RSS Flöde

Etikettarkiv: Xavier Palud

På spaning efter den Luc Besson som flytt

a-l-aveugle-2012-23382-750248816

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.

La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Postat den

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.