Ett färgsprakande konstverk till familjefilm

Börjar du som jag känna dig lite trött över likriktningen inom animerad familjefilm? Att det mesta av det som produceras inte minst av genrens amerikanska giganter oavsett hur välgjort det må vara trots allt följer ett mönster som tycks återupprepa sig i film efter film.

Då finns ett finfint botemedel i form av den franska filmen Tavlan (Le Tableau) av Jean-François Laguionie. Den på alla sätt fantasifulla och färgstarka filmen som hade urpremiär hemma i Frankrike i fjol gick tidigare i denna månad sent omsider upp på svenska biografer. Tavlan är en film som blandar animationstekniker och som trots sin blott 76 minuter långa speltid bjuder på infall nog för flera filmer.

Tavlan bygger på lite av samma premiss som Toy Story gjorde, nämligen vad som händer i en fiktiv värld när människorna inte tittar. I det här fallet handlar det, föga överraskande, om en tavla. Eller snarare livet i en tavla, en tavla som konstnären lämnat ofullständig.

Det har skapat en tydlig social hierarki inom tavlan. Högst i rang står de färdigmålade, eller fullbordade som de kallas, och under dem lyder i tur och ordning de de halvfärdiga och de skissartade kludden.

Grupperingarna är tydliga och egentligen inte ifrågasatta, förrän en färdigmålad pojke och en halvfärdig flicka som funnit varandra och blivit förälskade ger sig iväg för att försöka hitta målaren och få honom att slutföra målningen och därmed sudda ut de sociala skillnaderna.

Det blir ett äventyr med flera beröringspunkter med den moderna konsthistorien. Jean-François Laguionie har inspirerats och influerats kraftigt av klassiskt måleri i allmänhet och mästare som Henri Matisse, Pablo Picasso, Marc Chagall och Amadeo Modigliani i synnerhet i skapandet av sin film. Inte minst blinkningarna till Matisse är tydliga.

Och det är klart att upplevelsen förhöjs en aning om man har lite koll på några av dessa målares mest berömda verk, men det är absolut inte så att man behöver högskolepoäng i konstvetenskap för att kunna uppskatta Tavlan. Själva berättelsen i sig är så egensinnig, spännande och underhållande att den säkert fängslar ändå.

Tavlan är en suggestiv och enormt vacker film, dessutom med ett intensivt bultande hjärta under den färgsprakande och tjusiga ytan. Till och med den svenska dubbningen av ljudspåret är gjord med finkänslighet och bra tonträff, något som långtifrån alltid brukar vara fallet när animerade familjefilmer ska översättas till svenska.

Jag rekommenderar naturligtvis den som har möjlighet till det att se filmen med franskt tal, men den svenska dubbningen håller definitivt måttet. Tavlan är en ypperlig film att samla hela familjen kring, den innehåller något för alla.

Gott nytt år kära läsare!

Jul med frankofona förtecken

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!

Audiard gör det igen!

2012 kommer kanske inte att gå till historien som ett av de starkaste filmåren någonsin men det andra halvåret har definitivt varit starkare än det första och de senaste två månaderna har inneburit en riktigt stark slutspurt på filmåret på de svenska biograferna.

Denna slutspurt kröns av årets sista fullpoängare, Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os i original) som gick upp på svenska biografer i fredags. Det är en filmisk julklapp som både smeker på kinden och riktar ett hårt slag mitt i solar plexus.

Det är filmisk poesi blandad med brutal realism och jag älskar varje sekund av det. Jag är djupt imponerad av att Audiard har lyckats följa upp den mästerliga och med rätta tokhyllade En profet (Un prophète) med en på många sätt helt annorlunda film som är lika bra och innehar samma emotionella sprängkraft.

Med tanke på att han dessförinnan  gjort starka filmer som Den diskrete hjälten (Un héros très discret) och Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arreté) är det bara att konstatera att vi talar om en av vår tids främsta regissörer. Inte minst om vi talar om att skildra olika sidor av maskulinitet och våldsamhet.

Rust and bone innehåller samma tematik som i stort sett alla Jacques Audiards filmer gör men skiljer sig ändå ganska rejält från de andra eftersom det i grund och botten är en kärlekshistoria. Låt vara en annorlunda kärlekshistoria långt ifrån genrens klichéer, men ändock en kärlekshistoria.

Den handlar om Ali, en emotionellt handikappad men fysiskt stark ensamstående far som tar sin femårige son med sig och lämnar Belgien för att söka lyckan vid den franska Rivieran. Efter att ha tagit tillfälliga jobb som nattväktare och dörrvakt på en krog kommer han i kontakt med ett annat sätt att tjäna pengar: att delta i illegala street fighter.

Av en slump korsar Alis vägar Stéphanies. Hon arbetar med att träna späckhuggare och träffar Ali för första gången i samband med ett bråk på en nattklubb. Efter att hon råkat ut för en svår arbetsplatsolycka som berövar henne bägge benen vänder hon sig i sin ensamhet och depression till Ali.

