Jag har länge haft ett gott öga till regissören François Ozon, vilket inte minst märkts här på BleuBlancRouge eftersom flera av hans filmer figurerat här genom åren.
En av många imponerande saker med honom är hans säkra handlag som gjort att han till synes enkelt kunnat hålla en stadig produktionstakt på en film och året och dessutom med stor självklarhet hoppat från genre till genre.
Nivån på filmerna har förvisso kunnat skifta en aning men stilsäkerheten är hela tiden på topp. Även om han gjort en hel del filmer som utspelas i nutid finns det ändå fog för att säga att han har en förkärlek får nostalgi och filmhistoriska blinkningar.
Hans senaste film Brottet är mitt (Mon crime i original) ger sannerligen stöd till den teorin. Det är en filmatisering av en fransk pjäs med samma namn från 1934, en pjäs som filmatiserats två gånger tidigare men då i amerikanska versioner.
Ozon har valt att behålla en tidstypisk sättning och har gett sin film en elegant kostym med inspiration från trettiotalets klassiska amerikanska screwball-komedierna men i färg.
François Ozons version av Mon crime utspelas 1935 i Paris. Den handlar om den unga skådespelerskan Madeleine som har svårt att få vare sig roller eller ekonomin att gå ihop.
Scenografi och kostymerna går i Art Deco-stil och är en fröjd att titta på och även om det ibland är farligt nära att bli lite väl mycket filmad teater är de rappa replikerna allt som oftast en fröjd att höra.
Hon delar en lägenhet med sin bästa vän, juristen Pauline, och de båda ligger efter rejält med hyran och riskerar att vräkas.
Då inträffar en dramatisk händelse som överraskande nog visar sig bli hennes lycka. Hon blir anklagad för mordet på en skrupelfri filmproducent som hon är den sista personen som setts i närheten av innan han hittats död.
Att bli oskyldigt anklagad för ett mord kanske inte känns som ett drömscenario men tillsammans med Pauline kommer hon fram till att situationen går att utnyttja till sin fördel och erkänner.
Att stå i centrum för en synnerligen omtalad och välbevakad rättegång har onekligen sin potential i en sensationslysten och kändisfixerad värld. Och när hon med hjälp av Pauline som sin advokat blir frikänd med hänvisning till självförsvar i den efterföljande rättegången är hon helt plötsligt namnet på allas läppar och erbjudandena och pengarna strömmar in.
Allt går helt enligt plan, enda tills att den verkligt skyldiga dyker upp och också vill ha sin del av kakan.
Brottet är mitt är en godmodig och fartfylld förväxlingskomedi med en gnutta samhällskritik i botten. Något bagatellartad och fluffigt lättviktig men det vägs å andra sidan upp med råge av en inspirerad och stjärnbeströdd ensemble som levererar skådespel med suveränt högt underhållningsvärde.
Nadia Tereszkiewicz, som belönades med en Césargalans nykomlingspris bästa löfte för rollen och som är en storstjärna under uppsegling, är förtjusande i rollen som Madeleine och Rebecca Marder kompletterar henne bra i rollen som Pauline.
I mindre men ack så viktiga roller briljerar veteraner som Isabelle Huppert, Fabrice Luchini och Dany Boon.
Det går definitivt att se Brottet är mitt som någon form av pastisch, men den rasande skickligt utförd sådan.
François Ozon själv refererar också till den som den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi där de två övriga filmerna är 8 kvinnor från 2002 och Potiche – en fransk troféfru från 2010. Två andra stilsäkra filmer som också har ett nostalgiskt skimmer över sig och bär drag av just pastisch.
BleuBlancRouge 