Det drar ihop sig…

Mindre än en timme till avspark. Pulsen är i stigande och nervositeten börjar på allvar att sätta in. Men oj, vad kul det ska bli. Frankrike är tillbaka på den nivå landet som fotbollsnation ska befinna sig på. Som ett av världens allra främsta. Drömmen om att den 14 juli få fira dubbelt: både nationaldag och ett nyvunnet VM-guld lever i allra högsta grad, det här franska laget har kapacitet att störa alla de kvarvarande lagen. Men uppgiften i kväll blir riktigt tuff, för även om Tyskland förutom i överkörningen av Portugal i den första gruppspelsmatchen inte övertygat i turneringen är det ett lag att ta på allra största allvar.

Dessutom är jag, som jag varit inne på tidigare, lite orolig att avsaknaden av Franck Ribérys spetskompetens till slut kommer att märkas och få konsekvenser. För att kunna gå hela vägen behövs oftast spelare av den kalibern. Jag håller tummarna för att Antoine Griezmann, som spelar från start i kväll, går in och gör en stormatch. Griezmann som för övrigt ryktas vara på väg till mitt älskade PSG. Inte mig emot, i så fall. Men nu tänker vi inte på klubblagsfotboll. Nu är det full koncentration på VM. Det är kvartsfinaldags. Det är Frankrike mot Tyskland. Det är hur kul som helst! Allez, Les Bleus!

Äntligen dags igen!

Det finns få saker som jag tycker är lika häftiga som ett stort mästerskap i fotboll. När det vankas VM eller EM är min ambition alltid att se alla matcher, vare sig Sverige är med eller inte. Vi är bara inne på den fjärde dagen av världsmästerskapet än men såhär långt har jag sett alla matcher. Men det är klart, vissa matcher känns mer speciella än andra. Naturligtvis Sveriges i de fall där Sverige har lyckats kvalificera sig, men också Italiens och Frankrikes. Min kärlek till det italienska landslaget daterar sig till VM i Spanien 1982 (det första fotbollsmästerskap som jag kommer ihåg helt och hållet och medvetet följde), medan kärleken till Frankrike inte riktigt är lika gammal.

Mitt frankofila jag föddes som jag har varit inne på tidigare här på bloggen några år in på 80-talet och den där frankofilin smittade av sig även på mina fotbollsmässiga sympatier lite senare. VM i Mexiko 1986 var det första mästerskap där jag började följa det franska landslaget med mer positiv blick och därifrån har det utvecklats. Sedan hade ju franska landslagsfotboll en lite tyngre period, man misslyckades till exempel kvala in till världsmästerskapen1990 och 1994 (efter att ha hamnat efter Sverige och Bulgarien i kvalgruppen) så det var egentligen inte förrän i hemma-VM i Frankrike som jag som fullskalig frankofil fick nöjet att följa ett franskt landslag nästa gång. Det blev som bekant en synnerligen angenäm upplevelse med VM-guld och fullständig upprättelse.

EM 2000 och VM 2006 blev närmast perfekta fotbollsupplevelser för mig, helt perfekt hade naturligtvis varit om Sverige gått hela vägen och vunnit, eftersom Frankrike och Italien i dessa mästerskap möttes i final. I bägge fallen blev det dramatiska, välspelade och härliga matcher. En dröm för min del vore såklart en repris på det i Rio de Janeiro om en knapp månad. Italien tog ju ett litet steg mot ett sådant scenario genom att i natt svensk tid inleda sin turnering med att rättvist besegra England med 2-1. Italien var ju också i final i EM för två år sedan så där finns det relativt färska, fina minnen att falla tillbaka på.

När det gäller Frankrike har det dock varit motgång på motgång sedan den där VM-finalplatsen 2006. Själva finalen där kan väl också sägas ha varit en motgång eftersom det blev förlust på straffar och ikonen Zinedine Zidane fick avsluta sin spelarkarriär i skam efter att ha blivit utvisad efter att i förlängningen ha satt en dansk skalle i bröstet på den italienske försvararen Marco Materazzi, men ett VM-silver bör rimligtvis ses som en framgång.

