Fransk TV på (fortsatt) frammarsch

Jag har redan tidigare varit inne på det (bland annat här): att en medveten satsning från främst Canal+ sida på inhemsk fransk produktion av kvalitativ tv-dramatik har burit frukt. Och den fortsätter att göra det.

Den senaste fullträffen är tv-serien Les Revenants som höll åtminstone mig som fastnaglad framför tv-skärmen i sina 8 avsnitt à ca 50 minuter. Och det allra bästa av allt. Du kan också se den redan nu.

SVT har visat den exklusivt på SVT Play och där finns hela serien tillgänglig i en knapp månad till, fram till den 9 mars. Mitt råd till dig är att kolla in den snarast möjligt. Skulle du av någon anledning inte hinna med det så kommer den att visas på ”vanlig” tv senare under året.

Gengångare, som den svenska titeln har fått bli, är en tv-serie som på samma gång känns totalt unik och bär på starka likheter med andra berömda tv-serier. Skaparen Fabrice Gobert har helt enkelt gjort en Quentin Tarantino. Det vill säga lånat/stulit friskt men gjort något helt eget och fantastiskt av beståndsdelarna.

Och det är inga dussinproduktioner som man i olika hög grad ser spår av i Fabrice Goberts skapelse. Twin Peaks, The Walking Dead och Låt den rätte komma in är tre av de tydligaste influenserna.

De två första är uppenbara inspirationskällor och med tanke på Tomas Alfredsons mästerliga, moderna vampyrfilmsklassiker blev en stor framgång även i Frankrike är det ingen vågad gissning att Fabrice Gobert såg och gillade även den.

Gengångare utspelas i en liten stad vid foten av ett sömnigt litet samhälle i de Savojardiska bergen. Samhället ligger i en dalgång, alldeles intill en enorm damm.

En dag börjar det hända minst sagt märkliga saker. Några av samhällets avlidna börjar utan förklaring en efter en att återvända till sina respektive hem. De avlidna tycks inte komma ihåg vad som hänt dem och de anhöriga vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Samtidigt inträffar några brutala mord, mord som till sitt tillvägagångssätt påminner om saker som hänt tidigare i staden. och som om inte det vore nog så börjar vattennivån i dammen oförklarligt att sjunka.

Frågan är naturligtvis vad det är som är på väg att hända och om dessa saker har något samband med varandra. Under de åtta välgjorda och fängslande avsnitten läggs bit för bit till det alltmer fascinerande pusslet.

Gengångare imponerar på så oerhört många plan. Precis som Låt den rätte komma in på sitt sätt revolutionerade vampyfilmsgenren gör Gengångare det med zombiegenren och receptet är detsamma: psykologiskt djup och en minimalistisk och karaktärsdriven berättarstruktur.

Manuset är suveränt välskrivet och aldrig någonsin överlastat när det gäller skräckinslagen. Allt ruggigt väl uppbyggt. Inte minst stämningsmässigt. Som David Lynch och David Frost gjorde i den banbrytande Twin Peaks lyckas Fabrice Gobert i Gengångare bygga upp ett helt eget miniuniversum i den lilla staden och fylla detta med fängslande, mångbottnade och intressanta karaktärer (om inte lika extravaganta och excentriska).

Och för att dra ytterligare en parallell med Twin Peaks så är också Gengångare begåvad med ett briljant utformat soundtrack. Det skotska postrock-bandet Mogwai har skapat ett ljudspår som är lika distinkt eget och perfekt stämningsskapande som Angelo Badalementis klassiska till Twin Peaks.

Lägg därtill ett foto som är lika vackert som ödesmättat och suveränt skådespel över hela linjen och du förstår att det här är något alldeles extra. I mina ögon är Gengångare en omedelbar klassiker.

Glädjande nog är det redan beslutat om en andra säsong. Den ska börja spelas in i maj månad och väntas börja visas på Canal+ i februari i nästa år. Jag längtar redan.

Joyce Carol Oates möter David Lynch och bröderna Coen i de franska Jurabergen

Då var vi där igen med en märklig svensk titel på en fransk film. I morgon är det svensk biopremiär för den skruvade och annorlunda noir-komedin Poupoupidou från förra året. I engelskspråkiga länder har den lanserats under namnet Nobody Else But You, vilket känns som en acceptabel titel eftersom den alluderar till samma Marilyn Monroe-sång (I Wanna Be Loved By You) som den franska originaltiteln.

Här i Sverige har dock filmbolaget fastnat för den tämligen intetsägande titeln Mysteriet i Mouthe. Det lilla samhället Mouthe, beläget i Jurabergen precis intill den Schweiziska gränsen, må vara känt i Frankrike för att inneha nationsrekordet när det gäller den lägsta uppmätta temperaturen någonsin (-41!), men för en svensk publik är det med några få undantag helt okänt. Inget att sälja biobiljetter på med andra ord.

