Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.

Not so special forces

Det är såklart roligare att tipsa om saker som jag tycker att du ska se, läsa eller höra, men ibland kan ett råd om att inte se något vara minst lika värdefullt. Inte minst i mått av sparad tid till att göra något annat och vettigare. Om du inte har ett närmast ohälsosamt intresse för det militära eller kanske ingått ett vad med någon om att se alla krigsfilmer som någonsin gjort så skulle jag rekommendera dig att undvika den franska filmen Forces spéciales som just i dag under den internationella titeln Special Forces släpps på svensk dvd.

Det är nämligen en på många sätt riktigt dålig film som det stinker 80-tal om lång väg – ända från den Iron Eagle-influerade inledningssekvensen ackompanjerad av cool rockmusik till den översentimentala finalen. Hela anrättningen har en ogenerad känsla av rekryteringsfilm över sig, men så är den också delvis finansierad av den franska armén.

Special Forces handlar om en grupp franska elitsoldater som sätts in för att rädda en kvinnlig fransk journalist som kidnappats av en grupp talibaner i Afghanistan. Operationen är inledningsvis en framgång men när gruppen efter att ha fritagit henne och med talibanerna i hasorna lyckats fly startar problemen.

Den helikopter som ska hämta upp dem mitt ute i den ogästvänliga afghanska ödemarken skjuts ned och dessutom går gruppens signalutrustning sönder i eldstriderna med fienden. De tvingas nu på egen hand försöka sätta sig i säkerhet, hela tiden jagade av talibanerna som till varje pris vill sätta stopp för dem.

Det mest positiva man kan säga om Special Forces är att det i sina bästa stunder är en ganska snygg. Då märks det att det är en påkostad historia med ganska hög ambitionsnivå när det gäller realism. Stridsscenerna, och de är många till antalet, är inspelade under överseende av den franska militärmakten och en dekorerad för detta elitsoldat i den franska marinkåren gör själv en av de ledande rollerna.

Dessutom är filmen inspelad under tuffa förhållanden i Djibouti och Tadzjikistan som påminner om dem där filmen utspelas. Fotografen David Jankowski gör ett bra jobb och fångar den dramatiska naturen i bitvis hisnande och vackra vidbilder. Problemet är att den långfilmsdebuterande regissören Stéphane Rybojad inte utnyttjar det utan ofta hamnar i ett klichéspäckat och trist berättarformat som snabbt blir tjatigt. Han visar sig vara väldigt, och då menar jag väldigt, förtjust i att använda sig av panoramabilder i fågelperspektiv där kameran så att säga snurrar över motivet.

Att rollistan toppas av bevisat duktiga skådespelare som Benoît Magimel, Djimon Hounsou och Diane Kruger förpliktigar, men tyvärr lyckas Stéphane Rybojad inte dra nytta av det heller. Hans egenförfattade manus är alldeles för kantigt, schablonartat och förutsägbart för att ge skådespelarna något vettigt att arbeta med.

Dialogen är katastrofal, karaktärerna skissartade och berättelsen både ologisk och fördomsfull. Trots alla ansträngningar att göra själva stridsscenerna så trovärdiga som möjligt så är just trovärdigheten ett av de områden där Special Forces visar upp verkliga brister.

Jag skrev tidigare att Special Forces är en påkostad film och det är det. Men det är naturligtvis också en fråga vad man gör med och får ut av pengarna. Den kostade ungefär lika mycket som Kathryn Bigelows Hurt Locker att göra. Skillnaden i kvalitetsnivå mellan de båda filmerna är dock avgrundsdjup.

Hurt Locker satte starka avtryck och skrev som bekant in sig i filmhistorien genom att kamma hem några välförtjänta Oscarstatyetter. Special Forces däremot är en filmupplevelse att snarast möjligt förtränga. Min toleransnivå är generellt sätt betydligt högre när det gäller franska filmer och jag drar som bekant mer en gärna en lans för frankofon kultur men det finns en gräns även för mig. Special Forces befinner sig en bra bit på fel sida av den gränsen.

