Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.
Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.
Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.
Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.
Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.
Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.
Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.
BleuBlancRouge 