Dessutom måste jag säga att jag tycker att originaltiteln Poupoupidou är slagkraftig nog i sig för att behållas även internationellt. Men Mysteriet i Mouthe fick det bli. Låt dig dock inte luras av den fantasilösa titeln, det här är en egensinnig och allt annat än fantasilös film och det är bara att tacka och ta emot att den den till slut har letat sig hit till våra breddgrader.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Mysteriet i Mouthe är en korsning mellan Twin Peaks och Fargo, men med en omisskännlig fransk touch. Det säger sig självt att det är ohyggligt svårt att nå upp till samma nivå som de förebilderna, och det gör heller inte Mysteriet i Mouthe, men friskt vågat hälften vunnet som det brukar heta…

Dessutom är det svårt att helt helt misslyckas om man har både talang och den goda smaken att låta sig influeras av dessa två tidlös mästerverk. Talang har han definitivt, regissören Gérald Hustache-Mathieu. Med hjälp av två utmärkta skådespelare i form av Jean-Paul Rouve och Sophie Quinton i de bärande rollerna, ett galleri av färgstarka karaktärer och ett gnistrande vackert och kargt vinterlandskap som fond berättar han en engagerande, suggestiv och spännande historia kryddad med svart humor.

Jean-Paul Rouve spelar en framgångsrik deckarförfattare som drabbats av tillfällig skrivkramp. Han bilar från Paris till sin hemstad Mouthe för att närvara vid en bodelning efter en släkting. Han råkar anlända precis när den lokala skönhetsdrottningen och fixstjärnans döda kropp hittas i snön just utanför byn.

Polisen avskriver det hela som självmord men författaren anar att det finns en annan historia, kanske lämplig för hans nästa roman, och börjar undersöka det hela. Något som sannerligen inte gläder alla i det frusna samhället. Steg för steg lär han sig mer om vem den unga kvinnan, som trodde sig vara en reinkarnation av Marilyn Monroe, var och vad som egentligen hände henne.

Det finns några skönhetsfläckar här och där, men i det stora hela är det en fängslande, annorlunda och välgjord film. Mysteriet i Mouthe är stämningsfull så det räcker och blir över och innehåller en serie minnesvärda scener kryddade med populärkulturella referenser.

Mysteriet i Mouthe går iland med sin halsbrytande genrecrossover mellan hårdkokt noir, mörk komedi och gripande drama. Berättelsen om den unga skönhetsdrottningens öde är faktiskt gripande, inte utan paralleller till den bild av ikonen Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates tecknade i sin briljanta roman Blonde.

Ta chansen att se Mysteriet i Mouthe på stor duk på bio. Gérald Hustache-Mathieu är en visuellt driven herre som ser till att fullt ut använda sig av vidbildsformatet.  Synd bara på det där med den svenska titeln. Poupoupidou hade varit en utmärkt titel även här.

Fransk tv på frammarsch

Film är bäst på bio. Det är en gammal, men alltjämt sann, sanning. Att tv är bäst på dvd är dock något förhållandevis nytt – men icke desto mindre sant. Åtminstone när det gäller att konsumera någon av alla de fantastiska tv-serier som producerats under den veritabla guldålder som tv-serien som konstnärlig form varit inne i de senaste dryga tio åren.

Att sitta och vänta en vecka, eller som i reklamkanalernas fall med sina högst godtyckligt inlagda pauser mitt i säsongerna ibland betydligt längre än så, känns helt barockt i jämförelse med att vänta till dess att serien i fråga släpps på dvd (vilket inte brukar ta så lång tid) och sedan se allt i sin egen takt. Det finns få saker inom populärkulturen som slår att belägra sig i tv-soffan och hejdlöst frossa i en bra tv-serie.

Under den gångna helgen gjorde jag just det: plockade fram en dvd-box ur hyllan, satte mig i tv-soffan och plöjde igenom en hel tv-serie. Ja, det blev inte riktigt det där strecktittandet bara avlöst av kortare matpauser som kan vara så häftigt, men jag tog mig igenom hela serien under loppet av två dagar. Med vetskap om att jag hade andra saker på agendan valde jag en serie av lämplig längd för att hinna med mig. 8 x 52 minuter är trots allt inte så mycket.

Med sin så vitala och omfångsrika filmproduktion är det inte så lite märkligt att Frankrike länge varit rejält eftersatt när det gäller tv-underhållning i allmänhet och tv-serier i synnerhet. Men nu är det på väg att ändras. På senare år har den franska tv-industrin, med Canal+ i spetsen, inlett en intressant satsning på en ambitiös och påkostad egenproduktion av tv-serier. Med tanke på hur hårt man har hållit på den franska identiteten med exempelvis lagstadgad reglering av minsta tillåtna andel franskspråkig musik i etermedia, är det lite konstigt att det dröjt så länge innan man satt igång en egenproduktion att möta den svallvåg av främst amerikanska tv-serier som sköljer över Europa med.

