Rytmisk och svepande läskompanjon för hängmattan

Få saker här i livet går upp mot att en varm och semesterlat sommardag sjunka ner i favoritläsmöbeln och låta sig förloras i en god bok. För egen del har sommar och semester (och för den delen också sommarlovet på den tid det var aktuellt) ofta varit synonymt med att läsa omfångsrika romaner. Sådana som jag på grund av en egentligen rätt ologisk känsla av att annars inte ha tid att läsa låtit ligga olästa i ”att läsa-högen”.

Den här semestern fick jag till slut möjlighet att sätta tänderna i en bok som jag velat läsa ett tag; Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv (La Vie rêvée d’Ernesto G), utgiven på svenska av Norstedts förlag, av Jean-Michel Guenassia. Jag tyckte väldigt mycket om hans förra bok De obotliga optimisternas klubb (Le Club des incorrigibles optimistes) så mina förväntningar var av förklarliga skäl höga. Till stora delar påminner böckerna också om varandra men jag blev tyvärr inte lika trollbunden denna gång.

Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är egentligen än mer ambitiös och omfattande i sin skildring av 190o-talshistorien, den här gången spänner handlingen över hela 100 år. Även denna gång figurerar dessutom verkliga personer i handlingen. Återigen är det dessutom ett tämligen omfattande persongalleri Jean-Michel Guenassia presenteras oss.

I handlingens mitt står Josef Kaplan, han är av judisk börd och växer upp i Prag i skuggan av första världskriget. I hans släkt har läkaryrket gått i arv och Josef avviker inte fullständigt från det mönstret, men i stället för att bli praktiserande läkare väljer han forskarbanan. Redan i tidig ålder upptäcker han dock att han har en extrem talang och fallenhet för någonting annat: nämligen dansen, närmare bestämt tangon. Josef lämnar Prag och livets många vindlingar tar honom till fler olika platser och mängder med olika människor korsar hans väg. Josefs dramatiska och strapatsrika livsresa går från Prag via bland annat Paris och Alger och tillbaka till Prag igen och det är också en resa genom olika totalitära politiska system.

Jean-Michel Guenassia skriver en vindlande prosa och med stark medkänsla för sina rollfigurer. Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är en än mer melankolisk och sorgsen i sin klangbotten än vad De obotliga optimisternas klubb var och det är lätt att ryckas med i och beröras av Josef Kaplans livsöde. Men ändå känns det som att något saknas denna gång. Berättarstilen är egentligen densamma som i den förra boken men den här gången fungerar den inte riktigt lika bra. Eftersom boken spänner över så lång tid är det svårt att inte få känslan av att vissa passager hastas igenom och det ger en känsla av redovisande och refererande mer än gestaltande och berättande. I vissa stunder ger det en känsla av att det hela är en enda lång resumé eller en introduktion till något som inte riktigt kommer igång.

Men trots dessa invändningar är det en bok som jag rekommenderar dig att läsa. För tråkig är den aldrig och själva berättelsen är som sagt engagerande. Jean-Michel Guenassias intressanta sätt att väva in verkliga personer i sina berättelser är också ett plus. Dessutom finns det några finurliga och snygga blinkningar till De obotliga optimisternas klubb och den typen av stilgrepp är jag synnerligen svag för.

Underbart är inte alltid kort

På senare år har jag haft svårt att närma mig tjocka böcker. De ständigt svällande att läsa-högarna som tycks stirra anklagande och menande på mig (har dem av någon anledning i sovrummet så att jag blir påmind om dem varje kväll) och alltjämt på tok för lite tid över åt att läsa skönlitteratur har skapat är två tungt bidragande orsaker till att denna situation har uppkommit.

Med andra ord så var risken överhängande att Jean-Michel Guenassias tegelstensroman De obotliga optimisternas klubb (Le Club des Incorrigibles Optimistes i original) skulle bli liggande i någon av de där att läsa-högarna under lång tid framöver. Men det var något med den som gjorde att jag efter en tid trots allt bröt mot mitt läsmönster och tog mig an den. Vilket jag inte har haft någon som helst anledning att ångra. Det är nämligen en alldeles förträfflig bok och läsupplevelse.

Med anledning av att jag sällan har tid att läsa särskilt länge i stöten så har det tagit sin tid för mig att ta mig igenom boken, men jag ser det heller inte som nödvändigtvis något minus att det har gjort det. Snarare så öppnade det mina ögon för att det onekligen finns en tjusning att läsa en ambitiös och omfångsrik roman på det viset.

Karaktärerna i boken blev som en sorts vänner som jag med glädje återbesökte en liten stund, i stort sett varje kväll, under en lång tid. Inte för att De obotliga optimisternas klubb inte skulle passa för att sträckläsas, det gör den alldeles säkert, men för mig så passade det alldeles utmärkt att läsa den på det här viset.

De obotliga optimisternas klubb utspelas i Paris, huvudsakligen under fem turbulenta år med början 1959. I centrum står Michel Marini, en kille som vid berättelsens början är 12 år gammal och som lever för två saker: att läsa och att spela baby-foot. Det senare gör han allra helst på ett café vid Place Denfert-Rochereau i Montparnasse.

På samma café samlas i ett avskilt rum varje dag ett antal öst- och centraleuropeer i exil för att umgås, diskutera politik och (framför allt) spela schack. Den unge Michel fascineras av den brokiga skaran av färgstarka individer och börjar att allt oftare hänga med de schackspelande herrarna än de ungdomar som han tidigare spelat baby-foot och flipper med.

Parallellt med att han (och även vi läsare) får veta mer om dessa individers olika öden och på vilka vägar de i det kalla krigets och sovjetkommunismens skugga har hamnat i Paris berättas också Michels egen berättelse. En berättelse om en uppväxt i en socialt splittrad familj där mammans sida härstammar från högborgerliga miljöer med förgreningar i det alltjämt koloniserade Algeriet medan pappans släkt har sin bakgrund i norditalienska arbetarkretsar och om ett inträdande i vuxenvärlden i en värld i stor förändring, inte minst när det gäller förhållandet mellan Frankrike och det frihetstörstande Algeriet.

De obotliga optimisternas klubb är som jag har varit inne på tidigare en ambitiös roman, på samma gång en engagerande uppväxtskildring och ett tids- och historiedokument. Jean-Michel Guenassia har ett spänstigt och virvlande språk och den som jag gissar delvis självbiografiska berättelsen sjuder av berättarglädje. Med sitt myller av karaktärer, sitt vida känslospektrum och sin starka känsla för historisk kontext står De obotliga optimisternas klubb med ena benet i den ryska berättartraditionen, men samtidigt är det en synnerligen fransk roman.

Det är en synnerligen atmosfärrik berättelse i fantastiskt välutmejslade parismiljöer. Sedan skadar det inte direkt min personliga läsupplevelse att bokens handling huvudsakligen utspelar sig i Montparnasse, Quartier Latin och kring Place d’Italie i 13:e arrondissementet (områden som jag alltid och med stor glädje brukar röra mig i närhelst jag är i Paris).

De obotliga optimisternas klubb är en häftig läsupplevelse. Den är ömsom gripande, ömsom rolig. I bland bottenlöst allvarlig och i andra lägen uppsluppen och lättsam. Det är en mustig berättelse befolkad av ett färgsprakande och fängslande persongalleri. Och genom hela romanen löper en röd tråd av djup kärlek till litteratur och läsande. Bara en sådan sak.