Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Claire Denis – lika egensinnig i rymden som överallt annars

I dag invigdes årets filmfestival i Göteborg och då passar det väl alldeles utmärkt att skriva några rader om en tämligen typisk festivalfilm? Att den dessutom är högaktuell på svensk dvd gör inte saken sämre. Filmen i fråga är den franska auteuren Claire Denis senaste film High Life, som passande nog också visades vid förra årets filmfestival i Göteborg.

Den som följt Claire Denis vid det här laget långa och innehållsrika karriär vet att hon är något av en filmisk kameleont som rör sig fritt mellan genrer och alltid sätter sin egen prägel på dem. I High Life har hon, i det som är hennes engelskspråkiga långfilmsdebut, gett sig på science fiction och som en sådan liknar den givetvis ingen annan.

Den utspelas nästan helt och hållet i en rymdfarkost. När filmen inleds finns bara en far och hans lilla spädbarn till dotter ombord, ensamma på färd genom rymden. Pappan är den enda överlevande av de dödsdömda fångar som skickats ut med farkosten med uppgift att färdas genom ett svart hål och hämta energi från det.

Vi får följa pappans kamp för att han och dottern ska överleva men också tillbakablickar till vad som hänt med de övriga expeditionsdeltagarna. Dottern är för övrigt resultatet av de experiment som den av fortplantning och sex besatta farkostläkaren utfört på de övriga deltagarna, som är förbjudna att ha sex med varandra. Det enda sexuella utlopp som står till buds är en bisarrt onanibås, som barnets för övrigt är den enda som avstår att utnyttja.

Sin vana trogen berättar Claire Denis ofta ordfattigt och visuellt poetiskt. Det är gåtfullt, fängslande och emellanåt abstrakt. Själva undersökningsobjektet är denna gång grundläggande mänskliga drifter och vad det överhuvudtaget innebär att vara människa. Pretentionerna finns där, men enligt min mening blir det aldrig pretentiöst. Andra skulle säkert svara annorlunda.

Budgeten är låg och scenografin spartansk. Men det man inte haft råd att glänsa med när det gäller produktionsvärde tas igen flera gånger om av en stark och stjärngnistrade ensemble med bland andra Robert Pattinson, Juliette Binoche, Mia Goth och Outkast-medlemmen Andre Benjamin i ledande roller.

Romantiskt drama för den digitala tidsåldern

Claire är en ensamstående medelålders litteraturprofessor. När hennes yngre älskare lämnar henne skapar hon ett Facebookkonto under falskt namn och utger sig för att vara den 24-åriga Clara. Meningen är att hon ska spionera på sin älskare men får i stället nära kontakt med dennes bäste kompis, fotografen Alex.

De kommunicerar inledningsvis via textmeddelanden, sedan långa samtal och en stark attraktion uppstår mellan dem. Men när Alex blir alltmer påstridig om att de ska ses får Claire ett dilemma. Ska hon berätta sanningen för honom och hur kommer han då att reagera?

Det är grundhistorien i den franska filmen Inte den du tror (Celle que vous croyez i original) som i fredags hade svensk biopremiär. Regissören Safy Nebbou, som skrivit filmens manus baserat på boken med samma namn Camille Laurens, låter filmen berättas i återblickar och i samtal mellan Claire och hennes terapeut.

Ett grepp som fungerar utmärkt, inte minst tack vare de två kvinnliga huvudrollerna. Juliette Binoche är sedvanligt självlysande i rollen som Claire och Nicole Garcia briljerar i rollen som terapeuten. Att rollen som Alex görs av fransk films nästa storstjärna under uppsegling, François Civil, gör också sitt till för det lyckade resultatet.

Inte den du tror är en tämligen litterär och dialogdriven film. Att förlagan är en bok är väldigt tydligt och Safy Nebbou litar på texten. Vilket han gör helt rätt i. Med hjälp av de så duktiga skådespelarna närmast vibrerar orden och berättelsen griper tag. För en gripande film är det och den tar sig an ämnen som ligger i tiden. Ensamhet, närhetslängtan, ålder, skönhetsideal och vad den digitala tidsåldern och de social medierna gör med allt detta.