EM 2008 slutade redan i gruppspelsfasen, vilket också var fallet i det senaste världsmästerskapet i Sydafrika för fyra år sedan. I EM för två år sedan gick det något bättre. Då blev det trots allt en kvartsfinalplats (trots förlust mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen) men Frankrike gjorde en tämligen blek figur även i den turneringen. Vad värre är så har fransk landslagsfotboll under åren sedan 2006 skaffat sig ett dåligt rykte och fått något av ett löjets skimmer över sig. Värst var läget under och efter VM i Sydafrika. Då utspelade sig de inre stridigheter som det länge ryktats om inför mer eller mindre öppen ridå och spelare skickades av disciplinära skäl hem mitt under brinnande mästerskap.

Frankrike lyckades förvissa endast med ett nödrop kvalificera sig till detta världsmästerskap men sedan dess verkar förbundskapten Didier Deschamps ha fått ordning på sina styrkor. De värsta oroshärdarna har rensats ut ur truppen och det har till synes givit resultat. Spelet har börjat stämma och det finns en glädje i det franska spelet som man inte har sett på många år nu. Spelarna verkar trivas tillsammans och då har resultaten också kommit. I den sista matchen inför resan till Brasilien besegrades Jamaica (inte det tuffaste motståndet i världen, jag vet, men ändå) med hela 8-0. Detta utan den skadade fixstjärnan Franck Ribéry i truppen. Ribéry som också kommer att missa VM.

Om bara två timmar är det avspark i Frankrikes första match i detta VM. Honduras står för motståndet och då får vi se hur det står till med den franska landslagsfotbollen även i skarpt läge. För det är klart att det är skillnad på träningslandskamp och tävlingslandskamp. I synnerhet i ett världsmästerskap där marginalerna är små och där varje misstag kan vara ödesdigert. Frankrike är naturligtvis storfavorit i mötet med Honduras, men favoritskap betyder ingenting. Fråga bara Uruguay (fyra i förra VM) som i går fick stryk med 1-3 mot Costa Rica. Jag tar absolut inte ut något i förskott men tycker ändå att det känns riktigt bra när det gäller möjligheterna för Frankrike att sätta avtryck i detta VM. Och då menar jag positiva avtryck och inte den typ av avtryck som Frankrike har satt de senaste mästerskapen. Allez, Les Bleus!

Bleu Blanc Rouge – Suède

Återigen, det blir inte alltid som man tänkt sig. Någon högra makt måste ha missförstått mig när jag häromdagen inför semifinalerna i fotbolls-VM för damer skrev att jag önskade mig en final mellan Sverige och Frankrike. Nu blir det förvisso på sätt och vis just en sådan, men det var inte en final om bronset jag menade. Efter 1-3 för såväl Frankrike mot USA som Sverige mot Japan i semifinalerna möts ikväll Frankrike och Sverige i match om tredjepris. Inte alls fy skam att nå en match om plats 3 och 4 i hela världen, men det var ju den där häftiga kampen om guldet jag ville skulle stå mellan mina två favoritländer. En bronsmatch kan dock bevisligen också bli en härlig upplevelse. Vilken fotbollsintresserad svensk som var gammal nog att uppleva det kommer inte med välbehag ihåg bronsmatchen mot Bulgarien i VM 1994? 4-o blev det i den klang och jubel-föreställningen. Så det finns all anledning att se fram emot kvällens match mellan Sverige och Frankrike. Och det här gången är det ju dessutom en liten win-win-situation. Jo, jag kommer självklart att hålla på Sverige, men om det skulle bli så att Frankrike vinner så finns det naturligtvis inget annat landslag som jag hellre ser att Sverige förlora mot. Med andra ord kan jag se fram emot att vara nöjd oavsett resultat. Fantastiskt nöjd om Sverige vinner och skapligt nöjd om Frankrike vinner.

