RSS Flöde

Etikettarkiv: Vanessa Paradis

Frankofiliskolan del 7: Florent Pagny

Dags för ytterligare en lektion i frankofiliskolan, serien där jag räknar ner de tio mest sålda skivorna av en frankofon artist eller grupp och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike någonsin.  Den här gången ska vi ta oss an det sjunde mest sålda albumet: Savoir aimer av Florent Pagny från 1997.

Han inledde sin artistiska karriär som skådespelare men har sedan han 1988 fick en flygande start på karriären som musiker genom att nå förstaplats på hitlistorna med sin egenskrivna debutsingel N’importe qoui främst ägnat sig åt musiken.

Den omedelbara succén höll i sig ett tag men han blev också tidigt en kontroversiell figur inom franskt nöjesliv, främst genom att han som 26-åring inledde ett förhållande med den då 15-åriga Vanessa Paradis. Något som fick honom att göra bittra utfall främst mot den franska pressen, inte minst i låten Presse qui roule från 1990.

Några år senare tog han beslutet att sluta skriva sina låtar själv och i stället låta andra skriva låtarna åt honom. Något som skulle visa sig vara ett genidrag, vilket inte minst 2 miljoner sålda ex av Savoir aimer är ett exempel på.

Inför arbetet med skivan skickade han ut ett erbjudande om att skriva låtar till skivan till dåtidens låtskrivargrädda men också till några unga talanger. Jean-Jacques Goldman, Eric Benzi, Zazie och Jacques Veneruso var alla etablerade när de levererade låtar till skivan, men det var en nykomling som på sätt och vis stal showen och var den främsta arkitekten bakom succén.

Pascal Obispo, som då var okänd men efter det blivit synnerligen framgångsrik som såväl artist i eget namn som låtskrivare åt andra, levererade tre mycket starka låtar, däribland titelspåret som visade vägen genom att nå toppen av försäljningslistorna som förstasingel från skivan och Chanter som även den är en av Florent Pagnys mest uppskattade låtar.

Vad är då Savoir aimer för en skiva? En för sin tid tämligen typisk skiva inom mer ”vuxen”-pop, skulle jag säga. Produktionen är luftig och typisk för 90-talet. Låtarna spänner från den inledande titelspårets mer muskulösa rockballaduttryck via latinamerikanskdoftande Sierra Cuadrada och riviga Une place pour moi till den melodiskt och textmässigt intrikata Zazie-kompositionen Combien ça va. Min personliga favorit är dock den känsliga, avslutande pianoballaden D’un amour l’autre.

Savoir aimer blev en formidabel revansch och återkomst för Florent Pagny som sedan dess, även om han inte nått upp till samma försäljningsmässiga succé efter det, är en betydande person i Frankrikes musikliv. Mellan 2012 och 2018 var han också omtyckt jurymedlem i den i Frankrike mycket populära talangshowen The Voice.

I nästa avsnitt av Frankofiliskolan ska vi ta oss an den sjunde mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin.

Vanessa långt ifrån paradiset i udda fågel till film

Postat den

Efter en längre tid av sporadisk aktivitet på bloggen ligger jag hopplöst efter i min bevakning här av frankofon film som når hit till Sverige. Jag kan inte annat än att bit för bit försöka reparera skadan och börjar med en udda fågel till film (pun intended eftersom just en sådan har en roll att spela i filmen det handlar om), Yann Gonzalez En kniv i hjärtat (Un couteau dans le cœur) från förra året.

Det ska sägas direkt är att En kniv i hjärtat inte är en film för alla smaker, den är sexuellt explicit och våldsam. Det är en sorts stilsäker melankolisk thriller som blinkar kraftigt åt såväl exploatationfilm som giallo och utspelar sig följaktligen på 70-talet. 1979 för att vara mer exakt.

Huvudpersonen Anne (spelad av Vanessa Paradis) driver ett litet bolag som massproducerar gayporr. Bolagets klippare Loïs har just avslutat deras förhållande och för att vinna tillbaka henne tänker sig Anne göra något speciellt, hon vill göra sitt mest ambitiösa filmprojekt någonsin. Parallellt med det blir en av medlemmarna i hennes skådespelarkader bestialiskt mördad av en maskerad man.

En av den dubbla tragiken emotionellt instabil Anne väljer att använda mordet på skådespelaren och utredningen av det som material för sin film. Något som drar ner henne och de andra inblandade i en mörk spiral för den maskerade mördaren finns kvar därute, hela tiden i deras närhet.

Yann Gonzalez väver in mängder av direkt eller indirekta filmreferenser i sin berättelse. William Friedkins kontroversiella thriller Lockbetet (Cruising i original) och Brian De Palmas likaledes omtvistade I nattens mörker (Dressed to kill), bägge från 1980, är andra uppenbara referenspunkter.

