Frankofiliskolan del 7: Florent Pagny

Dags för ytterligare en lektion i frankofiliskolan, serien där jag räknar ner de tio mest sålda skivorna av en frankofon artist eller grupp och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike någonsin.  Den här gången ska vi ta oss an det sjunde mest sålda albumet: Savoir aimer av Florent Pagny från 1997.

Han inledde sin artistiska karriär som skådespelare men har sedan han 1988 fick en flygande start på karriären som musiker genom att nå förstaplats på hitlistorna med sin egenskrivna debutsingel N’importe qoui främst ägnat sig åt musiken.

Den omedelbara succén höll i sig ett tag men han blev också tidigt en kontroversiell figur inom franskt nöjesliv, främst genom att han som 26-åring inledde ett förhållande med den då 15-åriga Vanessa Paradis. Något som fick honom att göra bittra utfall främst mot den franska pressen, inte minst i låten Presse qui roule från 1990.

Några år senare tog han beslutet att sluta skriva sina låtar själv och i stället låta andra skriva låtarna åt honom. Något som skulle visa sig vara ett genidrag, vilket inte minst 2 miljoner sålda ex av Savoir aimer är ett exempel på.

Inför arbetet med skivan skickade han ut ett erbjudande om att skriva låtar till skivan till dåtidens låtskrivargrädda men också till några unga talanger. Jean-Jacques Goldman, Eric Benzi, Zazie och Jacques Veneruso var alla etablerade när de levererade låtar till skivan, men det var en nykomling som på sätt och vis stal showen och var den främsta arkitekten bakom succén.

Pascal Obispo, som då var okänd men efter det blivit synnerligen framgångsrik som såväl artist i eget namn som låtskrivare åt andra, levererade tre mycket starka låtar, däribland titelspåret som visade vägen genom att nå toppen av försäljningslistorna som förstasingel från skivan och Chanter som även den är en av Florent Pagnys mest uppskattade låtar.

Vad är då Savoir aimer för en skiva? En för sin tid tämligen typisk skiva inom mer ”vuxen”-pop, skulle jag säga. Produktionen är luftig och typisk för 90-talet. Låtarna spänner från den inledande titelspårets mer muskulösa rockballaduttryck via latinamerikanskdoftande Sierra Cuadrada och riviga Une place pour moi till den melodiskt och textmässigt intrikata Zazie-kompositionen Combien ça va. Min personliga favorit är dock den känsliga, avslutande pianoballaden D’un amour l’autre.

Savoir aimer blev en formidabel revansch och återkomst för Florent Pagny som sedan dess, även om han inte nått upp till samma försäljningsmässiga succé efter det, är en betydande person i Frankrikes musikliv. Mellan 2012 och 2018 var han också omtyckt jurymedlem i den i Frankrike mycket populära talangshowen The Voice.

I nästa avsnitt av Frankofiliskolan ska vi ta oss an den sjunde mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin.

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

En kärleksförklaring

I dag tänkte jag skriva om ett av de album som jag har lyssnat på allra flest gånger de senaste åren. Det är ett album som jag har flera speciellt trevliga minnen kopplade till. Det släpptes i februari 2007, mitt under en intensivkurs i franska i Aix-en-Provence som jag hade haft den stora turen och förmånen att få ett stipendium för att delta i. Det var en tuff kurs och jag brukade använda just detta album som dagens bloggtext ska handla om som avkoppling efter de långa och krävande studiedagarna.

Jag lyssnade så mycket på den skivan att den för alltid har blivit soundtracket till Aix-en-Provence, en stad som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, för mig. Under den efterföljande turnén senare samma år, en smått magisk oktoberkväll på Forest National i Bryssel, kom nästa häftiga upplevelse förknippad med detta album. Då fick jag mig ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Albumet i fråga: Totem av Zazie, eller Isabelle Marie Anne de Truchis de Varennes som hon en gång döptes till. Smeknamnet Zazie, naturligtvis hämtat från Raymond Queneaus klassiska 50-talsroman Zazie dans le Métro, fick hon redan i ung ålder och det behöll hon som artistnamn.

