Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Med livet framför sej – italienskt Oscarsbidrag med fransk touch

Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?

Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.

Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.

Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.

Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.

En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till  Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.

Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.

Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.

Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.

Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.

Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.

Night of The Kings – fascinerande Oscarshopp från Elfenbenskusten

I dag presenterades vilka femton filmer som fortsatt kommer att göra upp om priset för bästa internationella film, som kategorin numer heter, vid årets Oscarsgala. Tråkigt nog så blev inte det svenska bidraget Charter av Amanda Kernell nominerat, men för oss frankofiler finns ändå anledning till glädje.

För faktum är att två filmer från den frankofona världen finns med på listan över nominerade: dels det franska bidraget Vi två (Deux), dels Ivorianska Night of The Kings (La nuit des rois).

Vi två har jag skrivit om tidigare så det här inlägget kommer att handla om Night of The Kings som passande nog visades under årets nyss avslutade upplaga av Göteborgs filmfestival.

Det är blott den andra gången som en film från Elfenbenskusten blivit nominerad (i ärlighetens namn ska i sammanhanget påpekas att landet bara skickat in bidrag tre gånger), men som ett gott omen skulle kunna ses att förra gången det skedde vann också filmen priset.

Hur det än går för Night of The Kings i tävlingen, favoritskapet får sägas delas mellan danska En runda till och Quo vadis, Aida från Bosnien och Hercegovina, så blev jag mycket glad att se att den nominerades för den är en på alla sätt märkvärdig och mycket stark filmupplevelse med sin blandning av influenser från bland annat klassiskt grekiskt drama, Tusen och en natt och Ivoriansk folklore.

Det är en intensiv berättelse som, precis som titeln antyder, huvudsakligen utspelas under en enda natt. Skådeplatsen är ett ökänt fängelse i djungels i utkanten av den egentliga ivorianska huvudstaden Abidjan. En av många speciella saker med fängelset i fråga är att det styrs av fångarna själva och ett internt regelverk styrt av lokal folktro.

En ung ficktjuv förs till fängelset ovetande om att det just samma dag utspelas dramatiska händelser där. Fängelsets starke man är svårt sjuk och reglerna säger att denna då måste avsäga sig sin makt och dessutom begå självmord. En annan del i processen är att en berättare ska utses och dennes uppgift är att under en hel natt underhålla de övriga fångarna med berättelser. Den nye fången utses till berättare, ovetande om att om han inte lyckas med sitt uppdrag så kommer han att dödas.

Regissören Philippe Lacôte håller mig som åskådare, om uttrycket tillåts i sammanhanget, djupt fängslad av berättelsen egentligen hela vägen från start till mål. Night of The Kings är en säregen och oerhört tät och fascinerande film som skoningslöst vrider upp spänningsnivån.

Rent berättartekniskt är det en flyhänt och säregen historia. Scenerna där berättaren utför sin uppgift är oerhört snyggt genomförda och koreograferade eftersom några av de andra fångarna agerar med i berättelsen i vad som närmast kan beskrivas som just koreograferade danser. Ensemblen, som består av en blandning av utbildade skådespelare och amatörer, är på såväl kollektiv som individnivå direkt trollbindande.

Philippe Lacôte använder också det som utspelas inom fängelsets väggar bli en allegori över Elfenbenskustens såriga postkoloniala historia och en skildring av patriarkala strukturer där våldet alltid ligger på lut.

Mig veterligen har inget bolag ännu förvärvat rättigheterna att biovisa Night of The Kings i Sverige. Jag hoppas innerligt att något gör det för det här är en filmupplevelse som jag unnar så många som möjligt att få uppleva.