Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Tro och tvivel

Dags för att återigen skriva några rader om en film som varit ute ett tag och som jag inte skrivit om tidigare. I dag blir det om något som närmast kan beskrivas som ett lågintensivt brinnande deckardrama i religiösa miljöer.

Xavier Giannolis film Uppenbarelsen (L’apparation i original) från 2018 handlar om den ärrade franske krigskorrespondenten Jacques Mayano som kallas till Vatikanen. Väl där anlitas han för att vara objektiv granskare i en grupp som utsetts att utreda om den 16-åriga flicka i en fransk by som säger sig ha sett Jungfru Maria i en uppenbarelse verkligen har gjort det och om händelsen därför ska få officiell kyrklig status.

Flickan Anna, som hon heter, har redan fått ett hängivet följe och många är de som beger sig på pilgrimsfärd för att se och lyssna till henne. Den lokala prästen och hans närmaste är övertygade om att hennes uppenbarelse är ett verkligt mirakel och de ser på Vatikanens utredare med skeptiska ögon. Och än mer så till den världslige Jacques. Men mellan Jacques och Anna växer sig sakta men säkert under utredningens gång fram någon sorts band.

Alltid utmärkte Vincent Lindon är lika återhållet intensiv som vanligt i sitt gestaltande av den sanningssökande agnostikern Jacques och unga Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som den fromma men också plågade Anna.

Xavier Giannoli låter berättelsen ta den tid den behöver för att utvecklas och filmen landar på 140 minuters speltid. En väl tilltagen speltid naturligtvis men jag upplever det som att Uppenbarelsen försvarar den och bara i enstaka fall tappar tempo och intressenivå.

Den behandlar båda sidor i själva grundkonflikten med stor respekt och inkännande, men slår hårt mot den kommersialism och business som uppstår kring den. Uppenbarelsen är en välskriven, intressant och gripande film om stora saker som tro och tvivel men också den lilla människan i skuggan av dessa stora saker.

Hantverksskicklig och mycket fransk thriller

Den franske regissören Fred Cavayé gjorde fick något av ett internationellt genombrott med sin debutfilm Allt för henne (Pour elle) från 2008. Den biovisades i flera länder, även här i Sverige, och ledde till något så ovanligt som en alldeles utmärkt amerikansk nyinspelning (The Next Three Days med Russel Crowe i huvudrollen).

Hans andra långfilm  À bout portant från 2010 gjorde inte lika mycket väsen av sig trots att det är en lika bra film som Allt för henne. Hit till Sverige nådde den först två år efter premiären och den gick direkt till dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Fred Cavayés tredje långfilm Mea culpa gick här i Sverige samma öde till mötes som Point Blank, det vill säga direkt till dvd-hyllorna. Men den här gången gick det i alla fall lite snabbare för den att ta sig hit. Mea culpa hade franska biopremiär tidigare i år.

Mea culpa kan ses som den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi och den bjuder på mer av samma vara som  Allt för henne och Point Blank. Det är med andra ord en tät och tuff thriller med högt tempo och melankolisk underton. Filmen utspelas i sydfranska Toulon och i huvudrollerna ses Vincent Lindon och Gilles Lellouche, som spelade i huvudrollen i Allt för henne respektive Point Blank. De spelar de bästa vännerna Simon och Franck. För sex år sedan var de båda poliser men en tragisk händelse förändrar deras liv. Alkoholpåverkad är Simon med i en trafikolycka som berövar tre personer livet.

Simons tillvaro kraschar fullständigt. Han blir av med jobbet, döms till fängelse och hans äktenskap går i stöpet. När han släpps från fängelset är han mer eller mindre en bruten man, ständigt plågad av dåligt samvete över det som hänt. Vänskapen med Franck består dock och han får ett jobb på en väktarfirma. Sakta men säkert börjar han få ordning på sitt liv och kunna närma sig och bygga upp förtroendet hos sin 9-årige son Théo igen.