Matchen sparkar under alla omständigheter igång klockan 17.30. Mitt råd till dig är återigen att se den om du kan. Det finns all anledning att tro att det blir en bra match, att två revanschtörstande kommer att ta den sista chansen för den här gången att visa upp sig från sin bästa sida och på sitt allra bästa spelhumör. Och som sagt, ett trevligt land kommer garanterat att vinna.

Allons enfants du fjällhöga nord

Temperaturen stiger. Fotbollsfebern sprider sig. I kväll avgörs semifinalerna i fotbolls-VM för damer och nu är det hög tid att forma en svenskfransk allians, åtminstone till på söndag då finalen avgörs. För visst vore det häftigt med en final mellan Sverige och Frankrike? Det är onekligen lockande toner för ett frankofilt svenskt öra. Sverige spelar som de flesta vet semifinal mot Japan senare i kväll, avspark är det närmare bestämt klockan 20.45. Frankrike går in i elden redan nu klockan 18 och möter USA. Om vi för en stund bortser från det faktum att USA leds av en svensk förbundskapten så är det väl, kära frankofila blogvänner, ändå dags att konstatera att Frankrikes sak är vår. I den matchen i alla fall. Om allt går i lås och det blir en final mellan Frankrike och Sverige kommer det såklart att förändra läget. Men det tar vi då. Jag vill härmed uppmana alla som har möjlighet till det att bänka sig framför tv-apparaterna och kolla in båda matcherna. Inte bara för att det är svensk-franska intressen i dem, utan också för att det högst förmodligen kommer att bjudas på både underhållande spel och stor dramatik. Det finns ingen anledning att tro något annat efter den oerhört dramatiska kvartsfinalomgången där alla matcher, utom Sveriges, avgjordes i förlängning eller på straffar.

Med tanke på hur välspelat och underhållande hela detta världsmästerskap hittills har varit borde det bli det stora publika och mediala genombrotten för damfotbollen. Ett synnerligen välförtjänt sådant i så fall, efter alla dessa år. Jag ångrar sannerligen inte mitt beslut, som jag skrev om för några veckor sedan: att i jämställdhetens namn behandla detta mästerskap som jag skulle ha behandlat ett mästerskap för herrar, det vill säga att om möjligt se alla matcher. Det har bjudits på riktigt fin fotboll. Och så skadar det såklart inte att det har gått så bra för både Sverige och Frankrike. Så allez, les Bleues och heja, Sverige! BleuBlancRougeSuede, quoi. Det är melodin för kvällen. Nu går jag och tar plats framför tv:n och ska dessutom försöka fundera ut vilken film jag ska se i morgon för att uppmärksamma att det är den 14 juli. Några tips? Någon speciell film som är obligatorisk och hör samman med den franska nationaldagen?

Idrott är också kultur

Webadressen till den här bloggen är som bekant bleublancrougesuede. I kväll är det dags för bleublancrouge suède i praktiken. I Slovakien av alla länder. Där pågår årets VM i ishockey och i kväll möts Frankrike och Sverige. Normalt sett brukar jag, trots mitt stora sportintresse, inte tycka att hockey-VM är något att yvas över, men den här matchen tänker jag inte missa. Det känns nästan som en tanke att det blir en bleublancrouge-suède-match såhär en vecka efter att jag sjösatte det här bloggprojektet. Att det sedan förmodligen inte är någon blivande klassiker till match vi pratar om är en annan sak. Sverige ska vinna ganska komfortabelt, även om den franska hockeyn har gjort vissa framsteg på senare år. Och bara för ordnings skull – jag må vara stor Frankrikevän, men i kväll håller jag självklart på Sverige. Sedan får Frankrike gärna skrälla mot de andra lagen.

Förutom att fundera på kvällens hockeymatch lyssnar jag ytterligare ett varv på duon Brigittes spännade skiva Et vous, tu m’aimes? Den tänkte jag skriva mer om i morgon. Så mycket kan jag dock redan nu avslöja att jag tycker att den är bra. Riktigt bra.