Franska biodelikatesser två gånger om

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!