Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

Underhållande och personligt från marginalen

Det franska radarparet Gustave de Kervern och Benoït Delépine rönte viss uppmärksamhet i Sverige med sin debutfilm Arga män (utan ben), Aaltra i orignal, från 2004. Sedan dess har det varit tyst kring dem på våra breddgrader. Tills nu vill säga. I går var det svensk biopremiär för deras senaste långfilm, den fjärde i raden, Den siste mammuten (Mammuth).

Den som såg och gillade Arga män (utan ben) vet vad som väntar och kan lugnt förvänta sig att få en liknande filmupplevelse till livs. de Kervern och Delépine har sin stil och håller konsekvent fast vid den. De fortsätter att skildra lite udda människor i marginalen i samhället och de gör det med en berättarstruktur och visuell stil som påminner en hel del om Jim Jarmuschs och de finska bröderna Kaurismäkis.

Den som förväntar sig att få se en sorts ny Arga män (utan ben) kan dock komma att bli besviken. Det finns trots allt en del skillnader mellan den och Den siste mammuten. Som till exempel att de Kervern och Delépine sedan debuten har utvecklat sitt bildspråk en aning. Den siste mammuten är förutom att den i motsats till Arga män (utan ben) är i färg ett poetiskt drag i bildberättandet som debuten inte hade.

Den siste mammuten eller heller inte lika kärv i ton och handling som Arga män (utan ben) var. Och sist men inte minst så är det den här gången inte regissörerna själva som spelar huvudrollerna. Den här gången har de lockat till sig namnkunniga skådespelare som Gérard Depardieu (som jobbade gratis), Yolande Moreau, Isabelle Adjani och Benoït Poelvoorde.

Den siste mammuten är, liksom Arga män (utan ben) en road movie. Den här gången är dock fortskaffningsmedlet en gammal motorcykel i stället för rullstolar. Slakteriarbetaren Serge, spelad av en synnerligen volymös och långhårig Gérard Depardieu, har just gått i pension. Men för att få ut sin pension kräver den ökända franska byråkratin att han lämnar in tjänstgöringsintyg och lönebesked från sina tidigare arbetsgivare.

För att samla in sätter han sig på sin gamla motorcykel och beger sig iväg på en resa. En resa som lika mycket blir en resa in i honom själv och genom minnenas alléer. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Det är absolut inte det bästa du kan se på bio i år, men definitivt något av det mest personliga.

Med ett grovkornigt men ändå märkligt vackert och poetiskt foto och en stil som närmast kan beskrivas som rapsodisk och tablåartad berättar de Kervern och Delépine sin historia. Den siste mammuten är en avig och annorlunda film, kryddad med en lätt samhällskritisk ton och absurd och drastisk humor. Berättelsen ger utrymme för några riktigt fina scener och filmen sticker ut så pass mycket från bioutbudets breda mittfåra att den hela tiden känns intressant. Trots att den ibland spretar lite för mycket rent handlingsmässigt.

I motsats till den koncentrerade och konsekventa Arga män (utan ben) ger Den siste mammuten emellanåt sken av att de Kervern och Delépine den här gången inte riktigt varit helt på det klara med vilken typ av film de velat göra. Sidospåret med Isabelle Adjanis figur känns exempelvis en aning malplacerad och inte helt nödvändigt för berättelsen.

I det stora hela är dock Den siste mammuten en fullt godkänd film, inte minst tack vare den värme och det livsbejakande om den utstrålar och som det inte går att värja sig mot. Trots vissa skönhetsfläckar.