Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.