De osynliga synliggjorda

Ett dagcenter för hemlösa kvinnor i utkanten av nordfranska Valenciennes ska stängas efter ett beslut från kommunen. Tjänstemännen menar att centrets resultat när det gäller att hjälpa kvinnorna tillbaka in i samhället är på tok för lågt för att motivera fortsatt ekonomiskt stöd.

För kvinnorna som har centret som nav i sina liv är beskedet om nedläggning något av en katastrof. Men några av medarbetarna vägrar att ge tappt. De har nu tre månader på sig att få ut kvinnorna i arbetslivet och bort från gatan och de redo att ta alla till buds stående medel till hjälp.

Sådan är storyn i den verklighetsinspirerade franska socialrealistiska feelgoodfilmen De osynliga (Les Invisibles i original) som hade svensk biopremiär förra veckan. Den som sett regissören Louis-Julien Petits film Klippet (Discount i original) som visades på svenska biografer för fyra år sedan vet vad den har att vänta, för detta är en film helt i samma anda och med samma blandning av samhällskritik, diskbänksrealism och humor.

Här arbetar han med en blandning av etablerade skådespelare (Noémi Lvovsky och Corinne Masiero bland andra) och amatörer (flera av dem med egen erfarenhet av att leva som hemlös) och det är ett väl fungerande grepp som starkt bidrar till filmens känsla av autenticitet. Och även om proffsen sköter sig utmärkt är det amatörerna som stjäl showen! Det borde vara smått omöjligt att inte charmas av dem.

Det går såklart att ha åsikter om att filmens feelgood-moment emellanåt är aningen för mycket åt det lättsamma hållet och därmed förhindrar den att bli så gripande och stark som den kunde ha blivit i en annan form, men jag är ändå övervägande positivt inställd till Louis-Julien Petits sätt att ta sig att ta sig an de ämnen han vill avhandla. Och värmen och kärleken han visar för sina rollfigurer är så genuin att De osynliga ändå berör på djupet.

De osynliga är en tänkvärd, medryckande och rolig film om vänskap, ensamhet, uppoffringar och ett obrytbart systerskap.

Il faut y croire

Puh, vilken pers! Jag kan ärligt erkänna att jag för egen del tio minuter in i matchen inte trodde ett dugg på möjligheten att Paris Saint-Germain när kvällen var över skulle stoltsera överst i den franska ligatabellen. När Valenciennes efter duktigt virrigt försvarsspel hos PSG då gjorde 2-0 var jag nästan beredd att i ren frustration skicka ut tv-apparaten genom fönstret. Då fanns det inget i mig som trodde på en vändning. Snarare en monumental kollaps. Men ett snabbt reduceringsmål av Nenê tände ett svagt ljus av hopp. När den smått galna första halvleken var över hade PSG via två sena mål av Maxwell och Blaise Matuidi vänt till 3-2 och allt kändes väldigt bra. När Jérémy Ménez i inledningen av den andra halvleken ökade på till 4-2 kändes det klart. Laget kontrollerade skeendet på planen och chanser till såväl ett femte som ett sjätte mål radades upp. Men aldrig får man vara helt lugn. En mästerligt slagen frispark från Valenciennes till 3-4 skakade rejält liv i matchen och de sista tio minuterna + fyra tilläggsminuter blev en ren nervpers. Men den här gången lyckades laget reda ut stormen. Segern med 4-3 betyder att PSG går om Montpellier i tabellen. Lagen står på samma poäng och med samma målskillnad. Det som nu skiljer är fler gjorda mål av PSG. Men, och det är ett stort sådant, Montpellier har en match mindre spelad och kan redan i morgon återta ledningen. Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller alla tummar jag kan för Rennes i morgon kväll? Rennes och Caen. Det vore naturligtvis finemang om Caen kunde skrälla i Lille och ge PSG lite mer andrum ner till tredjeplatsen. Det är enorm skillnad mellan att sluta tvåa och trea. Tvåan går direkt in i gruppspelet i pengastinna Champions League medan trean för kvala. Ett långt kval dessutom eftersom den franska ligan till nästa säsong tappar i Europarankingen. Men det är klart, allra bäst är det naturligtvis att vinna ligan. Än är det långtifrån avgjort. Il faut y croire.

On ne perd pas le nord une deuxième fois…

…hoppas jag i alla fall. En vecka efter det synnerligen smärtsamma nederlaget borta mot Lille är PSG tillbaka i samma grannskap igen. Den här gången de dryga fyra milen åt sydost från Lille räknat för att möta Valenciennes. Och efter att ha lämnat Lille med en känsla av att guldkampen var över så är det med en nyvunnen känsla av hopp det är dags att ta sig an det betydligt mindre namnkunniga, men luriga, nordfranska laget. Spelomgången i mitten av veckan blev verkligen gynnsam för PSG. Evian skrällde och luggade Montepllier på två poäng och dagen därpå följde PSG upp med en säker 2-0-seger mot Saint-Etienne. Det betyder att PSG nu är tre poäng efter Montpellier med tre matcher kvar att spela. Alls ingen omöjlig uppgift. Speciellt inte eftersom
Montpellier har kvar ett jagande Lille i storform att möta. Men en sak är helt säker. Om det ska finnas minsta lilla chans till ligaguld för mitt Paris Saint-Germain så är det tre segrar som gäller. Gärna med några måls marginal eftersom Montpellier har lite vassare målskillnad. Så det är bara att börja med att ta vara på den ”gratischans” laget har fått att blanda sig i guldstriden och tvåla till Valenciennes med några bollar. Och sedan hålla tummarna för att Rennes kan göra sitt hemma mot Montpellier i morgon kväll. Helt omöjligt är det inte. Montpellier darrade i tisdags och tvingas dessutom avvara duktige spelfördelaren Younes Belhanda i serieavslutningen. Han drog nämligen på sig en grov utvisning i det palaver som avslutade matchen mot Evian. Å andra sidan tycks det som att PSG även i kväll tvingas spela utan sin kanske bästa spelare den här säsongen: Jérémy Ménez. Ett klart avbräck i så fall. 21.15 är den något annorlunda avsparkstiden på Stade Nungesser i Valenciennes. Allez, Paris Saint-Germain!