Pojken som ropade Vargas

Glad världsbokdag på er alla! Eller man kanske ska säga trevlig väldsbokdag eller kanske god världsbokdag? Hur det än må vara med det så är det världsbokdagen i dag och det är definitivt något att fira och uppmärksamma, för även om jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde förr om åren och som jag skulle vilja göra så är det en av mina favoritsysselsättningar och något som jag verkligen njuter av när jag finner tid och ro nog åt att göra det.

Men eftersom jag inte är någon snabbläsare direkt så är det nuförtiden alltför sällan som jag tycker mig ha tid åt att ägna mig åt läsning. Den stressade nutidsmänniskan i mig tycker att det känns betydligt mer tidseffektivt att se en film eller ett tv-program. Hemskt, jag vet. Det är min förhoppning att jag ska komma till bukt med problemet/se över mina prioriteringar över hur jag använder min lediga tid.

Men jag har naturligtvis ett konkret boktips att komma med såhär världsbokdagen till ära. Jag har slagit ett slag för den franska deckardrottningen Fred Vargas tidigare, i samband med att hennes näst senaste roman Okänd kontinent (Un lieu incertain kom ut på svenska på Sekwa förlag. Den här gången vill jag dock lyfta fram en bok som tyvärr ännu inte finns utgiven på svenska: L’homme aux cercles bleus, Fred Vargas första bok i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

För den som nappar på tipset och vill läsa den så finns den att tillgå på flera språk. Naturligtvis på originalspråk men också bland annat på engelska, norska och danska. Än så länge finns ”bara” fem av de totalt sju Adamsberg-romanerna utgivna på svenska, men om man dessutom räknar in det seriealbum och den samling om tre kriminalnoveller som Fred Vargas också skrivit om den avige men älskvärde kommissarien och som inte heller finns översatta och utgivna i Sverige så känns genast hålet att fylla lite större.

För ett hål att fylla är det. I mina ögon är Vargas deckare genomgående så bra att de verkligen förtjänar att finnas utgivna på så många språk som möjligt så att de kan nå så många läsare som möjligt. Jag vet inte om det ingår i Sekwas planer att täta till de där hålen i den svenska utgivningen av Fred Vargas men jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer. Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och exentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resoneranade och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du lika gärna börja från början, med L’homme aux cercles bleus. Om du absolut vill läsa henne på svenska så blir det till att börja med bok två L’homme à l’envers från 1999. Mannen som vände insidan utåt, som den heter här i Sverige, finns utgiven i pocketversion av Sekwa.

Jag blir hellre jagad av Vargas

Så har det äntligen blivit dags för ett av de här alltför sällan förekommande boktipsen.  Det rör sig om den obestridda franska deckardrottningen Fred Vargas bok Un lieu incertain som gavs ut i original 2008 och som nu är aktuell i svensk översättning under titeln Okänd kontinent.

Den, eller för alla del vilken som helst av de övriga Fred Vargas-deckarna, är ett ypperligt alternativ för den som kanske börjar tröttna på att läsa deckare eftersom väldigt mycket i den veritabla flodvåg av sådana som ständigt nästan överflödar bokmarknaden följer ungefär samma mönster och tenderar att vara ganska likt till innehållet.

Fred Vargas spänningsromaner representerar något annat. Med sitt speciella språkbruk och sin vana att blanda in folktro och urgamla skrönor i intrigerna har hon mutat in sitt helt egna deckarrevir. Fred Vargas skriver på ett avigt och eftertänksamt sätt sällan tar den rakaste vägen från punkt a till b och jag skulle ljuga om jag påstod att det var kärlek vid första ögonkastet när jag läste min första Vargas-roman (som var Budbäraren för övrigt).

Det tog en liten stund för mig att komma in i hennes karaktäristiska språk. Men när jag väl gjorde det var jag som som uppslukad. Det finns en närmast oemotståndlig underfundig humor i hennes språk och det filosofiska stråk som är tydligt i alla hennes böcker är synnerligen tilltalande. Så låt dig inte skrämmas av det aningen omständliga akademiska anslag (hon är trots allt utbildad historiker och arkeolog) som hennes språk emellanåt också har, när man väl kommer in i det det tänker man snart inte på det.

Hennes persongallerier, med hjälten kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg i spetsen, följer samma mönster som hennes språk och det tar en stund även att komma dem inpå livet. Men det är samma sak där. När man väl gör det är det bekantskaper man som läsare inte vill vara utan.

Okänd kontinent är på alla sätt en typisk Fred Vargas-deckare som innehåller alla de beståndsdelar och ingredienser som jag har varit inne på. Berättelsen tar sin början i London där Adamsberg och en kollega är på konferensbesök då ett makabert fynd görs utanför en gammal kyrkogård. Inte långt efter det att Adamsberg kommer hem till Paris sker där ett bestialiskt mord. Ganska snabbt anar Adamsberg på sitt intuitiva sätt att de två helt skilda händelserna kan ha ett samband. Frågan är bara vilket? Det finns bara en sak man kan vara säker på: att inget är som man inledningsvis kanske tror.

Fred Vargas romaner är en synnerligen udda, men vacker, blomma i deckarfloran. Jag hoppas att många fler svenskar kommer att upptäcka henne. Miljontals fransmän kan väl ändå inte ha fel, eller hur?