Det som gör En kniv i hjärtat till mer än bara en stilövning med blinkningar till det sena 70-talets mer alternativa filmscen är att Yann Gonzalez lägger till melankoli och en stor ömhet i berättelsen. Riktig kärlek och passion får plats jämte den strikt (över)spelade i de filmer Anne regisserar.

Dessutom gör Yann Gonzalez bildspråk att det bitvis är en mycket vacker film. Lägg därtill ett finfint och känsligt elektroniskt soundtrack av franska M83, vars bärande medlem är Yanns bror Anthony och en portion drastisk humor.

En kniv i hjärtat visades inom huvudtävlan vid förra årets Cannesfestival. Den nominerades också till Queerpalmen och en annan av de många referenserna i filmen är till Vilda nätter (Les nuits fauves) från 1992, ett av den franska HBTQ-filmens portalverk, eftersom Romane Bohringer som spelade en av huvudrollerna i den filmen dyker upp i en mindre roll här.

Lita inte alltid på det första intrycket

cafe-de-flore-02

En del filmer behöver lite tid på sig för att att upplevelsen av dem riktigt ska sjunka in och mogna.

Det rör sig om filmer som man ofta helt enkelt behöver se flera gånger för att de riktigt ska framstå som så bra som de verkligen är.

Den kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées senaste film Café de Flore var en sådan film för mig.

Jag såg den för första gången vid förra årets filmfestival i Göteborg och blev inte särskilt imponerad. Och då var jag ändå rejält peppad över att få se den.

Inte minst för att just Jean-Marc Vallée tidigare gjort filmen C.R.A.Z.Y som var en av mina starkaste filmupplevelser under hela 00-talet. Eller så var det kanske just därför som Café de Flore initialt blev en besvikelse för mig, för att jag hade så stora förväntningar på den.

Hursomhelst släpptes Café de Flore på svensk dvd för några veckor sedan. Jag beslutade mig för att ge den en ny chans och voilà – den här gången tyckte jag mycket mer om den. Fortfarande inte i nivå med C.R.A.Z.Y förvisso, men en riktigt bra film.

Café de Flore är en långsamt berättad och suggestiv, men också aningen pretentiös, film som berättar två parallella historier på två olika tidsplan. Den ena i ett nutida Montreal och den andra tar sin början i Paris 1969.

Den nutida berättelsen handlar om Antoine, en mycket framgångrik discjockey på väg in i medelåldern. Han har efter en uppslitande separation lämnat sin fru och lever med sin nya kärlek, den flera år yngre Rose.

Antoines ex Carole har dock fortsatt mycket svårt att acceptera det hela och tror stenhårt på att hon och Antoine är tvillingsjälar förutbestämda att leva tillsammans. En uppfattning som Antoines föräldrar också tycks ha.

Det skapar en svår situation för Antoine som trots att han lever med en kvinna som har är djupt förälskad i samidigt framstår som djupt olycklig.

Den andra berättelsen kretsar kring den ensamstående mamman Jacqueline (spelad av en lysande Vanessa Paradis för övrigt) och hennes 7-åriga son Laurent.

Laurents far lämnade Jacqueline strax efter det att Laurent fötts och det visat sig att han har Downs syndrom. Jacqueline vägrar dock att lämna ifrån sig sin son utan vill till varje pris ta hand om honom själv.

Även här kommer en kärlek så stark att den nästan tangerar besatthet in i bilden och den drabbar Laurent när han träffar den jämnåriga Véronique, även hon med Downs syndrom, på skolan där han går. De två blir snabbt helt oskiljaktiga, dock inte till glädje för alla inblandade.

Jean-Marc Vallée korsklipper filmen igenom mellan de två berättelserna och börjar ganska snabbt också att visa på hur mycket de liknar varandra och på sätt och vis också hakar i varandra.

Det är en film som resonerar och filosoferar kring begrepp som kärlek och lycka, men också ödesbestämdhet och den fria viljan.

På så vis har den en hel del gemensamt med filmer som Krzysztof Kieslowskis Veronikas dubbelliv (Le double vie de Véronique) från 1991, det är förmodligen inte någon slump att Jean-Marc Vallée har gett Laurents kärlek just namnet Véronique, och stämningen i Café de Flore är emellanåt nästan lika melankolisk som den i Kieslowskis mästerverk.

Innan jag seglar iväg totalt och får det att låta som att vi skulle ha med någon ny Veronikas dubbelliv att göra här så är det säkrast att jag skruvar ner det snacket några snäpp.

Även om Jean-Marc Vallée gjort en tänkvärd och gripande film med ett fantastiskt vackert foto och ett suggestivt använt soundtrack så är filmen egentligen inte ens i närheten av bildpoesin och den hjärtskärande skönheten i Veronikas dubbelliv.

