Med näsa för kvalitet

Dags att fira en milstolpe. BleuBlancRouge firar 200. Och detta det 200:e inlägget ägnar jag åt det senaste kapitlet i mitt pågående projekt att undersöka rötterna till min frankofili. En viktig del i detta projekt går ut på att jag ser om de filmer som en gång i tiden fick mig att älska fransk film.

Den här gången har jag tagit an den film som fick mig att verkligen och på riktigt allvar älska det franska spåket. Inte för att jag inte skulle ha gillat det tidigare, för det gjorde jag, men det var när jag på vårkanten 1991 såg Jean-Paul Rappeneaus filmatisering av Cyrano de Bergerac som steget från en fascination till ren förälskelse togs.

Att sedan skulle ta ytterligare dryga tio år innan jag tog tag i situationen och började plugga och lära mig franska säger mer om min egen bekvämlighet än kärleken till språket och det är en helt annan fråga.

Rappenaus version, som släpptes i Frankrike 1990, framstår för varje gång jag ser om den mer och mer som den ultimata filmversionen av Edmond Rostands klassiska pjäs. Manusbearbetningen, som är gjord av Jean-Paul Rappeneau själv i samarbete med Jean-Claude Carrière, är suveränt genomförd.

Scenversionen som i sin oavkortade form omfattar cirka 4 timmar har kokats ned till dryga två timmar film utan att för den skull egentligen tappa något på vägen. Originaltexten har också omarbetats och moderniserats en aning när det gäller det rent språkliga men rytmiken i dialogen, som alltjämt är på vers, är fortsatt suverän.

Det är en ren fröjd att bara lyssna på den här filmen. Vilket självklart också har en del att göra med att skådespelarna som framför den gör det så bra och inlevelsefullt. Gérard Depardieu gör i titelrollen det som förmodligen kommer att visa sig vara sitt livs roll. På sätt och vis är det heller kanske inte så konstigt att han briljerar just i den här rollen.

Det är trots allt en roll som han är som född för att göra. Komplexa karaktärer som kombinerar ett tufft yttre med en känsligt inre har ju varit något av hans paradgren och om man pratar om den typen av karaktärer så finns det få lika välskrivna som just titelrollen i Cyrano de Bergerac.

Men det är inte bara herr Dépardieu bland skådespelarna som förtjänar att lyftas fram. Anne Brochet gör en fantastisk Roxanne och Vincent Perez är utmärkt som Christian. De tre rollfigurerna är berättelsens nav och när de fungerar så suveränt bra som här så går det inte gärna att misslyckas.

Lägg därtill den finfina manusbearbetningen som jag redan har varit inne på, Jean-Paul Rappeneaus säkra regi, Pierre Lhommes vackra foto och inte minst Jean-Claude Petits fina musik och det är lätt att förstå att det här är en härlig filmupplevelse utöver det vanliga.

En film värdig en milstolpe som det 200:e blogginlägget på en frankofilblogg. Och när det gäller kärleken till det franska språket efter att ha sett om Cyrano de Bergerac citerar jag Tomas Ledin: jag är lika hopplöst förälskad nu som då.

Med en enkel tulipan…

Så var även jag på banan detta nya år 2012. God fortsättning, förresten! Nyårshelgen är för mig filmhelgen framför andra. Det är en helg då jag gärna mer eller mindre barrikaderar mig i tv-soffan och ser så många filmer jag bara kan under dagarna två, endast med avbrott för att äta gott och korka upp flaskan med nyårsfirardryck vid tolvslaget. Den nyss avklarade nyårshelgen blev precis så. Åtta filmer han jag med denna gång.

Åtta filmer av varierande slag. Av någon anledning förknippar jag dock särskilt äventyrsfilm med nyår och den här nyårshelgens äventyrsfilm blev för min del en klassisk fransk. Fanfan la Tulipe (eller Den gyllene tulpanen som den fick heta i Sverige) från 1952. Det är en film som innehåller allt en bra äventyrsfilm ska ha. Action, kärlek, humor och storslagna scener. Dessutom utrustad med en hel del glimt i ögat.

Fanfan la Tulipe utspelas mitt under det brinnande Europeiska sjuårskriget (1756-1763). Titelpersonen är en aningen självgod, men älskvärd ung man av enkel börd. Han är en notorisk kvinnokarl men också en hejare på att fäktas. För att undkomma ett påtvingat giftermål tar han värvning i armén, vilket passar honom utmärkt eftersom han då tror sig kunna träffa kung Ludvig XV:s dotter som en falsk spåkvinna har fått honom att tro att han är förutbestämd att gifta sig med.

Trots att spåkvinnan försöker att få honom att förstå att hon bara hittat på allt är han villig att riskera till och med sitt liv för att uppvakta prinsessan. Något som inte uppskattas, vare sig av hans överordnande eller av kungen själv. Fanfans djärvhet och gränslösa tilltro till sig själv försätter honom i den ena knipan efter den andra – och bjuder oss tittare på ett fartfyllt och synnerligen underhållande äventyr.

Titelrollen spelades av Gérard Philpe som väl närmast kan beskrivas som en fransk motsvarighet till Erroll Flynn. Rollen som Fanfan var kanske den främsta som den då stora idolen Philipe han göra innan han tragiskt avled redan vid 37 års ålder. Rollen som spåkvinnan gjordes av Gina Lollobrigida som genom den fick sitt stora genombrott.

Fanfan la Tulipe blev på sin tid en stor succé. Drygt 6,7 miljoner personer såg den på bio i Frankrike, men det var långtifrån alla som uppskattade den. Det var en av de filmer som Truffaut, Godard och de andra blivande regissörerna främst riktade sin ilska mot när de i egenskap av filmkritiker i legendariska Cahiers du Cinéma formulerade den kritik mot fransk film som sedan mynnade ut i deras skapande av den nya vågen.

De såg Fanfan la Tulipe, Gérard Philipe och filmens regissör Christian-Jaque (och de drog sig inte för direkt personangrepp) som symboler för den typ av simpel underhållning som de avskydde. Jag tycker att den kritiken var obefogad. Visst det är i första hand en underhållningsfilm, men den har också ett starkt satiriskt drag och ett tydligt antikrigsbudskap. Som äventyrsfilm betraktat är det en riktig pärla.

2003 kom en nyinspelning av Fanfan la Tulipe i regi av Gérard ”Taxi” Krawczyk och med Vincet Perez och Penélope Cruz i huvudrollerna ut. Den kan du dock med gott samvete hoppa över.