Hon växte upp i ett konstnärligt hem, mamman var musiklärare och pappan arkitekt, och började tidigt att uttrycka sig i ord och musik, men det var i en helt annan bransch hon först nådde berömmelse – som fotomodell. Modellkarriären varade i tio år, men sedan blev lockelsen från musiken allt för stark.

Albumdebuten skedde 1992 med Je, tu, ils och även om det inte blev någon dundersuccé direkt, blev det tillräckligt framgångsrikt för att skivbolaget skulle skriva ett längre kontrakt med henne. Och på den vägen är det. Självklart hjälpte det att hon 1993 fick priset som bästa nya kvinnliga popartist vid Victoires de la musique, den franska motsvarigheten till Grammisgalan.

Zazies texter, som hon redan från början nästan uteslutande har skrivit helt själv, är ofta väldigt fyndiga saker, fyllda av homofoner (på den fronten är ju det franska språket rena guldgruvan, allitterationer och dubbla meningar. Hennes texter har med tiden gått från att vara rena ordlekar till att samtidigt ta upp allvarliga ämnen och hon har också blivit alltmer personlig i sitt uttryckssätt.

I motsats till vissa andra före detta modeller som blivit artister (den franska musikhistorien innehåller flera sådana) har Zazie hållit på sin konstnärliga integritet och hela tiden ökat sitt renommé. Till skillnad från exempelvis Carla Bruni som efter att ha slagit många med häpnad med sina melankoliska och fint utmejslade små melodier på det hyllade debutalbumet Quelqu’un m’a dit mer eller mindre i ett huj kastade all sin trovärdighet och sitt musikaliska anseende överbord genom att gifta sig med en viss herr Sarkozy. Lagom till sitt andra album befann hon sig plötsligt på samma artistiska trovärdighetsnivå som prinsessan Stéphanie av Monaco – och skivan blev mycket riktigt en försäljningsmässig flopp.

Zazie var ingen ny bekantskap för mig när Totem släpptes, men det var med det albumet hon positionerade sig som en av mina absoluta favoritartister. Jag upptäckte henne ungefär samtidigt som den stora breda franska massan, det vill säga i och med albumet La Zizanie som släpptes i oktober 2001. Efter att ha hört låten Rue de la paix var jag fast. Det efterföljande albumet Rodéo från 2004 befäste mitt intryck av henne som en synnerligen spännande artist, så jag hade så att säga henne under uppsikt och visste att hennes nya album skulle släppas under min vistelse i Aix-en-Provence.

Det var med spänning och förväntan jag efter avverkad skoldag jag knatade iväg till den lilla skivaffären i staden och sedan lade mig till rätta i sängen på hotellrummet, hakade på mig hörlurarna och tryckte på play på den portabla cd-spelaren. Det nästan osannolikt catchiga öppningsspåret Des rails hade jag redan hört eftersom det var det första singelsläppet från skivan så att det skulle börja bra var ingen överraskning, men det som sedan följde närmast knockade mig.

Vilka låtar! Och vilken variation! Från den majestätiskt uppbyggda Je suis un homme, via den känsliga Paulo Nutini-duetten Duo och de undersköna melodierna i 60-talsinfluerade Flower Power till den självreflekterande och intensiva J’étais là i vilken hon funderade över sitt eget och andra artisters sociala och politiska ansvar. Totem innehåller också hennes kanske allra mest personliga komposition: den innerliga L’ange blessé som handlar om hennes uppbrott från ett långt förhållande.

Att lyssna minst ett varv på Totem blev en återkommande kvällsritual under min vistelse i Aix-en-Provence. Och så kom då den där konsertkvällen i Bryssel. Mitt livs första konsert med en franskspråkig artist och en bättre premiär kunde jag knappast ha önskat mig. De på förhand mycket högt uppskruvade förväntningarna inte bara infriades utan överträffades. Zazie och hennes drivna band gav låtarna från Totem – och ett pärlband av hennes tidigare hits – nya dimensioner. Där och då säkrade Zazie för alltid en plats i mitt hjärta. Jag kommer garanterat att skriva en hel del mer om hennes musik här på bloggen. För nu avrundar jag dock med en länk till den fantastiska videon till Je suis un homme, regisserad av skådespelaren och regissören Yvan Attal.

http://youtu.be/anp4zcjFrAE