Men då jämför vi som sagt också med ett kraftfullt mästerverk och det är i ärlighetens namn inte särskilt rättvist.

Café de Flore är en utmanande film. Tempot i filmen är förvisso ganska lågt men korsklippningen mellan berättelserna är samtidigt en aning snårig. Den balanserar dessutom på något märkligt sätt mellan att vara övertydlig och subtil.

Något som kanske låter som en brist och något som skulle ge ett splittrat intryck, vilket det också gjorde första gången jag såg den. Men när jag nu såg den för andra gången föll liksom bitarna på plats och de motstridiga signalerna som filmen ger skapade istället  en intrikat och suggestiv väv.

En del kan säkert störa sig på de inslag av mysticism och new age som förekommer i filmen, men jag tycker att Jean-Marc Vallée håller det hela i schack och på en nivå som bara gör det spännande och suggestivt.

Finfin frankofil familjeunderhållning

Den franske animatören och regissören Eric ”Bibo” Bergeron har en lång karriär inom den amerikanska filmindustrin bakom sig, som regissör har han bland annat filmerna El Dorado och Hajar som hajar på sitt samvete. Efter att ha slutfört den sistnämnda fick han till slut möjlighet att verkligen sätta igång och genomföra sitt drömprojekt: en storskalig och påkostad animerad långfilm gjord på hemmaplan i Frankrike. Grundidén till filmen fick han redan 1993 då han också bildade sitt eget produktionsbolag, men det skulle dröja 12 år innan projektet tog fart på allvar och ytterligare 6 år innan filmen till slut fick premiär. Un monstre à Paris som filmen heter gick upp på de franska biograferna förra hösten och häromveckan kom den ut på svensk dvd. Skönheten och monstret i Paris som den heter här utspelas i 1910 i ett Paris präglat av den översvämning av Seine som då inträffade. Den blyge biografmaskinisten Emile och hans vän Raoul ska leverera varor till ett växthus. Där hittar den klåfingrige Raoul ett labaratorium och börjar glad i hågen att experimentera med några kemikalier. Det bär sig dock inte bättre än att Raoul lyckas experimentera fram en gigantisk insekt som snabbt kommer att sätta hela Paris i skräck. Nästan hela Paris i alla fall. Den skönsjungande cabaretartisten Lucille lyckas se förbi monstrets yttre och tar honom till sig och ger honom namnet Francoeur. Dessutom upptäcker hon inte bara att Francoeur i själva verket är vänlig utan också mycket musikalisk och har en fantastisk sångröst. Den nyvunna vänskapen blir dock nästan omedelbart hotad. I kulisserna lurar nämligen den ärelystne polischefen Maynott som förutom att han har siktat in sig på att vinna Lucilles hjärta även vill bli Paris nya borgmästare. Som en del i sin valkampanj har han lovat Parisborna att fånga och förgöra monstret. Situationen krånglas till ytterligare av att Raoul och Emile samtidigt på egen hand försöker ställa allt till rätta.

Det är med andra ord ingen särskilt originell historia som Skönheten och monstret i Paris berättar. Den lånar tämligen friskt från flera håll av främst den franska litteraturhistorien. 1700-talssagan Skönheten och Odjuret och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 är två uppenbara influenser, Gaston Lerouxs Fantomen på operan (som kom ut 1910, alltså samma år som filmen utspelas) är en annan. Men den rymmer också lekar med mer moderna populärkulturella referenser. Karaktärernas utseende är exempelvis tydligt influerat av den belgiske animatören André Franquin (mannen bakom bland annat Spirou, Gaston och Marsupilami) och när det gäller Francouers utseende så refereras det skämtsamt till artisten Mathieu Chedids. Samme Chedid som gjort sig känd under artistnamnet M och som brukar säga sig vara den enda artist som har en frisyr som utgör sitt artistnamn. Det är mycket riktigt också Mathieu Chedid som gör Francoeurs röst i den franskspråkiga versionen av filmen och som ligger bakom större delen av filmens ypperliga soundtrack.

Tyvärr så ingår inte den finfina franska originaldubbningen (med förutom Mathieu Chedid även bland andra Gad Elmaleh, François Cluzet och Ludivine Sagnier i de ledande rollerna) på den svenska dvd-utgåvans ljudspår. Den enda från originaldubbningen som återfinns också i den engelsspråkiga version som vi får hålla till godo med i Sverige är Vanessa Paradis. Nu är det inget större fel på den engelska dubbningen, men nog hade det varit bättre om man hade inkluderat även den franska dubbningen på den svenska utgåvan? Och får du möjlighet att se filmen med franskt tal så tycker jag absolut att du ska ta den.