De två egentligen ganska olika människorna tyr sig till varandra och de möts i ett synnerligen dramatiskt skede i respektive liv, men kanske kan de hjälp varandra att få rätsida på tillvaron.

Rust and bone är en i många skeden ändlöst vacker film, här finns scener som jag för alltid kommer att bära med mig. Jacques Audiard visar prov på enorm känslighet i sättet att berätta Alis och Stéphanies historia på.

Balansen mellan det skira och vackra å ena sidan och det stenhårda och brutala å den andra är perfekt utförd. Det är en film som griper tag direkt och som sedan aldrig släpper det. Det fantastiska fotot, den ypperliga rytmen i klippningen och Jacques Audiard personregi är tre av filmens trumfkort. Ett fjärde är Matthias Schoenaerts och Marion Cotillard i huvudrollerna. Jag har svårt att sätta ord på hur ruskigt bra de är och nöjer mig med att konstatera att det inte finns en falsk ton i deras samspel och att deras respektive rollinsatser andas fullständig autenticitet.

Rust and bone är en film som känns och med tanke på de många våldsinslagen är det inte alltid en lätt film att titta på, men även i de mest brutala ögonblicken hittar Jacques Audiard någon form av poesi så låt dig inte skrämmas bort av dem.

Champion d’automne!

Efter stabila och säkra 3-0 borta mot Brest står det klart att Paris Saint-Germain för andra säsongen i rad går till vintervila i serieledning. Okej då, helt klart är det inte men jag känner ändå att det är ganska riskfritt att sticka ut hakan och påstå det. Men visst, det finns åtminstone en teoretisk möjlighet för både Lyon och Marseille att gå om i tabellen. Lyon behöver i sin match i morgon besegra tabellfemman Nice med elva målsmarginal för att gå om och för Marseille krävs det seger med 21 måls marginal hemma mot Saint-Etienne på söndag för att de ska gå upp i serieledning. Så, jag tror nog att det går att luta sig tillbaka och redan nu njuta av en jul med PSG i serieledning. Inte för att det egentligen betyder något att leda tabellen efter halva serien, det visade sig om inte annat med brutal tydlighet förra säsongen, men självklart är det naturligtvis alltid trevligt och bättre att ligga i topp.

Matchen mot Brest hamnar kanske inte på listan över de bästa fotbollsmatcher jag har sett men det var ändå härligt att se hur laget tog sig an den här matchen. Trots ett typiskt bretonskt ihållande regn och kyla och en ogästvänlig hemmapublik visade man spelarna upp fokus, beslutsamhet och kampvilja. PSG dominerade från första början och även om det dröjde en bit in i andra halvlek innan laget tog ledningen (genom ett mål av Zlatan Ibrahimovic, vem annars?) så var jag aldrig orolig över att det skulle bli annat än seger. Efter krisen och förlusterna i november är det desto härligare att nu i december konstatera att PSG äntligen spelar som ett lag och vilka fina resultat som följer av det. Om man bara kan fortsätta på samma fina sätt efter vinteruppehållet så kan jag inte tänka mig att något lag ska kunna komma mellan PSG och den hägrande och hett efterlängtade tredje ligatiteln. Och med den här inställningen och det här spelet ligger åtminstone en kvartsfinal i Champions League klart inom räckhåll. Hur det blir med det får framtiden utvisa. Nu ska jag njuta av en helgledighet med PSG i tabelltopp. Det är inget vi trogna fans är bortskämda eller vana med. Ici c’est Paris!

Bring it on, Valencia!

Egentligen går det i detta fall inte att tala i termer av drömlottning, men med tanke på hur  svindlande nära det var att lottningen hade blivit sååå mycket tuffare så kanske man ändå kan göra det. Jag kan villigt erkänna att det kändes rejält svettigt när det stod klart att det var femtio procents chans (eller kanske snarare risk) att PSG:s motståndare i åttondelsfinalen av Champions league skulle bli mäktiga Real Madrid. Som tur var föll lotten i stället på det andra återstående alternativet Valencia. Ingen direkt lätt lottning kanske, men allt är som bekant relativt och i jämförelse med Real Madrid är det definitivt rena drömlottningen. Och det fanns andra på pappret betydligt värre alternativ än Valencia så jag känner mig riktigt tillfreds med hur lottningen föll ut för mitt älskade Paris Saint-Germain. Möjligheterna till att det ska bli avancemang till kvartsfinalen känns hyfsat stora. Men lätt kommer det absolut inte att bli. Och det hade det inte blivit mot något av lagen. Det rör sig trots allt om lag som alla tagit sig vidare från tuffa gruppspel. Så återigen: någon drömlottning kan man inte tala om, men att PSG fick Valencia känns som en åtminstone gynnsam lottning. Spännande blir det under alla omständigheter att följa åttondelsfinalspelet när det drar i gång i vinter.

