En sydfransk affär, en titel som mer stjälper än hjälper

Jag förstår att det naturligtvis är ett led i att kunna sälja in filmen till en publik som ligger bakom det, men jag kan inte låta bli att förvånas en aning över hur originaltiteln Partir har kunnat bli till En sydfransk affär här i Sverige. I mina öron är dessutom En sydfransk affär en titel som antyder att detta skulle vara en romantisk komedi och om du förväntar dig en sådan av denna film så kommer du absolut att bli besviken. Det är i själva verket ett passionsdrama med socialrealistiska drag och genuspolitiska undertoner. Bakom den missvisande och en aning fåniga och lättköpt säljande svenska titeln döljer sig en alls inte oäven film. Med start klockan 23:00 i kväll (ännu en inte direkt optimal starttid) kan du se den på SVT1.

En sydfransk affär, som är regisserad av Catherine Corsi, hade fransk biopremiär 2009 och i Sverige året efter. Den handlar om Suzanne som efter att ha varit hemmafru i 17 år ska börja arbeta som sjukgymnast igen. Hennes make Samuel, som är populär och välbärgad läkare, har gått med på att hon ska få inreda en mottagning i det gemensamma hemmet. Till hjälp att iordningställa praktiken anlitar Samuel den spanske svartjobbaren Ivan.

Tanken på att få börja jobba igen gör att Suzanne lever upp – och börjar fundera över det liv hon har levt de senaste 17 åren. Hon ifrågasätter det förvisso välordnade och stabila, men passionslösa liv hon levt med den strikta Samuel och hon tyr sig mer och mer till den livfulla Ivan. Efter ett tag  inleder de ett förhållande. När Suzanne berättar för Samuel att hon vill skilja sig blir han fullständigt rasande. För att få henne att stanna kvar hos honom beslutar sig Samuel för att sätta alla käppar i hjulen han kan för Suzanne och Ivan.

En sydfransk affär handlar både om passionens varma och livsbejakande och dess mörka och destruktiva sida. Trots att det är synnerligen starka känslor i spel så är det en tämligen långsam och nedtonad berättelse. Till och med, med tanke på ämnet, överraskande sval. Handlingen bryter inte direkt någon ny mark och den drar tidvis åt det melodramatiska hållet, men Catherine Corsi balanserar upp det hela med bra tonträff och fin personregi. Riktigt bra skådespel av Kristin Scott Thomas och Sergi López i rollerna som Suzanne och Ivan hjälper naturligtvis också till. Agnès Godards varma och vackra foto förtjänar också ett stort plus i kanten.

En kärleksförklaring

I dag tänkte jag skriva om ett av de album som jag har lyssnat på allra flest gånger de senaste åren. Det är ett album som jag har flera speciellt trevliga minnen kopplade till. Det släpptes i februari 2007, mitt under en intensivkurs i franska i Aix-en-Provence som jag hade haft den stora turen och förmånen att få ett stipendium för att delta i. Det var en tuff kurs och jag brukade använda just detta album som dagens bloggtext ska handla om som avkoppling efter de långa och krävande studiedagarna.

Jag lyssnade så mycket på den skivan att den för alltid har blivit soundtracket till Aix-en-Provence, en stad som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, för mig. Under den efterföljande turnén senare samma år, en smått magisk oktoberkväll på Forest National i Bryssel, kom nästa häftiga upplevelse förknippad med detta album. Då fick jag mig ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Albumet i fråga: Totem av Zazie, eller Isabelle Marie Anne de Truchis de Varennes som hon en gång döptes till. Smeknamnet Zazie, naturligtvis hämtat från Raymond Queneaus klassiska 50-talsroman Zazie dans le Métro, fick hon redan i ung ålder och det behöll hon som artistnamn.

Hon växte upp i ett konstnärligt hem, mamman var musiklärare och pappan arkitekt, och började tidigt att uttrycka sig i ord och musik, men det var i en helt annan bransch hon först nådde berömmelse – som fotomodell. Modellkarriären varade i tio år, men sedan blev lockelsen från musiken allt för stark.