Grundhistorien som låter nog så enkel tar dessutom ett antal vändningar längs med vägen vilket gör att åtminstone jag fängslas av filmen från start till mål och mellan all dialog slänger Safy Nebbou in några bildmässigt suggestiva och starka scener. Inte den du tror är inget du som gillar fransk film vill missa.

En ny favorit och en gammal i underhållande bagatell

Tack vare sin medverkan i smått briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent i original) har många fått upp ögonen för Camille Cottin. Jag är en av dessa, så till den grad att jag fått ett nytillskott bland mina skådespelarfavoriter.

Klart jag blev nyfiken på Två bullar i ugnen (Telle mère, telle fille) från 2017 i regi av Noémie Saglio eftersom Camille Cottin i den filmen spelar mot en av mina verkliga favoriter i form av Juliette Binoche. Dessutom finns såväl Lambert Wilson och Stéfi Celma (som även hon med verkar i Ring min agent) i rollistan så förutsättningarna för en riktigt bra film är sannerligen på plats.

Tyvärr håller manuset inte samma nivå som skådespelarna, men jag tror heller inte att ambitionen med det var annat än att underhålla för stunden och det lyckas Två bullar i ugnen med. Även om den i sin humor pendlar mellan fyndigt och flamsigt.

Camille Cottin spelar Avril, en ordningsam och ambitiös kvinna som bor med sin man och sin raka motsats: sin mor Mado (spelad av Juliette Binoche) som är inneboende hos dottern efter sin skilsmässa. Mado är en slarvig och utåtagerande evig tonåring som lever för dagen och gott på att inte behöva ta ansvar när dottern gör det i hennes ställe.

Men när Avril berättar att hon är gravid blir Mado allt annat än glad, vilket såklart skapar spänningar mellan mor och dotter. När det sedan visar sig att Mado också blir gravid är cirkusen i full gång. Inte blir det bättre av att Mado inte säger något till pappan som råkar vara ex-mannen Marc (spelad av Lambert Wilson), Avrils pappa. Situationen blir snabbt mer och mer hysterisk för samtliga inblandade.

Två bullar i ugnen är som sagt ojämn men helt klart underhållande och några riktigt bra scener finns det. Fattas bara annat med så duktiga skådespelare inblandade. Här finns bland annat en fantastiskt rolig scen mellan Juliette Binoche och Lambert Wilson där det märks hur kul de bägge tycker det verka vara att spela något mer lättsamt än de är vana vid och bara kan släppa loss.

Två bullar i ugnen släpptes i Sverige direkt till dvd häromåret.

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 5

Det gör ont i hjärtat (pun intended) att skriva det men det här är inte bra. Det smärtar extra mycket eftersom jag hade förväntningar på filmen i fråga, inte minst eftersom favoriten Juliette Binoche spelar en av huvudrollerna, men Ett öppet hjärta (À cœur ouvert) i regi av Marion Laine från 2012 lever inte upp till sin potential. Inte alls.

Tyvärr blir den film nummer fem i den underavdelning här på bloggen där jag sorterar in filmer som jag ger en direkt rekommendation att inte se. En tråkig underavdelning som jag som tur är inte har behövt fylla på särskilt ofta, fem filmer på snart tre år är trots allt ett ganska bra facit, vilket förvisso kan bero på att jag rent generellt har en mycket med tillåtande attityd gentemot franskspråkiga filmen än andra.

Det är en i mina ögon slarvigt skriven film med en säregen och motsägelsefull blandning av att i vissa delar lida brist på att förklara det som händer och i andra lägen vräka på med övertydlig symbolism inte övertygar i något läge. Karaktärerna övertygar inte alls och av det som uppenbart är tänkt att vara en känslostark och gripande berättelse blir det bara en överstyrd melodram som mer än något annat frestar på tålamodet.

Jag blir kort sagt mest irriterad av det jag ser och inte, som det säkert var tänkt, rörd. Marion Laines film spretar betänkligt och hon får egentligen aldrig någon rätsida på det. Juliette Binoche och Edgar Ramirez (den senare lysande i huvudrollen i Olivier Assayas Carlos) kämpar i ständig motvind med sina rolltolkningar, lämnade till sitt öde av en som det känns på personregiplanet frånvarande regissör. De klarar utmaningen hyfsat men med tanke på hur bra de båda kan vara är hyfsat bara ytterligare skäl till frustration.