Buñuel möter Sartre i fransk kultklassiker

Mitt projekt att undersöka mina frankofila rötter genom att se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film går sakta men säkert vidare. Den här gången har jag sett om Livet är en lång lugn flod (La vie est un long fleuve tranquille) från 1988. Att jag gillade den då säger sig självt, annars hade den ju inte varit aktuell i detta sammanhang, men faktum är att jag nog är ännu mer förtjust i den nu. Eller jag kanske ska säga så här: jag tror att jag förstår den bättre nu.

Jag var trots allt bara 17 år då jag såg den första gången och när jag nu närmar mig de fyrtio med stormsteg har jag naturligtvis betydligt mer livserfarenhet och kunskap för att kunna upptäcka och tillgodogöra mig de satiriska undertexter som döljer sig under den mörkt farsartade och skruvade ytan som nog i ärlighetens namn var vad jag då begrep och fastnade för.

Livet är en lång lugn flod är en film som verkligen vinner på att ses om. Det manus som den långfilmsdebuterande regissören Etienne Chatiliez skrev tillsammans med Florence Quentin är mycket mer mångbottnat än man först kanske kan tro. Själva grundberättelsen är enkel. En sköterska på en förlossningsavdelning byter som en hämnd på läkaren som hon haft en långvarig relation med plats på två nyfödda barn. Vilket förändrar deras liv radikalt.

Rikemansbarnet Momo får växa upp som en medlem i den fattiga arbetarklassfamiljen Groseille medan deras dotter Bernadette i sin tur hamnar hos den rika familjen Le Quesnoy. När sköterskan i ett ytterligare led av hämnden mot läkaren 12 år senare berättar om förväxlingen vänder det naturligtvis upp och ner på de båda familjernas tillvaro. För att skona Bernadette kommer de överens om att att inte berätta för henne medan Momo, mot en ekonomisk ersättning, får veta sanningen och flytta hem till sin biologiska familj. Allt frid och fröjd? Absolut inte. Ingen av familjerna blir sig lik igen.

Upplägget är alltså klassiskt farsartat men Etienne Chatiliez och Florence Quentin har högre ambitioner än så. Som en lightversion av Luis Buñuel driver de hejdlöst med och slår hål på den franska borgarklassens emellanåt uppblåsta fernissa. Men i skillnad mot Buñuel nöjer de sig inte med det, även arbetarklassen får sig en släng av sleven.

Livet är en lång lugn flod spelar skickligt på klassklyschor och fördomar och ger sig huvudstupa in i ett existentialistiskt filosofiskt resonemang kring att vi människor i pressade situationer söker efter minsta gemensamma nämnare och att vi, stora klasskillnader till trots, därmed egentligen kanske inte är så olika.

Livet är en lång lugn flod är en mörk och djupt satirisk komedi, hejdlöst rolig i bland medan skrattet vid andra tillfällen fastnar i halsen. Det var som sagt Etienne Chatiliez första långfilm (den är delvis inspelad i hans hemstad Roubaix i departementet Nord) och många av skådespelarna i ensemblen saknade även de tidigare erfarenheter av att filma.

Allt detta leder till att filmen har en oslipad känsla över sig, något som faktiskt bara är till fördel. Det ger en råhet och äkthet som ytterligare förstärker berättelsen och satiren. Extra roligt är det (med facit i hand) att se en då mycket ung Benoît Magimel i sin debutroll (som Momo). Att han hade något extra syntes redan då men att han skulle bli så framgångsrik som han har blivit var svårt att förutse.

Livet är en lång lugn flod blev den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 1988 och vann året efter 4 César-priser. Med tiden har den också blivit en riktig kultrulle på hemmaplan. Även här i Sverige blev den vid sin premiär omtalad och en skaplig publiksuccé.