RSS Flöde

Etikettarkiv: Veep

Ganska kul, herr minister!

Postat den

Quaidorsay

Politisk satir är en tacksam genre. Inte så att all politisk satir nödvändigtvis blir bra, men i den inbyggda självgodhet och pompösa självupptagenhet som finns i maktens korridorer finns något som gör att det är svårt (ja, nästintill omöjligt) att misslyckas helt. Den regerande världsmästaren i att med sylvass skärpa och skoningslöshet dra ner byxorna på den där självupptagenheten och egoismen som frodas i de där korridorerna får väl sägas vara skotske Armando Iannucci. Med hejdlöst roliga tv-serier som Trist, herr minister och dess amerikanska version Veep och långfilmen In The Loop har han utan tvekan förtjänat det epitetet.

Armando Iannuccis ande svävar tydligt över den franska filmen Quai d’Orsay från förra året och som sedan några veckor tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln The Minister. Den direkta förlagan till filmen är förvisso inte någon av Iannuccis skapelser utan en i Frankrike redan kultförklarad tecknad serie. Manuset till serien skrevs, under pseudonym, av en diplomat som arbetade nära Dominique de Villepin under dennes tid som fransk utrikesminister mellan 2002 och 2004 och den allmänna uppfattningen är att seriens och filmens utrikesminister Alexandre Taillard de Vorms i själva verket är ett nödtorftigt dolt porträtt av Dominique de Villepin. Eller nidporträtt kanske är ett bättre ord för att beskriva vad det här handlar om.

Filmens egentliga huvudperson är annars Arthur Vlaminck, en ambitös och lätt idealistisk ung man som just utexaminerats från elitskolan ENA. Han headhuntas som talskrivare till Alexandre Taillard de Vorms och tackar naturligtvis ja till jobbet. Det visar sig dock erbjuda många fler utmaningar än han kunnat föreställa sig. För att vara talskrivare innebär så mycket mer än att bara skriva tal. Han tvingas den hårda vägen lära sig att navigera runt i utrikesministeriets lokaler belägna vid Quai d’Orsay. Och då menar jag inte att rent geografiskt navigera sig utan att lära sig att parera inte bara den lätt excentriske ministerns nycker utan av hans övriga entourages.

The Minister är regisserad av veteranen Bertrand Tavernier. Den nominerades till tre César vid årets gala och vann en, Niels Arestup för bästa manliga biroll. En aning märkligt nog blev inte Thierry Lhermitte nominerad för bästa manliga huvudroll. Han är nämligen riktigt bra och underhållande i rollen som utrikesministern, här kommer hans gedigna bakgrund som komiker till sin rätt. En mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat överdriva och spela över i rollen men Thierry Lhermitte lyckas med exakthet och återhållsamhet få ut det mesta av potentialen i rollen.

Bertrand Tavernier regisserar med säker och flyhänt hand och filmen karaktäriseras av ett lugnt och kontrollerat flyt i berättandet. Det gäller dock att vara uppmärksam under tittandet, som i alla politiska satirer av det här slaget är det många personer och skeenden att hålla reda på.

The Minister är bitvis riktigt rolig och underfundig men de där riktiga gapskratten lyser med sin frånvaro. Om man jämför med någon av Armando Iannuccis skapelser står den sig ganska slätt. Satiren är inte lika vass, persongalleriet inte lika färgstarkt och tonläget mycket lägre. The Minister är en djupt underhållande film men kanske inte så mycket mer.

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Postat den

ridicule1

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.