Ett öppet hjärta handlar om hjärtkirurgerna Javier och Mila. Förutom att de arbetar tillsammans så är de också sedan tio år ett par. De lever ett passionerat liv och förnekar sig inga livsnjutningar utan förlustar sig i hämningslöst sex och en hel del festande. Det senare har lett till att Javier börjat få alkoholproblem och när kollegor börjar lägga märke till små missar i hans arbete blir han avstängd.

Eftersom jobbet är något som han lever för är detta naturligtvis en katastrof för honom. Detta sammanfaller med att Mila blir oplanerat gravid. Hon vill inte alls ha något barn och planerar en abort medan han vill behålla barnet. Oenigheten om hur de ska hantera hennes graviditet och hans skenande alkoholism sätter snart stor press på deras förhållande och situationen blir bara värre.

Det finns onekligen en del potential och intressanta tankar att utveckla och undersöka i grundstoryn men av detta syns nästan ingenting i filmen. Den rör sig bara på ytan och ger, som jag har varit inne på, i vissa delar inga förklaringar eller någon bakgrund som gör att vi åskådare kan tolka och förstå varför rollfigurerna gör som de gör.

Tyvärr så saknas de där förklaringarna där de hade behövts mest. Ett annat stort problem med filmen är att det inte finns några rollfigurer att sympatisera med eller känna för, åtminstone kände jag mig märkligt likgiltig inför det hela. Riktigt tråkigt, inte minst för Juliettes Binoches skull. Hon förtjänar definitivt bättre.

Årets mest missvisande titel?

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Souvenirs souvenirs

I dag tänkte jag ta upp Olivier Assayas Sommarminnen (L’heure d’été) från 2008. Assayas, vars senaste film Efter revolutionen (Après mai) sedan i somras finns utgiven på svensk dvd, är måhända lite ojämn men gör aldrig något helt ointressant.

Sommarminnen hör i mitt tycke till det bättre han har gjort. Det är en på många sätt genomfransk film, ett pratigt och intellektuellt drama som utspelas i övre medelklass-miljöer. Men den har också ett drag av skandinavisk film över sig, inte minst i form av influenser från Bergman.

Pratigt, intellektuellt och Bergmaninspirerat. Det låter som en tung och svår film kanske du tänker, men så är inte fallet. Olivier Assayas har regisserat filmen med lätt hand och värme. Men visst, den som väntar sig action väntar naturligtvis förgäves.

Sommarminnen handlar om tre syskon, två bröder och en syster. De har var valt att leva helt olika liv och den egentligen enda sammanhållande länken mellan dem är mamman, hela släktens matriark. Filmen inleds med en  solvarm sekvens där släkten är på plats i hennes fina hus utanför Paris för att fira hennes födelsedag.

Här får vi veta att hon är en hängiven konstälskare och att huset är mer eller mindre fullt av värdefulla föremål. Efter den glada och festliga inledningen gör berättelsen ett hopp framåt i tiden. Modern har avlidit och de tre syskonen sammanstrålar för att göra upp om ägodelarna och bestämma om huset ska säljas eller inte.

Mer komplicerad än så är inte handlingen. Men med mycket små medel, och med hjälp av tre utomordentliga skådespelare i de tre huvudrollerna: Charles Berling, Juliette Binoche (har hon någonsin gjort en dålig roll?) och Jérémie Renier, lyckas Olivier Assayas göra det hela till ett finstämt och intressant drama.

Han är en utmärkt skildrare av det vardagliga och skådespelarna förvaltar den välskrivna och tonsäkra dialogen alldeles förträffligt. I den där dialogen framträder dessutom att det finns många fler sidor i den här berättelsen än vad dem enkla ramhandlingen kanske ger sken av. Att fotoarbetet och scenografin genomgående håller mycket hög klass gör naturligtvis inte saken sämre.

Sommarminnen är en bitterljuv berättelse som utan pretentioner på ett lågmält sätt tar sig an stora frågor som saker och tings förgänglighet och hur olika värde vi kan sätta på fysiska minnen. Det är också en film om vilket tveeggat svärd nostalgi kan vara.

Vi talar inte om något mästerverk här, men Sommarminnen är i all sin enkelhet en riktigt fin och humanistisk film som letar sig in till hjärtroten. Åtminstone gjorde den det på mig. Men så är jag å andra sidan en obotlig nostalgiker också.