Duvivier och Gabin – ett fantastiskt team!

Den 17 maj 1904 föddes en av fransk films största och tillika en av mina stora personliga favoriter, skådespelaren Jean Gabin, och det är en tradition här på BleuBlancRouge att detta datum varje år skriva om en av de knappa hundra filmer han spelade in under sin långa karriär.

I år handlar det om La Belle Equipe (eller Jean från Paris som den fick heta i Sverige) från 1936 i regi av Julien Duvivier. Duvivier och Gabin gjorde att antal anmärkningsvärda filmer tillsammans, varav denna och Pépé Le Moko (Pépé från Marseille) får räknas som de främsta gjorda före Andra världskriget och Voici le temps des assassins (Han kom från Marseilles) som den främsta gjord efter.

Flera av Julien Duviviers filmer kännetecknas av hans pessimistiska livssyn, präglad av världsläget på 30-talet och La Belle Equipe är inget undantag. Men som en del av den så kallade poetiska realismen som var en stark trend inom fransk film på 30-talet innehåller den också varma och vackra ögonblick.

La Belle Equipe handlar om fem arbetslösa unga män som gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Men en dag ser det ut som att deras lycka vänt. De vinner en stor summa på lotteri. De bestämmer sig för att hålla ihop gänget och satsa pengarna i ett gemensamt projekt; en så kallad guinguette. De köper en förfallen fastighet och börjar gemensamt rusta upp den. Men hur stark och solidarisk är gruppen egentligen? Utmaningarna börjar snart att komma en efter en.

Filmen blev ingen omedelbar succé men har med tiden kommit att betraktas som ett mästerverk och den innehåller scener som blivit klassiska. Däribland den där Jean Gabin sjunger Quand on se promène au bord de l’eau  vilken hjälpte till att göra låten till en dåtida hit.

La Belle Equipe är lite knepig att få tag på i Sverige men finns sedan något år tillbaka i en finfin nyrestaurerad fransk utgåva.

Den mörkaste noir Gabin-dagen till ära

Jag har några traditioner här på bloggen som jag håller hårt på även om takten när det gäller publicerade inlägg inte är den jag skulle önska. En av dessa är att den 17 maj skriva om några rader om någon av alla de filmer som Jean Gabin medverkade i under sin långa karriär. Helt enkelt för att hylla denne gigant inom fransk film och tillika personliga favorit på denna hans födelsedag.

I år föll valet på en av de mörkaste av franska noir-filmerna. Ja, kanske till och med den mörkaste: Voici le temps des assassins (eller Hon kom från Marseilles som den svenska titeln fick bli) i regi av Julien Duvivier från 1956. Det var en återförening av radarparet Duvivier och Gabin som bland annat med stor framgång samarbetade i den stilbildande Pépé le moko (Pépé från Marseille från 1937).

Julien Duvivier brukar omtalas för den pessimism och det mörker som genomsyrar hans filmer, vilket såklart har en del med den tid i vilken han var verksam att göra, och Voici le temps des assassins är något av ett typexempel. Det är som jag redan varit inne på en noir-film, men den är inte av den hårdkokta sorten utan har starka drag av drama också.

Den inleds med några fantastiska och fina bilder från Les Halles i Paris som området såg ut förr innan det revs för att ge plats åt det köpcentrum som många sentida Parisresenärer förknippar platsen med. Handlingen tar sin början med att en ung kvinna anländer till Paris.

Catherine som hon heter (utmärkt spelad av Danièle Delorme) söker upp den omtalade kocken André (Jean Gabin) på hans restaurang invid Les Halles. Hon presenterar sig som dotter till hans före detta fru som han sedan länge är skild från och berättar att mamman nyligen dött. André tar Catherine under sina vingar. Så långt är allt väl, men snart visar det sig att Catherine kanske inte är den väna gestalt som hon verkar vara.

Voici le temps des assassins räknas (trots det mörker, den cynism och det manipulativa beteende som delar av persongalleriet ger uttryck för) som en klassiker och bland dess mest namnkunniga tillskyndare återfinns bland andra François Truffaut och Bertrand Tavernier. Jag kan tycka att Duvivier gjort bättre filmer, men det är något fängslande och raffinerat över hans iscensättning av berättelsen. Skådespelarna är genomgående utmärkta och Armand Thirards svartvita foto är fantastiskt. Och bara de där inledande bilderna från Les Halles och det utomordentliga tidsdokument de gör filmen till gör den till i det närmaste obligatorisk att se för den som hyser varma tankar för den franska huvudstaden (och vem gör inte det ;)).