Då riskerar allt att rämna igen. Théo blir av en slump vittne till en uppgörelse i den undre världen är därmed ett jagat villebråd. Simon och Franck tar upp kampen mot en minst sagt hänsynslös fiende.

Det är definitivt si och så med trovärdigheten i Mea culpa, men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Fred Cavayé är en av de just nu främsta företrädarna för denna typiskt franska actionthrillerundergenre som i Frankrike brukar benämnas polar. I bänder Fred Cavayé på trovärdigheten lite väl mycket, men överlag håller han sig enligt min mening ändå på rätt sida av gränsen för det överdrivna och löjeväckande. Och den avslutningen är, trots att den tangerar den där gränsen, en rejält svettig nagelbitare.

Det går undan och de skickligt iscensatta actionsekvenserna avlöser varandra. Precis som i Fred Cavayés två tidigare filmer är tiden en viktig faktor i berättelsen och rollfigurerna slåss mot klockan. Fotot och  klippningen håller hög klass och Vincent Lindon och Gilles Lellouche övertygar i sin roller, såväl i actionsekvenserna som i de mer dramatiska (jodå, det finns utrymme för sådana också i denna täta, knappt halvannan timme långa film).

En varning är dock på sin plats. Mea culpa är en bitvis riktigt våldsam film med en ofta väldigt mörk klangbotten.

Finfin fransk film på tv i dag igen

SVT:s tablåläggare fortsätter att sprida frankofil glädje. Efter gårdagens två fina filmer fyller man i dag på med den utmärkta Mademoiselle Chambon från 2009. Filmen som är regisserad av den tonsäkre vardagslivsskildraren Stéphane Brizé visas på SVT2 med start klockan 22:15.

Mademoiselle Chambon är en tystlåten och nedtonad, men känslostark film och lika oväntad som drabbande passion mitt i livet. Den utspelas i en mindre stad fransk stad. Muraren Jean är lyckligt gift och lever ett lugnt och ordnat liv med fru och ett barn. En dag följer han med sin son till skolan för att berätta om sitt jobb för dennes skolklass. Där får han kontakt med sonens lärarinna Véronique, titelns Mademoiselle Chambon.

Det slår kanske inte gnistor mellan dem vid första ögonkastet men någon sorts spänning uppstår i alla fall. Trots att de på sätt och vis är väldigt olika som människor och kommer från helt olika bakgrunder. Efter att han tackat ja till att hjälpa henne med att byta fönster i hennes lägenhet djupnar deras vänskap och sakta men säkert växer något annat fram mellan dem. Något som sänder chockvågor genom Jeans tillbakadragna och välordnade liv.

Det är med andra ord en på ytan enkel och föga spektakulär berättelse, men under ytan bubblar det av känslor. I huvudsak återhållna sådana. Det är en karaktärsdriven historia som lever mycket högt på säker regi och i all tysthet smått briljant skådespeleri. Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain (som intrikat nog tidigare var ett par privat och har ett barn tillsammans) är fantastiskt bra i rollerna som Jean och Véronique.

Med mycket små gester och helt utan åthävor lyckas de göra sina respektive rollfigurer till i alla avseenden fullständigt trovärdiga människor av kött och blod. Utan att behöva säga något gestaltar de på ett utmärkt sätt det inre tankespelet och den tvehågsenhet bägge känner inför det som sker. Även Aure Atika, som spelar Jeans hustru Anne-Marie, förtjänar allt beröm hon kan få.

Några övertydligheter när det gäller att etablera Jeans obildade arbetarklassbakgrund hade definitivt kunnat tvättats bort från manuset och någon annan skönhetsfläck går att skönja i filmen men det är småsaker i det stora hela.

Mademoiselle Chambon är en riktigt bra film. Trots sitt melankoliska anslag strålar den av humanism och mänsklig värme och blir därmed en film att bli lycklig av. Det är en film om det där märkliga som vi kallar livet och sådant som kan inträffa mitt i den vardagliga lunken, när vi som allra minst väntar oss det.  Och konsekvenserna av de där avgörande händelserna i det tysta.

