Sällan har väl en lika aptitlig film som det nu i Sverige bioaktuella kulinariska dramat En doft av kärlek – Pot au Feu skådats! La passion de Dodin Bouffant som den heter i original är nämligen en veritabel orgie i matlagning, delikat fotograferad i förföriska franska miljöer.
Filmen, som regisserats av den fransk-vietnamesiske veteranen Tran Anh Hung, var Frankrikes bidrag till tävlingen om årets Oscar för bästa internationella film och var med i akademiens första urval men föll sedan bort i den sista gallringen.
Bättre gick det när filmen premiärvisades inom tävlan vid förra årets filmfestival i Cannes där den hyllades och så småningom belönades med priset för bästa regi.
En doft av kärlek – Pot au Feu utspelas 1889 och handlar om förhållandet mellan gourmeten Dodin och hans kokerska Éugenie. De bor tillsammans på hans lantliga egendom och deras liv cirkulerar nästan helt och hållet kring mat. Mat som de i stor utsträckning lustfyllt och noggrant tillreder tillsammans men som ofta serveras och inmundigas av Didier och hans lika matälskande vänner under långa sittningar.
Det är dock inte bara bland grytorna i köket det puttrar, mellan Dodin och Éugenie är en återhållen men passionerad kärlekshistoria under uppkokning.
Tran Anh Hung håller sig trogen den berättarstil som han etablerade redan i den hyllade och oscarsnominerade debutfilmen Doften av grön papaya från 1993, en film som för övrigt den också har matlagning som ett centralt tema. Han berättar i långa, dröjande tagningar och han skildrar matlagningsprocessen med stor detaljrikedom och en god portion sensualism.
Den ena snålvattenframkallande rätten efter den andra förbereds och presenteras. Ett gott råd är att inte se den här filmen på fastande mage, det riskerar att bli direkt plågsamt.
I huvudrollerna ses Juliette Binoche och Benoît Magimel. Det under fem år ett par i verkliga livet men detta är deras första samarbete sedan uppbrottet 2003. Om det var något gammalt groll som gjorde att de inte samarbetade under dessa 20 år så tar det i så fall sig inget uttryck i filmen för deras kemi och samspel är utmärkt. Liksom deras rollprestationer.
Doften av kärlek – Pot au Feu är en långsamt och ömsint berättad film, både vacker och gripande. Men emellanåt blir den lite väl långsam och till slut blir det någon matlagningsscen för mycket, hur aptitretande maten som lagas än ser ut.
I slutändan blir den här filmen för att använda en i sammanhanget passande metafor en förvisso välsmakande anrättning som dock saknar en eller annan ingrediens för att verkligen få smaklökarna att jubla.
BleuBlancRouge 