagemanget och det underliggande raseriet mot de rasistiskt färgade postkoloniala orättvisor som det än i dag dyker upp bevis på i det franska samhället är detsamma i Omar dödade mig som i exempelvis Infödd soldat.

Omar dödade mig är baserad på verkliga händelser: affären Omar Raddad, ett av 90-talets mest uppmärksammade rättsfall i Frankrike. Den morockanske trädgårdsmästaren Omar Raddad anklagades och fälldes 1994 mot sitt nekande för mordet på en av sina arbetsgivare, en rik änka, tre år tidigare. Han dömdes till 18 års fängelse, men benådades 1998 efter påtryckningar från den marockanske kungen Hassan II av president Jacques Chirac. I den franska lagens mening är han alltjämt skyldig till mordet och har därför även efter benådningen kämpat för att rentvå sitt namn. Den kampen för Roschdy Zem på ett övertygande vis vidare i sin film.

Den bild av hela affären och av den franska polisens och landets rättsväsendes arbete som tecknas i Omar dödade mig är verkligen inte smickrande. Det är snarare en historia om hur en skyldig skapas för en snabb lösning av ett uppmärksammat fall och hur bevis fabriceras och andra uppenbara fakta som talar i en annan riktning ignoreras. Det allra starkaste, och kanske enda riktiga, bevis mot Omar Raddad som fanns var den skrift i blod som fanns på väggen vid den plats där mordoffret hittades.

Skriften blev synnerligen omtalad och har parafraserats i många olika sammanhang sedan dess och har gett filmen dess originaltitel. Enligt utredningen så ska det ha varit den mördade kvinnan själv som med sitt eget blod ska ha skrivit Omar m’a tuer på väggen för att ange sin mördare. Omar och hans försvarare menar att det är någon som har försökt att sätta dit honom (och lyckats).

Roschdy Zem går ut stenhårt i sin kritik och drar paralleller med det kanske allra mest berömda och beklämmande fallet av fransk rättsröta: Dreyfus-affären vid det förra sekelskiftet. I motsats till Alfred Dreyfus har dock alltså Omar Raddad ännu inte fått upprättelse.

Roschdy Zem berättar historien om Omar Raddad med ett lågmält och återhållet raseri. Filmen är ganska stramt hållen och litar fullt och fast på den inneboende sprängkraften i berättelsen. Det är rakt berättat, utan åthävor och breda gester. Sami Bouajila, även han känd från bland annat Infödd soldat, är briljant och fullständigt trovärdig i rollen som den timide analfabeten Omar Raddad och hans insats är en av nycklarna till att filmen är så stark och lyckad.

Huruvida det är en film som berättar den fullständiga sanningen i fallet eller inte är naturligtvis svårt att avgöra, det är trots allt en partsinlaga, men bakom filmen döljer sig omfattande research och den har en stark känsla av autenticitet kring sig. Omar dödade mig är en stark, engagerande, upprörande och gripande film som känns. På riktigt.