Skönheten och monstret i Paris är en vackert animerad film och fullkomligt osar av härlig parisromantik. Tempot i berättelsen är högt och den fina musiken har jag redan tidigare varit inne på. Tyvärr så finns det några saker att anmärka på också. Karaktärerna är i det långa loppet en aning platta och hade definitivt vunnit på att utvecklas lite mer och jag hade gärna sett att Bibo Bergeron hade vågat släppa lös ännu mer och bjudit på fler infall. Skönheten och monstret i Paris är lite för stramt hållen för att riktigt sticka ut från den animerade filmens mittfåra. Jag saknar en ännu tydligare fransk prägel på filmen. Trots att den är franskproducerad så tycker jag faktiskt att Skönheten och monstret i Paris får stryk av Pixars Råttatouille när det gäller bästa parisstämning och parisskildring i animerad familjefilm. Men Skönheten om monstret i Paris är ett bra försök att från franskt håll utamana giganterna i Hollywood och absolut väl värd att se.

Min frankofilis födelse

Postat den

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?

En hjärtekrossare som värmer

Den romantiska komedin är verkligen en av de allra mest trögfotade och stela filmgenrerna. Det går närmast 13 på dussinet av dem och kvaliteten pendlar ofta mellan dålig och sämre. Det är en på många sätt hiskeligt reaktionär genre. Inte bara för att den ofta befäster dammiga och gammalmodiga könsstereotyper utan också för att den romantiska komedin i grund och botten är så fast i ett närmast plågsamt förutsägbart formspråk.

Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget principiellt emot romantiska komedier. Det finns trots allt ett antal riktigt bra sådana. Det är bara det att för varje riktigt bra – och i någon mån nyskapande – romantisk komedi följer alltid en serie mer och mer urvattnade kloner och kopior. Vilket får till följd att ”originalet” inte sällan dränks i det tveksamma eftermäle som kopiorna utgör. Det blir svårt att se träden på grund av all skog.

Men som sagt, då och då poppar det upp riktigt bra romantiska komedier. Oftast är de brittiska – och har mer än ett litet stråk allvar över sig. Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love Actually. För att ta tre hyfsat sentida exempel. Nu är det dock dags för en fransk romantisk komedi att bryta mönstret. I morgon får Heartbreaker sin svenska biopremiär.

L’Arnacoeur som den heter i original blev en av förra årets största publiksuccéer hemma i Frankrike och det är inte svårt att förstå varför. Jag vill inte påstå att Heartbreaker är filmen som revolutionerar hela den romantiska komedin som sådan, men den tillför i alla fall sin egen twist på temat.

I centrum för handlingen står Alex (spelad av Romain Duris, en av mina personliga favoriter så hans namn kommer att dyka upp många fler gånger på den här bloggen). Han är en man med rejält kvinnotycke, något som han använder på ett mindre konventionellt sätt. Tillsammans med sin syster och sin svåger driver han en firma som specialiserat sig på att, mot betalning, bryta oönskade förhållanden.

Klienterna är oftast rika föräldrar som av olika anledningar inte riktigt är tillfreds med sin dotters val av partner. Det är här som Alex kommer in. Med hjälp av minutiöst planerade planer, en stor dos charm och en välutvecklad talang för att klä ut sig har Alex visat sig riktigt framgångsrik inom sitt gebit. Helt skrupelfri och utan moralisk kompass är han dock inte. Han åtar sig inte vilka uppdrag som helst. Han säger sig bara vara villig att förstöra olyckliga förhållanden.

Enligt det egenhändigt upprättade moraliska rättesnöret tar han sig bara an fall där kvinnan i fråga är olycklig, men intalar sig att hon inte är det. Men ingen regel utan undantag. När han har hamnat i en synnerligen svår ekonomisk knipa ser han sig tvingad att göra ett undantag. En rik affärsman anlitar honom för att han ska få dottern Juliette (spelad av Vanessa Paradis) att bryta upp från sin, i hans tycke, trista engelske fästman Jonathan.

Haken i det hela är dels att det verkar vara ett lyckligt förhållande – och att han bara har fem dagar på sig. Sedan ska nämligen Juliette och Jonathan gifta sig. Tiden är dessutom knapp på ännu ett sätt. Den skrupelfrie man som Alex är skyldig pengar har skickat sina indrivare efter honom.

Naturligtvis innehåller även Heartbreaker ett visst mått av förutsägbarhet – det hör liksom till genren. Men den har tillräckligt med fräschör för att sticka ut från mängden. Manuset är rappt och välskrivet, skådespelarna utmärkta (kemin mellan Duris och Paradis är påtaglig) och själva grundstoryn originell. Dessutom utspelas större delen av filmen i vackra och förföriska Monte Carlo-miljöer. Den långfilmsdebuterande regissören Pascal Chaumeil, som har en gedigen bakgrund som regissör inom tv och reklamfilm, visar prov på bra komisk tajming.

Heartbreaker är inget mästerverk, men likväl en av de där romantiska komedierna som sticker ut från mängden och som därmed är väl värd ett biobesök.