Men bättre sent än aldrig. Nu återstår det att se om det blir ett lyckat projekt. En helt avgörande faktor om de inhemska franska produktionerna ska klara sig i den tuffa konkurrensen med de amerikanska serierna är självklart kvaliteten. Och glädjande nog kan jag konstatera att de av de senaste årens franska tv-serier som jag har sett håller god klass.

Pigalle, la nuit, den serie som jag såg nu i helgen och som gjorde succé på fransk tv i fjol, är inget undantag. Det är en serie som sannerligen inte skäms för sig i jämförelse med många mer namnkunniga amerikanska serie. Den når inte upp till samma nivå som serier som Sopranos, Deadwood eller Twin Peaks. Men då pratar vi å andra sidan om serier som är bland
det bästa som någonsin producerats för tv, så att ens jämföra med dem är orättvist.

Fast jämförelsen är inte helt irrelevant. Pigalle, la nuit innehåller, utan att egentligen alls likna någon av dem, vissa element som för tankarna till dessa tre mästerverk till tv-serier. Framförallt är det Twin Peaks som ekar i den suggestiva berättelsen om en man på jakt efter sin försvunna syster bland skuggor och neonljus i Paris kanske mest ökända kvarter.

För det är såklart kring Pigalles många nattklubbar och sex shoppar som handlingen i Pigalle, la nuit kretsar. Det hela inleds med att Thomas, en framgångsrik numer Londonbaserad fransk affärsman, under ett besök på en av Pigalles nattklubbar till sin stora förvåning får syn på sin syster Emma bland stripporna. Han har inte haft kontakt med henne på över två år och försöker ta sig fram till scenen för att prata med henne.

Han hinner dock inte innan hennes nummer är slut och när han senare på kvällen försöker få tag på henne visar det sig att hon har försvunnit. Thomas släpper allt som han kommit till Paris för och ger sig huvudstupa in i Pigalles ljusskygga undre värld för att leta reda på Emma. Det är en undre värld som hastigt håller på att bli ännu otryggare eftersom det samtidigt sakta men säkert blåser upp till storm i kampen mellan de två hänsynslösa män som konkurrerar om herraväldet på Pigalle. Och Thomas och Emma tycks bli viktiga brickor i det spelet.

Det är såklart en aning spekulativt att förlägga en tv-serie till den här typen av miljöer och Pigalle, la nuit innehåller sin beskärda del (och lite till) av nakenhet. Dessutom är det som att beträda ett veritabelt minfält av klichéer. Glädjande nog lyckas skaparna Hervé Hedmar och Marc Herpoux undvika att kliva på någon av de där minorna. Frikostigheten när det gäller nakenhet kan självklart kännas lite spekulativ, men aldrig omotiverad. Den är dessutom oftast iscensatt med ett visst mått av sensualism.

Själva scenerierna och miljöerna är extremt viktiga för handlingen. Nattklubbarna och deras omgivningar är nästan som en egen rollfigur i berättelsen och det lyfts fram av det vackra och suggestiva fotot. Möjligtvis kan jag tycka att den lätt poetiska sensualismen i fotot är att skönmåla grannskapet en aning. Jag har förvisso ingen enorm erfarenhet av det att grunda det på. Jag har bara varit där en gång (för att ta ett typiskt turistiskt foto av mig själv mot Moulin Rouges berömda fasad), men även om det var i fullt dagsljus en strålande sommareftermiddag, fyllde området mig mest med obehag.

Pigalle, la nuit är ett synnerligen välskrivet drama. Samtliga karaktärer är genomarbetade och flerbottnade och precis som i de bästa moderna amerikanska tv-serierna försiggår det en hel del mellan raderna och under den yttre handlingen. Det är ömsom spännande, ömsom gripande och det bjuds på flera oväntade vändningar. Dessutom är det välspelat rakt igenom.

Jalil Lespert är fantastisk som Thomas och alltid sevärda Simon Abkarian briljerar i rollen som lätt Tony Soprano-anstruken melankolisk nattklubbsmogul. Jag gillar verkligen att Hedmar och Herpoux i detta deckarnas tidevarv har undvikit att falla för frestelsen att göra polisen till en del av berättelsen. Det hade om något så lätt kunnat förvandla det hela till en riktig klichéfest.

Pigalle, la nuit utspelar sig förvisso i ljusskygga miljöer där gränsen till det kriminella hela tiden är suddig och ofta medvetet överskrids, men det genomgående temat är trots det kärlek och saknad – och den besatthet som dessa saker kan ge upphov till. Jag skrev tidigare att det ekar en hel del av Twin Peaks om Pigalle, la nuit. Inte minst för att ingen annan rollfigur sedan Laura Palmer har varit så totalt närvarande och påtaglig i handlingen trots sin egentliga frånvaro i händelseförloppet som Emma. Vem mördade Laura Palmer? har blivit till vad har hänt med Emma? – och jag är nästan lika fängslad den här gången.