Albumdebuten skedde 1992 med Je, tu, ils och även om det inte blev någon dundersuccé direkt, blev det tillräckligt framgångsrikt för att skivbolaget skulle skriva ett längre kontrakt med henne. Och på den vägen är det. Självklart hjälpte det att hon 1993 fick priset som bästa nya kvinnliga popartist vid Victoires de la musique, den franska motsvarigheten till Grammisgalan.

Zazies texter, som hon redan från början nästan uteslutande har skrivit helt själv, är ofta väldigt fyndiga saker, fyllda av homofoner (på den fronten är ju det franska språket rena guldgruvan, allitterationer och dubbla meningar. Hennes texter har med tiden gått från att vara rena ordlekar till att samtidigt ta upp allvarliga ämnen och hon har också blivit alltmer personlig i sitt uttryckssätt.

I motsats till vissa andra före detta modeller som blivit artister (den franska musikhistorien innehåller flera sådana) har Zazie hållit på sin konstnärliga integritet och hela tiden ökat sitt renommé. Till skillnad från exempelvis Carla Bruni som efter att ha slagit många med häpnad med sina melankoliska och fint utmejslade små melodier på det hyllade debutalbumet Quelqu’un m’a dit mer eller mindre i ett huj kastade all sin trovärdighet och sitt musikaliska anseende överbord genom att gifta sig med en viss herr Sarkozy. Lagom till sitt andra album befann hon sig plötsligt på samma artistiska trovärdighetsnivå som prinsessan Stéphanie av Monaco – och skivan blev mycket riktigt en försäljningsmässig flopp.

Zazie var ingen ny bekantskap för mig när Totem släpptes, men det var med det albumet hon positionerade sig som en av mina absoluta favoritartister. Jag upptäckte henne ungefär samtidigt som den stora breda franska massan, det vill säga i och med albumet La Zizanie som släpptes i oktober 2001. Efter att ha hört låten Rue de la paix var jag fast. Det efterföljande albumet Rodéo från 2004 befäste mitt intryck av henne som en synnerligen spännande artist, så jag hade så att säga henne under uppsikt och visste att hennes nya album skulle släppas under min vistelse i Aix-en-Provence.

Det var med spänning och förväntan jag efter avverkad skoldag jag knatade iväg till den lilla skivaffären i staden och sedan lade mig till rätta i sängen på hotellrummet, hakade på mig hörlurarna och tryckte på play på den portabla cd-spelaren. Det nästan osannolikt catchiga öppningsspåret Des rails hade jag redan hört eftersom det var det första singelsläppet från skivan så att det skulle börja bra var ingen överraskning, men det som sedan följde närmast knockade mig.

Vilka låtar! Och vilken variation! Från den majestätiskt uppbyggda Je suis un homme, via den känsliga Paulo Nutini-duetten Duo och de undersköna melodierna i 60-talsinfluerade Flower Power till den självreflekterande och intensiva J’étais là i vilken hon funderade över sitt eget och andra artisters sociala och politiska ansvar. Totem innehåller också hennes kanske allra mest personliga komposition: den innerliga L’ange blessé som handlar om hennes uppbrott från ett långt förhållande.

Att lyssna minst ett varv på Totem blev en återkommande kvällsritual under min vistelse i Aix-en-Provence. Och så kom då den där konsertkvällen i Bryssel. Mitt livs första konsert med en franskspråkig artist och en bättre premiär kunde jag knappast ha önskat mig. De på förhand mycket högt uppskruvade förväntningarna inte bara infriades utan överträffades. Zazie och hennes drivna band gav låtarna från Totem – och ett pärlband av hennes tidigare hits – nya dimensioner. Där och då säkrade Zazie för alltid en plats i mitt hjärta. Jag kommer garanterat att skriva en hel del mer om hennes musik här på bloggen. För nu avrundar jag dock med en länk till den fantastiska videon till Je suis un homme, regisserad av skådespelaren och regissören Yvan Attal.

http://youtu.be/anp4zcjFrAE