Närmast gäller det dock för PSG att när laget på fredag kväll möter Brest i den sista omgångn före vinteruppehållet förlänga den senaste tidens segersvit. Det skulle i så fall betyda att laget går till vintervila som serieledare. Det vore en fin, tidig julklapp. Precis som lottningen mot Valencia var.

En oväntad vänskap en väntad succé

I bland är det stört omöjligt att inte utbrista i ett vad var det jag sa. En aning självbelåtet, jag vet, men det här är definitivt ett sådant tillfälle. Så: vad var det jag sa?

Jag var en av dem som uttryckte stor förvåning över att det länge verkade som att ingen svensk distributör skulle ta in den oemotståndligt charmiga franska succékomedin Intouchables, trots att den gjort stor succé snart sagt överallt där den visats. Efter många om och men fick den i slutet av september svensk premiär under titeln En oväntad vänskap och voilà, så här knappa tre månader senare är den (väntade) succén ett faktum.

I förra veckan passerade filmen 350 000 besökare och gick därmed förbi Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) i statistiken och är därmed officiellt den mest sedda franska filmen någonsin på svenska biografer. Inte illa för en film som ingen inledningsvis tycktes tro vara något som skulle intressera de svenska biobesökarna.

Jag besparar mig från att brista ut i ännu ett, ja ni vet vad, och nöjer mig med att rekommendera dig som ännu inte har sett En oväntad vänskap att göra det. Jag kan naturligtvis inte lämna några garantier men jag tror inte att du kommer att ångra det biobesöket.

Han(eke) har gjort det igen!

Det är bara att ta av sig hatten, buga och bocka och konstatera att Michael Haneke, en av världens främsta och mest intressanta filmregissörer det senaste dryga decenniet, har levererat ytterligare ett mästerstycke. För ett mästerstycke är precis vad Amour är, väl värd den Guldpalm den vann vid årets filmfestival i Cannes.

Med tanke på den typ av filmer som Michael Haneke har gjort tidigare är det lätt att tro att titeln Amour är ironisk men det är den faktiskt inte. Det är en film om kärlek. Låt vara inte den himlastormande kärleken eller något som man kan se skildrat i någon romantisk komedi, men likafullt kärlek.

Amour handlar om Georges och Anne, två pensionerade musiklärare i åttioårsåldern. De lever ett stillsamt och ordnat liv på ålderns höst. Deras enda barn, en dotter som även hon är musiker, lever utomlands men hälsar på i Georges och Annes lägenhet i Paris i bland.

Georges och Annes skyddade och välbärgat borgerliga vardag skakas dock om i grunden när Anne en dag plötsligt får en stroke. Trots att Annes hälsotillstånd stadigt försämras och sakta men säkert rör sig mot det oundvikliga slutet lovar Georges Anne att han ska ta hand om henne i deras lägenhet och att hon inte ska behöva tillbringa någon tid på sjukhus. Det hela utvecklas till en situation där deras kärlek till varandra sätts på svåra prov.

Amour är utan tvekan Michael Hanekes till dags dato varmaste och mest humanistiska film. Vilket egentligen kanske inte säger så mycket eftersom han hittills i sin karriär nästan uteslutande har ägnat sig åt att söka efter och skildra människans och det mänskliga psykets mörka sidor. Det är inte det att Amour skulle sakna mörker och allvar för det gör den sannerligen inte, men den här gången finns det ett ljus och en kärlek i berättelsen som känns okaraktäristisk för Haneke.

Han har förvisso varit inne och rört vid ämnet kärlek förr, till exempel i Pianisten (La Pianste) från 2001, men då har det mer handlat om kärlek som gått överstyr och förvandlats till besatthet. I Amour finns inget av det. Här är kärleken av det rena slaget det handlar om. Även om den mer anas mellan raderna och sällan eller aldrig uttalas.

Det finns hela tiden en emotionell distans mellan karaktärerna, det är ju trots allt en Haneke-film vi pratar om, och filmen är berättad på Hanekes patenterat kliniska och observerande stil. Amour är dessutom en till och med med Hanekemått mätt händelsefattig film, i allra högsta grad skådespelardriven. Och som skådespelarna driver filmen!

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva är makalöst bra i rollerna som Georges och Anne. De uträttar storverk med mycket små medel och en återhållen spelstil. Men de visst upp fullständig närvaro i sina rolltolkningar och det är fantastiskt rörande att se deras samspel. Att sedan en Isabelle Huppert i storform spelar rollen som dottern gör sannerligen inte saken sämre.

I vanlig Haneke-ordning är det hela totalt osentimentalt skildrat men den här gången finns det som sagt en genuin värme och humanism i skildringen. Det är ett lika oväntat som välkommet tillskott till Hanekes fängslande filmiska universum. Det ska bli spännande att se vart han tar vägen efter detta, i vilken riktning han kommer att röra sig nu.

Efter Amour känns fältet mer öppet än någonsin. Det enda jag känner mig säker på är att vad han än kommer att hitta på så kommer det förmodligen att bli fruktansvärt bra. Det brukar ju bli det närhelst Michael Haneke är i farten.