Biografiska filmer är ett inte helt okomplicerat kapitel. Det är lätt att falla in i en redovisande trall av ett staplande av (ofta) redan kända fakta, i rak kronologi. Den typer av filmer riskerar att, för att tala klarspråk, blir stentrista historier.
Min erfarenhet är att det dessutom är ofta är filmer om mindre kända personer som blir de bästa biografiska filmerna. Detta av den enkla anledningen att man som åskådare förmodligen inte vet jättemycket om personen som skildras. Ett i mitt tycke bra exempel är den franskbelgiska filmen Séraphine från 2008. Filmen, som visas på SVT2 ikväll med start klockan 22:45, handlar om den i alla fall för mig mer eller mindre okända konstnären Séraphine Louis (eller Séraphine de Senlis som hon också kallades).
Den sjufaldigt Césarbelönade filmen har en annan fördel jämtemot flera andra konstnärsskildringar. Den lyckas faktiskt på ett bra sätt skildra den konstnärliga processen, något som många andra filmer om konstnärer misslyckas med eller helt enkelt hoppar över.
Det är ett onekligen fascinerande levnadsöde som skildras. Séraphine Louis levde mellan 1864 och 1942 och var en egensinnig och självlärd konstnär. Om dagarna försörjde hon sig genom att utföra hushållssysslor hos välbärgade familjer, medan hon på nätterna helt och hållet gick upp i sitt naivistiska målande. 1914 var hon på väg att få ett genombrott.
En tysk konstkritiker fick av en slump syn på en av hennes tavlor och trots att han har mycket svårt att tro att det är en hushållerska som målat den tar han henne under sina vingar. Men något genombrott blir det inte. Ödet vill något annat och första världskriget skiljer dem åt. Séraphine kämpar dock vidare med sitt målande och hon och den tyske konstkritikern ska komma att mötas igen, inledningsvis under triumfartade former för dem båda, men livet tycks alltid ha mörka överraskningar på lut för Séraphine.
Séraphine, som är regisserad av Martin Provost, är en gripande och fängslande film som skildrar Séraphines liv utan att bli översentimental eller tillrättalagd. Det är en lugnt och stillsamt berättad och oerhört vackert fotograferad film. Men den allra största tillgången är kanske ändå skådespelarna och då främst den oefterhärmliga Yolande Moreau i titelrollen. Hon är verkligen fantastisk och sällan har väl en mer välförtjänt vinnare av en César för bästa kvinnliga huvudroll skådats.
Yolande Moreaus porträtt av Séraphine är mångbottnat, fascinerande och absolut inte inställsamt. I hennes gestalt skildras Séraphine som en komplicerad, men målmedveten figur. Starttiden 22:45 må vara hopplös för en torsdag kväll (filmen är dessutom två timmar lång) men det är en film väl värd att se, så om du inte kan se den direkt i kväll råder jag dig att se till att spela in Séraphine för att se vid senare tillfälle.
BleuBlancRouge 