In i det urbana mörkret med Claire Denis

Den franska regissören Claire Denis fick högst välförtjänt ta emot ett Lifetime Achievement Award vid årets Stockholms filmfestival. Hon är en sann filmkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Hennes filmer är inte alltid helt lyckade men aldrig ointressanta.

Hennes senaste film Les Salauds (Svinen i Sverige) fick lämpligt nog svensk biopremiär bara någon vecka efter att hon hade besökt Stockholm för att ta emot det där priset och det är den, möjligtvis med undantag för Trouble Every Day från 2001, mörkaste filmen hon gjort hittills. Det är en nattsvart thriller som utspelas i ett samtida Paris och berör riktigt tunga ämnen.

Det är en på sedvanligt Claire Denis-vis gåtfull berättelse som lämnar massor åt publikens själv att tolka. En hel del av berättelsen sker i det som inte visas i bild och att dialogen, återigen som vanligt hos Claire Denis, är synnerligen sparsmakad är det inte alltid helt lätt att hänga med.

Men mitt i allt det mörka, det är ytterst få scener i filmen som utspelas i dagsljus, har den också, mycket tack vare mångårige medarbetaren Agnès Godards fina foto, poetiska drag. Den urbana bildpoesin smälter dessutom på ett utmärkt sätt ihop med den brittiska gruppen Tindersticks dystra och minimalistiska filmmusik.

Den stämningsfyllda och olycksbådande inledningen på filmen sätter tonen direkt. Utan förklaringar till vad som hänt får vi klart för oss att en man har tagit sitt liv och att dennes dotter hittas i chocktillstånd, vandrande naken genom staden.

Händelsen får hennes farbror, kaptenen Marco, att hastigt mönstra av det skepp han för befälet över för att bege sig hem till Paris för att försöka ta reda på vad som hänt. Marco vet inget mer än vi åskådare och vi får reda på det i i den takt han får det. Marco inleder också en relation med grannfrun Raphaëlle, vars liv också innehåller sin beskärda del av mörker. Relationen till Raphaëlle är det enda lilla ljusskenet när Marco steg för steg närmar sig sanningen och berättelsens chockartade upplösning.

Långtifrån alla frågetecken rätas ut och det här är i mitt tycke en av de där filmerna där Claire Denis inte riktigt lyckas fullt ut. Jag har sannerligen inget principiellt emot gåtfullhet på film, då hade David Lynch inte kunnat bli en av mina husgudar, men här tar emellanåt gåtfulheten över berättandet och det blir lite gåtfullhet så att säga för gåtfullhetens skull.

Men som tidigare konstaterat: Claire Denis är aldrig ointressant och när Svinen fungerar gör den det rejält. I sina bästa stunder är den både fängslande och fascinerande. Claire Denis personregi är lika vass som alltid och det gör Svinen till en fint agerad film. Vincent Lindon är kraftfull och som klippt och skuren för rollen som Marco och Chiara Mastroianni glimrar återhållsamt i sin roll som Raphaëlle. Naturligtvis återfinns också Claire Denis-favoriten Alex Descas i rollistan.

Svinen är en resa in i  de mörkaste skrymslena av det som kallas familjerelationer och utforskar olika sorters släktband. Men det är också en politisk film. För med i spelet finns också klass och växande inkomstklyftor i samhället. Genom den redan mörka och olycksbådande och molande berättelsen drar en iskall vind av spår av den ekonomiska krisens i Europa. Och det är dyster bild av vad den gör med medmänskligheten som hon målar upp.

Jämfört med mästerliga Claire Denis-filmer som White Material och Beau Travail står sig Svinen tämligen slätt men en bra och intressant film är det likafullt. För som sagt: ointressant är hon aldrig och en Claire Denis-film är per definition alltid sevärd.