RSS Flöde

Etikettarkiv: Veronikas dubbelliv

Vinterhjärta och smärta

Postat den

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.

Ett dubbelliv som alltjämt fängslar, förför och förtrollar

Postat den

Jag fortsätter att utforska mina frankofila rötter genom att se om filmerna som lade grunden till den frankofil jag är i dag och den här gången handlar det om ett av de verkliga nyckelverken: Krzysztof Kieślowskis Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) från 1991.

Den uppslukade mig totalt då, men det vete katten om jag inte tyckte den om möjligt var ännu bättre denna gång! För vilken fantastisk filmupplevelse, med stark emfas på upplevelse, detta är än i dag!

Efter sitt senkomna genombrott med den anmärkningsvärda Dekalogsvit och östblockets fall fick Krzysztof Kieślowski med Veronikas dubbelliv göra sin första internationella film och med den kom också världsberömmelse och efter den efterföljande Trikoloren-trilogin blev han på sätt och vis själva symbolen för 90-talistisk arthousefilm. Med all rätt dessutom!

För Krzysztof Kieślowski var en på alla sätt unik filmmakare med ett uttryckssätt som ingen annan. Tillsammans med Frihet – den blå filmen (Trois couleurs: Bleu) från 1993 får Veronikas dubbelliv sägas vara hans portalverk.

Det är en rakt igenom fascinerande studie av identitet, intuition och kärlek. Iscensatt och agerad med den största av känslighet, ett poetiskt och bitvis mystiskt konstverk i bild och ljud. Det sistnämnda är viktigt för Kieślowskis användande av ljudspåret och Zbigniew Preisners fantastiska musik är spektakulär och en stor del av upplevelsen.  Fotografen Slowimir Idziak ska också hyllas för fotot i denna film och användandet av ljuset och färgen i det är inget annat än ett mästerstycke.

Handlingen är nog så enkel. Vi får följa polska Weronika och franska Véronique (bägge spelade av en lysande Iréne Jacob). De är födda på samma dag och trots att de aldrig träffas lever de till stor del nästan identiska liv. När Weronika plötsligt dör tycks det förändra Véroniques liv och sätter igång en serie märkliga händelser som tycks kopplade till Weronica.

Veronikas dubbelliv är resultatet av ett samarbete mellan ett antal stora konstnärer på höjden av sin artistiska förmåga. En förtrollande film med en helt egen melankolisk men också upplyftande och livsbejakande ton. Här finns scener jag aldrig kommer att glömma och en emotionell kraft som slår undan benen på mig – varje gång.

Lita inte alltid på det första intrycket

cafe-de-flore-02

En del filmer behöver lite tid på sig för att att upplevelsen av dem riktigt ska sjunka in och mogna.

Det rör sig om filmer som man ofta helt enkelt behöver se flera gånger för att de riktigt ska framstå som så bra som de verkligen är.

Den kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées senaste film Café de Flore var en sådan film för mig.

Jag såg den för första gången vid förra årets filmfestival i Göteborg och blev inte särskilt imponerad. Och då var jag ändå rejält peppad över att få se den.

Inte minst för att just Jean-Marc Vallée tidigare gjort filmen C.R.A.Z.Y som var en av mina starkaste filmupplevelser under hela 00-talet. Eller så var det kanske just därför som Café de Flore initialt blev en besvikelse för mig, för att jag hade så stora förväntningar på den.

Hursomhelst släpptes Café de Flore på svensk dvd för några veckor sedan. Jag beslutade mig för att ge den en ny chans och voilà – den här gången tyckte jag mycket mer om den. Fortfarande inte i nivå med C.R.A.Z.Y förvisso, men en riktigt bra film.

Café de Flore är en långsamt berättad och suggestiv, men också aningen pretentiös, film som berättar två parallella historier på två olika tidsplan. Den ena i ett nutida Montreal och den andra tar sin början i Paris 1969.

Den nutida berättelsen handlar om Antoine, en mycket framgångrik discjockey på väg in i medelåldern. Han har efter en uppslitande separation lämnat sin fru och lever med sin nya kärlek, den flera år yngre Rose.

Antoines ex Carole har dock fortsatt mycket svårt att acceptera det hela och tror stenhårt på att hon och Antoine är tvillingsjälar förutbestämda att leva tillsammans. En uppfattning som Antoines föräldrar också tycks ha.

Det skapar en svår situation för Antoine som trots att han lever med en kvinna som har är djupt förälskad i samidigt framstår som djupt olycklig.

Den andra berättelsen kretsar kring den ensamstående mamman Jacqueline (spelad av en lysande Vanessa Paradis för övrigt) och hennes 7-åriga son Laurent.

Laurents far lämnade Jacqueline strax efter det att Laurent fötts och det visat sig att han har Downs syndrom. Jacqueline vägrar dock att lämna ifrån sig sin son utan vill till varje pris ta hand om honom själv.

Även här kommer en kärlek så stark att den nästan tangerar besatthet in i bilden och den drabbar Laurent när han träffar den jämnåriga Véronique, även hon med Downs syndrom, på skolan där han går. De två blir snabbt helt oskiljaktiga, dock inte till glädje för alla inblandade.

Jean-Marc Vallée korsklipper filmen igenom mellan de två berättelserna och börjar ganska snabbt också att visa på hur mycket de liknar varandra och på sätt och vis också hakar i varandra.

Det är en film som resonerar och filosoferar kring begrepp som kärlek och lycka, men också ödesbestämdhet och den fria viljan.

På så vis har den en hel del gemensamt med filmer som Krzysztof Kieslowskis Veronikas dubbelliv (Le double vie de Véronique) från 1991, det är förmodligen inte någon slump att Jean-Marc Vallée har gett Laurents kärlek just namnet Véronique, och stämningen i Café de Flore är emellanåt nästan lika melankolisk som den i Kieslowskis mästerverk.

Innan jag seglar iväg totalt och får det att låta som att vi skulle ha med någon ny Veronikas dubbelliv att göra här så är det säkrast att jag skruvar ner det snacket några snäpp.

Även om Jean-Marc Vallée gjort en tänkvärd och gripande film med ett fantastiskt vackert foto och ett suggestivt använt soundtrack så är filmen egentligen inte ens i närheten av bildpoesin och den hjärtskärande skönheten i Veronikas dubbelliv.

Men då jämför vi som sagt också med ett kraftfullt mästerverk och det är i ärlighetens namn inte särskilt rättvist.

Café de Flore är en utmanande film. Tempot i filmen är förvisso ganska lågt men korsklippningen mellan berättelserna är samtidigt en aning snårig. Den balanserar dessutom på något märkligt sätt mellan att vara övertydlig och subtil.

Något som kanske låter som en brist och något som skulle ge ett splittrat intryck, vilket det också gjorde första gången jag såg den. Men när jag nu såg den för andra gången föll liksom bitarna på plats och de motstridiga signalerna som filmen ger skapade istället  en intrikat och suggestiv väv.

En del kan säkert störa sig på de inslag av mysticism och new age som förekommer i filmen, men jag tycker att Jean-Marc Vallée håller det hela i schack och på en nivå som bara gör det spännande och suggestivt.